Flockdjur

I en politisk sfär där nedärvda seder och normer inte längre har någon helig auktoritet, konfronteras vi enligt filosofen Hannah Arendt ”med de grundläggande problemen med att som människor leva tillsammans.” Det är de problemen festdeltagarna i Fåglarna ställs inför när de anländer till den tre dagar långa disputationsfest de bjudits in. Någon som kallar sig Filomena har disputerat. I huset där festen ska hållas finns en hel lastpall med exemplar av hennes avhandling om makt och relationer, men den verkar inte vara till någon större nytta. Gästerna känner inte varandra, har inga självklara sätt att förhålla sig utan trevar omkring. I huset, i språket, i det gemensamma. Hur gör man för att ta plats i en grupp, hur bildas en människoflock, om inga givna koder finns?

Det är bara sju gäster som dyker upp, vad som hänt med de andra får vi inte veta. Var de sju kommer ifrån, och vad de bär med sig, får vi inte heller veta något om. De har bara kommit. Kanske som de sista människorna, de enda som blev kvar efter en katastrof?

Runt omkring huset kvittrar fåglar, som samlas i allt större skaror. Om fåglarnas närvaro i Hitchcocks film med samma namn var ett hot om stundande attacker, så är den här fågelflocken till en början mildare. Men precis som i Hitchcocks film relativiserar den människan, som inför fåglarna framstår som så liten och obetydlig att hon skulle kunna utplånas på ett ögonblick utan att lämna några spår. Fåglarna skulle bara fortsätta med sitt.

Kanske lever vi inuti, vid sidan av eller i skuggan av osynliga varelser – på samma sätt som våra egna magar är fulla av mikroorganismer, okunniga om att vi är deras värdar. Breton illustrerar myten genom den romantiske poeten Novalis, som skrev: “I verkligheten lever vi inuti ett djur vars parasiter vi är. Detta djurs konstitution betingar vår och vice versa.” Vi skulle kunna leva inuti eller vid sidan av varelser vars beteende är lika obegripligt för oss som vårt är för gräset, sländorna och myrorna – och ändå vara beroende av dem.

I Fåglarna är festdeltagarna inte parasiter, men på besök i en annan arts flock. De lever mitt i ett främmande, kvittrande kommunikationssystem som förvisso inte undgår dem – det låter ju hela tiden – men ändå framstår som obegripligt. Vad vill fåglarna med sitt kvitter som ibland ökar till dån? Festdeltagarna är gäster i något okänt och det är i egenskap av besökare de trevande börjar forma något som liknar en samvaro, där människan inte längre framstår som universums centrum. Som festdeltagaren Runa påpekar är de omgivna, inte bara av fåglar, utan av blåbär. Endast tre procent av Sveriges yta är täckt av bebyggelse, medan blåbären intar sjutton procent: ”Du är liten. Människan är liten. Obetydlig. I alla fall i jämförelse med blåbär.”

Det var en liknande omprövning Breton föreslog av vår relation till en större helhet. Myten om ”De stora osynliga” gör människan liten, den knuffar ner henne från tronen hon intagit i kosmos mitt och byter skala: vi är inte längre herrar över helheten, utan mikroorganismer som lever i något vi inte kan överblicka. Den relativiserar oss, men bjuder samtidigt in till prövande former av gemenskap i det okändas närhet.

Ett förslag på hur en sådan gemenskap skulle kunna se ut har formulerats av filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari. I Tusen platåer undersöker de flockgemenskaper som inte organiseras av en ledare utan hänger samman och breder ut sig som nät. Till skillnad från kärnfamiljens fasta struktur med mamma-pappa-barn, är flocken flytande. Den är en mångfald som inte kan reduceras till en samling isolerade individer, men heller inte är en likriktad massa. Fåglarna befolkas av en hel rad sådana organisationsformer: det talas om svampar med underjordiska, kommunicerande mycel, om blåbären som breder ut sig över riket och om nomadiska flyttflockar, som stillastående hovrar över marken. Och så har vi gästerna förstås, besökarna, som väntar på något, men inte vet på vad.

Ett kollektiv, som plötsligt kan breda ut vingarna och lyfta.

Hannah Arendt, ”Vad är auktoritet?” i Mellan det förflutna och framtiden, övers. Annika Ruth Persson (Göteborg: Daidalos, 2016)

André Breton, Prolegomena till ett tredje surrealistiskt manifest eller ej, övers. Lars Fyhr, Elias Wraak, Mattias Forshage och Bruno Jacobs (Stockholm: Sphinx förlag, 2011)

Gilles Deleuze och Félix Guattari, Tusen platåer – kapitalism och schizofreni, övers. Gunnar Holmbäck & Sven-Olov Wallenstein (Hägersten: Tankekraft förlag, 2015)