Free kitty

Bland mig och mina generationskamrater, vi som föddes på nittiotalet, är det uppseendeväckande många som är passionerat engagerade i frågan om späckhuggare i fångenskap. Detta kan man enkelt härleda – tror jag – till en film som hade premiär i Sverige 1994. Jag talar givetvis om Rädda Willy (på engelska: Free Willy). Kort sammanfattat handlar den om en späckhuggare i fångenskap, Willy, och den vänskapsrelation som formas mellan honom och en liten pojke, Jesse – och hur Jesse sedan, förändrad av valens emotionella förmågor och påtagliga intelligens, gör allt för att få tillbaka Willy ut i sitt naturliga habitat.

Rädda Willy lärde oss nittiotalister om dessa stora, vackra, vilda djur och hur ett liv i fångenskap – där de tränas att underkasta sig människan och nyttjas för att underhålla henne – gör späckhuggare deprimerade och sjuka, själsligt tomma och plågade.

2013 kom dokumentären Blackfish om den verkliga späckhuggaren Tilikum, som under sitt liv på olika nordamerikanska nöjesparker dödade tre personer. En spektakulär siffra då det inte finns några registrerade mänskliga dödsfall som skett bland späckhuggare i det vilda. Barndomens empati fördjupades, verkligheten var mycket vidrigare än fiktionen. Att ett så smart och relationellt djur som en späckhuggare blir galet – till och med våldsamt – när det behandlas på det viset var alldeles självklart. En sådan djurhållning är inget annat än förkastlig. Free Willy-rörelsen som redan var stark och högljudd växte sig ännu kraftfullare. Inga späckhuggare i fångenskap! Alla späckhuggare ska få leva så som de är ämnade att leva!

Vad har då Rädda Willy – en barnfilm producerad av Warner Bros. – med Så tuktas en argbigga att göra? Massor, och ännu mer med Farnaz Arbabis nytolkning; Katarina skulle lika gärna kunna kallas för Willy och Petruccios slott lika gärna gestaltas som en alldeles för liten vattentank. Men det finns en stor, fascinerande, skillnad mellan de två berättelserna – det finns inga tveksamheter kring vad en späckhuggare är eller vad den får vara. Eller ens angående vad den bör vara. Inga bråk eller starka känslor uppstår runt frågan vad en riktig – önskvärd – späckhuggare egentligen är.

Till följd av detta, den farliga kvinnliga sexualiteten, behöver alla tider diskutera kvinnan. Hennes kraft och komplexitet och själva fundament är omöjliga att fastställa, och var tid försöker bygga sitt eget akvarium runt henne.

Därför bör vi kanske tänka på denna tematik – som också är kärnan i Så tuktas en argbigga – som en av de stora och eviga berättelserna. Lika outtömlig är frågan om kvinnans existens och handlingsutrymme som den om kärleken, döden, försoningen och hämnden.

Vidare tror jag att alla heterosexuella kvinnor som drabbats av omvälvande passion – en sådan passion som rämnar alla murar, förvandlar en från rationellt tänkande varelse till ett stycke pulserande, hjärndött, kött med en enda riktning och önskan – vet om att det kan vara det absolut bästa som hänt en.

Men också, lika gärna, det absolut sämsta – och framför allt farligaste – som hänt en. Det går nämligen aldrig att på förhand veta om den man som orsakar detta intensiva begär kommer att ta en i handen med intentionen att tillsammans bege sig ut på en resa över världshaven i frihet – så som man är ämnad att leva – eller om han står redo för att, när man väl fullständigt gett sig till honom, kasta ner en i en trång vattentank där man kommer att simma runt tills den dag man dör eller med våld slår sig fri.