Fejk – så sminkas den politiska grisen

När lågorna förra året drog fram över Los Angeles och åt upp hus efter hus tills bara skorstenar stod kvar som gravpinnar i asklandskapet var det en fullskalig tragedi – men också, skulle några hävda, det bästa som kunde hända. För uppvaknandet. Ur förnekelsen och det låtsade tillståndet av att allt, trots allt, kommer ordna sig. Branden dödade osannolikt få människor, men enorma mängder i tillgångar.

Kunde det väcka de rika?

Och då inte de rika i meningen Los Angeles miljardärer utan de rika globalt sett: vi, den del av jordens befolkning som surfat på fossilepoken och med ett sekels go livsstil orsakat upphettningen, men vars tröstande berättelser om grön tillväxt, Northvoltprojekt, geoengineering, koldioxidinfångning och fossilfri produktion varit så sköna att smekningarnas förtrollande rus gjort materien osynlig.

Människans förmåga att kollektivt fejka normalitet – liksom upptagenheten av att normalisera det fejkade – har de senaste åren avhandlats i en rad aktuella böcker, av vilka Jonathan Jeppssons Mot kollapsens hjärta – om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott är den som tydligast vill exponera förljugenhetens krafter. Via en tät dialog med var och en av vad han menar är klimatfrågans förlamande sagor om det faktiska tillståndet försöker han knacka på dörren till människans vadderade sängkammare.

 Hallå, viskar han, vill ni se ett stycke verklighet också?

Och så börjar han med de två relevanta parametrarna: konsumtion och energi. Om världsekonomin ska växa på samma sätt som den gjort sedan 1960-talet, vilket alla politiker jobbar för, innebär det att världens BNP kommer vara dubbelt så stor som idag – om bara 20 år. Redan 2030 kommer den globala medelklassen bestå av 4,8 miljarder människor, 1,3 miljarder fler än 2020, alla med nyvunnen köpkraft och i moralisk mening förstås helt berättigade till européers och amerikaners konsumtionsmönster, vilket gör att den globala materialförbrukningen, den rent fysiska, kommer fördubblas till 2050. Två tredjedelar av världens samlade utsläpp av växthusgaser är kopplade till hushållens konsumtion och för att svara mot efterfrågetrycket måste den globala elproduktionen därför öka med 50 procent till 2050, samtidigt som all elproduktion – enligt gällande utfästelser – ska bli fossilfri till 2050. Men än idag utgör kol, olja och gas fortfarande 80 procent av världens energiproduktion. Någon omställning har, konstaterar Jeppsson, ”med andra ord inte börjat än”.

För alla väntar på trollkarlen.

Inget av ovanstående är nytt, Greta Thunberg har sagt det i ett decennium, och framåtrörelsen – tillägget – med Jeppssons bok är viljan att sekularisera klimatdebatten; döda sagorna, se människan. Djuret. Och i vägen för ett rationellt svar på den dramatiska förnekelseutvecklingen, menar han, står inte hopplösheten utan hoppet. En uppsättning fejkade föreställningar om vad som är möjligt. Hopp, i grunden ett religiöst fundament, är sorgearbetarnas redskap. Och hoppas, menar Jeppsson, gör den för vilken inget annat återstår, den som möter en exekutionspatrull eller faller fritt från hög höjd – då har man anledning att verkligen hoppas. På ett mirakel.

Men där är inte klimatfrågan. Oavsett utgång kommer ingen annan än människan – övergångsgenerationerna, dagens barn – att få ta hand om det som väntar. Världen kommer inte gå under. Men det lär blir våldsamt. Planeten kommer redan 2050, enligt flera prognoser, ha 1,2 miljarder klimatmigranter. Energisystem kommer kollapsa. Megastäder evakueras. Populister ta makten. Krig bli vardag. Det var länge sedan klimatfrågan handlade om temperaturer, glaciärer, tröskelpunkter och permafrost – idag är den i allt väsentligt en fråga för statsvetenskapen och nationalekonomin. Och psykologin. Eller, är Jeppssons poäng, borde vara. Men eftersom statlig kontroll och begränsningar i människors friheter med hänvisning till klimatnödläget fortfarande är tabu vandrar mänskligheten under hoppets stjärna ut i en tillvaro där allt mer lämnas åt de yttre omständigheterna.

Schopenhauer, den tyske 1800-talsfilosofen, kallade hoppet för ”hjärtats dårskap” eftersom det får människor att tro att det de hoppas är fullt möjligt även när det rör sig om omöjligheter: fördubblad total konsumtion och globalt nollutsläpp – till 2050. Yes we can! Materielös produktion. Yes we can! Overseas elflyg till 2030. Yes we can! Just du kan förändra världen. Yes I can! Hoppets tröstande dunster, menar Schopenhauer, fräter sönder det som är sant och relevant så det nödvändiga uteblir. Hoppet är, noterar Jeppsson, ”de sekuläras bön”.

Men böcker som önskat ett slut på kollektiv fejk har inte bara handlat klimatet och dess vidhängande förnekelser, utan också – till exempel – om Sveriges ekonomiska exceptionalism. Jonas Malmborgs Den stora kreditfesten avhandlar ett land och ett system som strösslar lån över sina medborgare, även över dem som inte kan betala. I boken Skuldsatt möter Lena Pettersson ”överskuldsatta” människor fåtts att tro att de är några andra än de är varpå författaren försöker reda ut hur det kommer sig att ett av världens rikaste länder också har en av världens mest skuldsatta befolkningar och en myndighet – Kronofogden – som har ”samma uppgifter som i andra länder sköts av maffian”.

Utvecklingen i Sverige är extrem, men också del i en mer global trend av påhittad verklighet. I hela västvärlden består en allt större del av människors och företags förmögenheter av bostäder. För tjugo år sedan, 2005, värderades världens samlade bostäder till 70 000 miljarder dollar, en siffra som 2022 hade mer än fyrdubblats till 288 000 miljarder dollar och därmed etablerat bostäder som världens i särklass största finansiella tillgång. Samma år, 2022, var alla utestående obligationer värda 130 000 miljarder dollar, samtliga världens börser var värda 99 000 miljarder, all jordbruksmark 41 000 miljarder och allt guld som någonsin grävts fram 12 000 miljarder dollar. Merparten av världens samlade förmögenhet, skriver Cervenka, består alltså av luft – befintliga tillgångar som hela tiden tillskrivs högre och högre värden. Kan, undrar författaren, bostadspriser fortsätta att stiga i all evighet? Kan ett bygges bjälklag fantiseras fram – stagas upp med önskningar och stabiliseras med tro? Hur länge som helst?

Finanskrisen 2008 med sin omskakning av världen fick fatala politiska konsekvenser – ”utan finanskrisen, ingen Trump”, som Steve Bannon uttryckt det – och nästa kris lär stressa systemen till än större geopolitiska konsekvenser. USA-Iran-krigets utbrott är, menar de dystra, bara en första vink om de framtida laddningar som nu läggs i kommande generationers knän. Enligt en undersökning Cervenka refererar är idag 44 procent av bostäderna i USA, världens största ekonomi, sårbara för ”någon eller flera av farorna extrem hetta, stormar, översvämningar eller skogsbränder”. Värdet på dessa fastigheter är 22 000 miljarder dollar, ungefär lika mycket som USA:s BNP, och redan våren 2024 hade USA:s största försäkringsbolag, State Farm Insurance, slutat teckna hemförsäkringar i Kalifornien. Riskskyddsbolagen, de första som drar sig ur fejkade tillstånd, överger nu marknad efter marknad. Eller som Dave Jones, tidigare chef för försäkringsmyndigheten i Kalifornien, säger: ”Jag tror vi är på väg mot en oförsäkringsbar framtid på många platser.”

Ett år senare, i januari 2025, slukade bränderna i Los Angeles 10 000 fastigheter på några dygn. Utan försäkring går det inte att få ett bolån och utan bolån finns inga köpare och utan köpare finns ingen ekonomi och när ekonomin kollapser tar krigen över. Hur kunde man, sammanfattar Cervenka, tillåta att en av människans mest basala behov, drömmen om tak över huvudet, gjordes till ett ”bombbälte på samhällskroppen?”

Lena Pettersson konstaterar att svenskarnas djupa skuldsättning skulle kunna tolkas som just framtidstro. Ett slags besvärjelse, ett hopp, en önskan, en ”satsning” – på att allt går vägen och att bombbältet aldrig kommer brisera. Författaren Per Wirtén behandlar i sin bok med just titeln Hopp! också Sveriges ekonomiska utveckling de senaste åren och berättelsen om det som blev ”EU:s mest ojämlika land”. Med avskaffandet av tre nyckelskatter – arvsskatten 2004, förmögenhetsskatten 2007 och fastighetsskatten 2008 – inleddes, menar han, en process som ihop med det aktuella bostadsrallyt och dess gemensamt uppblåsta värden drar med sig konsekvenser som är svåra att överblicka. Utan arvsskatt ackumuleras nu enorma förmögenheter frikopplade från arbete hos en nya skrattande klass och redan inom någon generation kan Sverige, skriver Wirtén, ha ”en ganska stor aristokrati” som inte behöver arbeta. Som kan leva på räntor och avkastningar från ärvda förmögenheter, i vilka traderade bostäder är en snabbt växande del, ”ungefär som markägarna i olika brittiska och franska romaner från 1800-talet: the landed gentry.”

Hur detta samhälle – enligt många författare alltså byggt på falska föreställningar om klimat, natur, bostad och värde – i en nära framtid kommer se ut och vilka inre spänningar det värker fram är svårt att föreställa sig. Men Saga Cavallin menar i sin bok Utge sig – om autenticitetens vara och värde att de samtida kulturuttryckens – litteraturens, sociala mediernas, journalistikens, filmens, teaterns, musikens – allt mer patetiska jakt på ”det autentiska” just är en direkt reaktion på att relationen mellan ekonomiskt värde och den reella ekonomin ”helt brutit samman”. Ju mer fejk i ekonomin, desto högre skrik i kulturen om att det egna verket – filmen, boken, pjäsen – är based on a true story. Typ.

I antologin med titeln Jakten på det autentiska når idéhistorikern Anders Ekström en liknande slutsats. Dagens ökande mediala efterfrågan på det ”sanna”, ”äkta” eller ”ursprungliga” uttrycket – det förställdas motsats – tycks, menar han, på psykologiskt intressanta sätt gå hand i hand med svårigheterna att kollektivt ta in och acceptera klimatets eller ekonomins realiteter. De uppdiktade bilderna av det äkta och sanna vinner, i takt med ”det svällande jagets fixering vid sin egen position i världen.”

Magnus Linton

Magnus Linton är författare till bland andra böckerna Klimat & Moral och Knark – en svensk historia. Texten är en bearbetning av texter han tidigare publicerat i Dagens Nyheter, Ord & Bild och antologin Jakten på det autentiska.