Gertrud Stein och den nya konsten
Vid sekelskiftet 1900 är Paris tveklöst fortfarande konstens huvudstad. Under det följande decenniet kommer dessutom konsten att förnyas och förändras på ett avgörande sätt. Nya, hungriga talanger strömmar till från andra delar av världen, från Japan och Sverige, från Spanien, Italien, Ryssland.
1903-4 kommer den unga Gertrude Stein, hennes bror Leo och storebror Michael med hustrun Sara till Paris. De tillhör en relativt välbeställd, judisk familj från amerikanska västkusten. Gertrude har studerat psykologi och medicin men har siktet inställt på att bli författare. Leo är den mest konstkunnige i familjen. Han och Gertrude delar länge en lägenhet på den sedermera berömda adressen Rue Fleurus 27. Gertrude förälskar sig i en amerikanska, som också är från en judisk familj, Alice B Toklas, som sedan lojalt kom att dela hennes liv, laga maten, sköta allt praktiskt, underhålla de gäster som Gertrude fann ointressanta, vara den idealiska författarhustrun helt enkelt.
1900 kommer även den unge spanjoren Pablo Picasso till Paris. 1904 bosätter han sig där permanent, på Montmartre närmare bestämt, på den tiden en fattig stadsdel med billiga lägenheter. Där bodde varieté- och cirkusartister och Pablo, som kom från ett strängare, katolskt land häpnade över att se sminkade kvinnor röra sig fritt i kvarteren. Snart blev artisterna motiv på hans målningar från den här tiden.
Djärvast bland målarna var än så länge Matisse som tillhörde den grupp som kallades Les Fauves, vilddjuren. Förenklade former, starka icke-realistiska färger. En målning som ställdes ut på Grand Palais 1905 hette Kvinna med hatt. Modellens ansikte hade gröna toner, det är gult och rosa, halsen och örat orange, den stora hatten ett virrvarr av färg. Publik och kritik skrattar åt tavlan. Den är kort sagt en skandal.
Leo och Gertrude Stein ser målningen, det är verkligen inte fråga om kärlek vid första ögonkastet, men den påverkar ändå Leo så starkt att han en tid senare går tillbaka till utställningen och köper den. Detta är viktigt – de nöjer sig inte med det som omedelbart tilltalar deras smak, de vågar välja verk, som utmanar och provocerar. Och de nyskapande målarna får på så sätt ekonomiskt stöd, börjar sälja helt enkelt. Andra samlare vågar sedan följa i syskonen Steins spår. Brodern Michael köper t ex flera verk av Matisse.
Syskonen äger redan ett porträtt målat av Cezanne, viktig ledstjärna för de unga modernisterna, och de har snart en imponerande samling av det senaste inom konsten. Matisse kommer på besök för att beskåda konsten och drar med sig vänner och så uppstår Gertrude Steins berömda salong.
Rue Fleuru 27 blir en mötesplats för konstnärer som Modigliani, Marie Laurencin, Braque, van Dongen, Juan Gris. Även det svenska paret Nils Dardel och Tora Dardel tittade in. Författare som Apollinaire och senare James Joyce och Hemingway, som kom att beskriva mötet med Stein i sin memoarbok En fest för livet.
Men viktigast för Gertrude Stein var vänskapen och mötena med den unge Picasso i seklets början. Hon fascinerades av hans mörka ögon, hans intensiva blick. Hon kunde inte spanska, han kunde inte engelska och deras franska var långtifrån perfekt, så de kom att föra sina många samtal på en särskilda hemmagjord variant, som båda behärskade.
Och Picasso studerade givetvis tidigt de tavlor som hängde på de steinska väggarna. Han såg verk av den tio år äldre Matisse, den djärvaste av de moderna, och beslöt sig för att konkurrera och överträffa honom och målade 1907 sin Flickorna från Avignon, som hans vänner och kolleger till en början fann avskyvärd. Matisse fortsatte att anses som en av det kommande seklets mest betydande konstnärer, men rollen som rebell och radikal förnyare övergick till Picasso. som kom att inkarnera själva begreppet ”modern konst” under 1900-talet.
Redan 1905 börjar Picasso måla ett porträtt av Gertrude Stein. Troligen för att vinna hennes förtroende och kunna ha henne som rik kund. Han arbetade länge med målningen och enligt henne (kanske hon överdrev en smula) blev det bortåt 90 sittningar innan han blev nöjd. Målningen, som blev klar 1906, ses också som en upptakt till kubismen, som markerar en ny period i Picassos konstnärskap.
Målningen karakteriseras av sina förenklade geometriska former, modellens kropp blir en enda mäktig volym i bruna kläder, ansiktet ser ut som en mask, inspirerat av förhistoriska, iberiska skulpturer. Enligt legenden lär Gertrude Stein ha sagt att sådär ser jag ju inte ut, varpå Picasso lugnt svarade: nämen, det kommer du att göra.. Nåväl, hon var nöjd med porträttet som hängde på hedersplats i lägenheten. På 1920-talet är Picasso redan praktiskt taget världsberömd och en klart lysande stjärna och den ännu relativt okända Gertrude Stein drar fördel av att associeras till honom. Först efter att hon gett ut Alice B Toklas självbiografi 1933 får hon själv publik framgång. Boken blir en bestseller och leder till stora föredragsturnéer i USA. Efter hennes död 1946 skeppas Picassos porträtt av Gertrude Stein över till Metropolitan Museum i New York. Alice B Toklas, som ännu levde, lär ha haft svårt att skiljas från det.
Målningen kom att betraktas som ett av den moderna konstens portalverk och dess flytt från Paris markerar också att konstvärldens nya centrum efter andra världskriget blir just New York.
Vintern 2024 besökte jag en stor utställning, som ägnades Picasso och Gertrude Stein på Musée de Luxembourg i Paris. Där kunde man se en filmupptagning av operan Four saints in three acts med musik av Virgil Thomson och libretto av Gertrude Stein. Det mycket okonventionella verket spelades av en ensemble med enbart svarta sångare och skådespelare och blev en succé på Broadway 1934.
En oväntat stor del av utställningen handlade inte om Picasso och Paris, utan om hur Gertrude Steins verk inspirerade femtio och sextiotalets avantgarde och motkultur i New York. Hennes texter, som tidigare ansetts obegripliga, användes på scen av gruppen Living Theatre och inspirerade koreografen Merce Cunningham och kompositören John Cage. Hon porträtterades av Andy Warhol.
Gertrude Stein är alltså en vägröjare för den nya konsten. Hennes personlighet, totalt utan ödmjukhet och hennes åsikter skulle dock knappast passa in i dagens svenska kulturliv, där man ifrågasätter ”det manliga geniet” och hyllar kvinnliga konstnärer. Gertrude Stein menade att kvinnor egentligen inte kunde vara genier. Hon själv var ett undantag tack vare sin queera läggning och maskulina framtoning. Också hennes högerinriktade politiska idéer och flirt med fascismen har fläckat hennes rykte.
Under andra världskriget och den tyska ockupationen av Frankrike blev ju flera andra författare en del av motståndsrörelsen. Gertrude Stein och hennes livskamrat lät sig i stället beskyddas av en man, som samarbetade med de nazistiska ockupanterna, och slapp därmed få sin konstsamling konfiskerad. Det var naturligtvis också en överlevnadsstrategi.
Säga vad man vill om Gertrude Stein (och det finns de som bestrider hennes storhet) men hon var orädd och absolut okonventionell, hade näsa för det nya som pekar framåt. Om vi vill använda dagens modeord kan man se henne som konstnären som lanserar sitt eget varumärke, en mästare på att skapa nätverk, en influencer om man så vill, som alldeles säkert bidrog till den moderna konstens genombrott under nittonhundratalets första decennier.