Fejk – en arbetsprocess
Vi lever i splittrade tider.
Det handlar om att se i mörkret.
Det är som en kärleksaffär med mysteriet.
Så inleder regissören Yael Ronen när vi i maj samlas med ensemble och konstnärligt team för att börja arbetet med att skapa både pjäsen och uppsättningen med titeln Fejk.
Den här gruppen, säger hon sedan och ser sig om i rummet, den bär redan på den föreställning som ska bli till. Vi måste bara tillsammans finna den – det är lite grand som en arkeologisk utgrävning. Det måste uppstå och utvecklas en resonans mellan ensemblens jag och den omgivande världen.
Det viktiga är själva processen, att nå insikter, en form av healing. Den känslomässigt omvälvande upplevelse som det här arbetet kan vara måste tas om hand och bli till hjälp för resultatet. Det är viktigt att ha kul. De utmaningar ensemblen kommer möta får inte vara utmattande, de ska inte skapa lidande, utan det handlar om att gå så djupt som skådespelarna vill och kan – det ska inte bli en pjäs byggd på biografiska fakta.
Vi är alla här för att stötta varandra. Det här måste vara en trygg plats i en hård värld.
Vad vill du att Fejk ska handla om?
Sedan arbetar Yael Ronen metodiskt utifrån olika frågor och teman under de två inledande veckorna. Alla får formulera sig kring följande frågor.
1) Vad tänker du att Fejk handlar om?
2) Vad vill du att Fejk ska handla om?
Bland svaren märks ord som:
1) Manipulation. Osanning. Bedrägeri. Svek. AI. Postsanning. Kulturkrockar. Förväntningar, Projektioner. Andlighet. Kapitalism.
2) Politisk diskurs. Skenhelighet. Dubbelmoral. Att le med munnen men inte med ögonen. VÅR TID – filosofiskt, etiskt, politiskt. Lögner. Svek. Demokrati. Mänsklig kommunikation. AI. Och kanske – själva föreställningen om vad konst är? Falsk persona. Hur vi använder det falska jaget för att gömma oss själva, för att skydda oss och för att nå makt och kontroll.
Vad är Fejk med Sverige?
Någon dag senare följer hon upp med frågan:
Vad är fejk med Sverige?
En fråga som leder till djupa diskussioner om vårt lands både självbild och arv. Det folkhemsland med social trygghet och en, relativt sett, större ekonomisk jämlikhet än kanske något land någonsin tidigare haft, har förvandlats till en helt annan plats, med helt nya problem och därmed andra frågor på den politiska agendan.
Men – betyder det att allt det gamla landet stod för inte längre är sant? Att det aldrig var det? Sanningens förvandlingar blir ett av de teman vi kan se borde finnas med i uppsättningen.
Skådespelarna får också svara på frågor som:
Vad har du själv fejkat på senaste tiden?
Vad är det största/värsta du fejkat i ditt liv?
Vilken är den lögn som det tagit dig längst tid att sluta tro på?
Bland svaren finns såväl personliga och svåra upplevelser som rena misstag och pinsamheter. Det både skrattas och gråts i repetitionssalen. Allt läggs i den gemensamma samling av åsikter och erfarenheter ur vilken Yael Ronen sedan bygger sitt manus.
Scen läggs till scen
Ett manus vars första scener presenteras när vi kommer åter efter semestern i början av augusti.
Ett manus som stegvis skapas, dag till dag. Översättaren Lotta Olsson jobbar parallellt med Yael och har ibland bara några timmar på sig för att översätta nästa scen.
Scenerna testas, de läses först på engelska, sedan på svenska. Ord vägs och byts – allt för att skapa ett tempo (framåtrörelsen!) en angelägenhetsgrad (samtida, nära skådespelarna) och en ton, ett tilltal som helst ska bli både humoristiskt och politiskt.
Efter det byggs rum och rörelse, i scenografin, skapad av Wolfgang Menardi – ett vitt rum inspirerat av den nederländske konstnären M C Escher och hans lek med geometri, med trappor, speglar, optiska villor.
Mask, kostym, ljus, ljud, musik och filmade sekvenser bidrar till helheten.
Scen läggs till scen i den helhet, med titeln Fejk, som den 5 september ska få sin premiär.
Och hur det slutar? Det får vi se då.
