För en ambitiös pornograf var Sverige ett självklart val. Vårt rykte var välgrundat sedan drygt ett decennium, när Sommaren med Monika och andra filmer hade börjat visa nakna (kvinno)kroppar på ett sätt som knappt tidigare gjorts. I USA lanserades för övrigt Bergmans film som ”the story of a bad girl!” och ”filmed in Sweden”, vilket nog sade det mesta. Den utlovade effekten som filmen skulle ha på sin publik ledde också till uppmaningen att inte ha några barn hemma efter biobesöket: ”So daring we recommend a babysitter!”. På affischen står i versaler ”Miss Harriet Andersson” bredvid hennes utsträckta lättklädda kropp, regissören nämns däremot inte alls. Bergmans internationella genombrott kom nämligen först ett par år senare, med sexkomedin Sommarnattens leende 1955; samma år Sverige som första land i världen införde obligatorisk sexualundervisning. Sådant räckte för att befästa föreställningen om den svenska synden. Under nästa decennium bröts nya sexvallar på film av samme regissör. Bergmans kanske mest svårtillgängliga film Tystnaden blev ändå en enorm exportsuccé, vilket gissningsvis hade mer att göra med några samlagsscener än dess allegorier över Guds tystnad. Några år senare visade han i Persona en erigerad penis (visserligen bara i tre bildrutor, det vill säga en åttondels sekund, men ändå).
Bergman var inte ensam sedlighetsutmanare på film. Samma år som Sarno kom till Sverige, och enligt uppgift en viktig orsak till att han över huvud taget reste hit, hade Vilgot Sjömans Jag är nyfiken – gul premiär, en film som, utöver att bli den dittills mest inkomstbringande icke-engelskspråkiga filmen någonsin i USA, bidrog till att ändra den svenska filmcensurlagen. När konstnärliga filmer av Bergman och Sjöman tilläts alltmer explicita sexskildringar så blev det svårt för lagstiftaren att inskränka sådan yttrandefrihet för andra, och 1971 legaliserades pornografi i Sverige.
Sveriges dåliga rykte saknade alltså inte fog när Joseph Sarno flyttade sin filmproduktion hit. Att han därmed också kunde marknadsföra sina alster såsom ”filmed in Sweden” kanske bidrog till att han med Jag, en oskuld (1968) fick sin första internationella succé. Så han stannade kvar i Sverige, och bidrog själv till landets mer eller mindre sexliberala hållning. Jag, en oskuld fick en uppföljare året därpå (med musik av Benny Andersson och Björn Ulvaeus för övrigt) och under 70-talet fortsatte han att göra filmer som Swedish Wildcats, Den pornografiska jungfrun och Vild på sex.
Sarno hade tidigare uttryckt sin beundran för Ingmar Bergman, nu var det dags att visa upp influenserna
1978 kom så Fäbodjäntan, den svenska pornografihistoriens mest kända verk. Sarno hade tidigare uttryckt sin beundran för Ingmar Bergman, nu var det dags att visa upp influenserna. Att huvudpersonen heter Monika är knappast en tillfällighet. Inspelningsplatsen Skattungbyn hade synts i Bergmanfilmer som Jungfrukällan och Nattvardsgästerna, och i den senare syns byns kyrka i bild liksom den gör i Fäbodjäntan. Sedan har vi dialogen, som ibland låter som en skev variant på något man kan höra i en Bergmanfilm: ”Vi beter oss som galningar. Som djur. Som om vi vore besatta.” I Sommarnattens leende får vi veta att ”sommarnatten har tre leenden och detta är det första, mellan midnatt och gryning då alla unga älskande öppnar sina hjärtan och sköten.” Ett påstående som ekar i Fäbodjäntan: ”Idag är det midsommarafton. De dunkla riternas ljusa natt. För forntidens människor som bodde här var midsommarnatten den heligaste av alla nätter. Det var då Frejas fyra prästinnor knullade sina fallosstavar så deras livssaft flödade ur deras fittor.”
Bergman beskrev sin dystra och snömoddiga film Nattvardsgästerna med att det är ”den svenska mänskan vid den svenska verklighetens slut och den svenska väderlekens lågpunkt.” Fäbodjäntan tackar för lånet men beskriver motsatsen: svenska människor i ett svenskt nationalromantiskt paradis under den svenska väderlekens korta höjdpunkt, vår föregivet magiska sommar.
... ett manus som verkar vara ett försök till gladporr, men blev mest depporr (det är trots allt Bergman).
Apropå det svenska så inventerar Fäbodjäntan, precis som många av Bergmans filmer, våra egna föreställningar om vårt land. Allt finns där, tycks det. Midsommarnatten, hämtad från Fröken Julie. Dalarna, såsom porträtterat av Anders Zorn och Carl Larsson. Och förstås falukorven, famöst använd i både Fäbodjäntan och sentida politisk debatt.
Vad Joseph Sarno nog inte visste om Ingmar Bergman var att han vid den här tiden var lika inspirerad av sin amerikanske kollega som någonsin motsatsen. 1975 skrev nämligen Bergman ett eget bidrag till den genre Sarno gjort till sin. Den förstenade prinsen hette den, av sin författare ibland kallad ”porrfilmen”, ibland ”pittfilmen”. Det är ett passande namn på ett manus som verkar vara ett försök till gladporr, men blev mest depporr (det är trots allt Bergman). Någon film blev det aldrig, men manuskriptet finns bevarat och väntar på bearbetning. Hugade filmproducenter eller teaterdirektörer kan höra av sig till Stiftelsen Ingmar Bergman.
