Fäbodjäntan från 1978 är så svensk att den blir obscen. Alla känner till den, ingen erkänner sig ha sett den. Men även om den snart femtioåriga kultfilmen är hårdporr och sårar ögat, saknar den inte kultur.
Vad har en exotisk saga om en vilt tutande flicka en vild midsommarafton i Sveriges vildaste landskap Dalarna med geopolitik att göra?
Sommaren 1978 skälver mellan två världssystem: efter den stora högkonjunkturen och upprorsåren - och före de muslimska, digitala och finansiella revolutionerna, före Thatcher & Reagan.
Specifikt svenskt befinner vi oss efter det västtyska ambassaddramat, socialdemokraternas första valförlust på decennier, ekonomiprisen till Hayek & Friedman - och före Palmemordet, privatiseringarna, postnazismen.
Den svenska sommaren 1978 hade dessutom färskt minne av vår inhemska sex & politik-skandal. Det är idag femtio år sedan Geijer-affären fläktes upp - och tystades ned, genom att inte mindre än två statsministrar dementerat i riksdagen. Det dröjde ytterligare tre decennier innan den vädrades, så effektiv var mörkläggningen.
Vi bjuds matriarkat, systrar, bröder, drängar, missionärer, vildar, hittebarn, dalkullor.
Det fanns alltså många besvärliga ting att vilja slippa tänka på vid midsommar 1978, och därmed också många begär som desperat ville ta form i omöjliga ting. Från den flyktbenägna eran har vi kvar Fäbodjäntan, en oas av frisk sexualitet och frisk luft, av fräck midsommarglädje, en fantastisk lösning på alla vardagens och storpolitikens omöjligheter.
Ett sista tappert försök att hålla humöret uppe.
Vi bjuds matriarkat, systrar, bröder, drängar, missionärer, vildar, hittebarn, dalkullor. Vi bjuds kor som råmar med råmande kvinnor. Vi bjuds vikingalurar bättre än kukpiller, knappen som ger oss orgasm i en perfekt värld.
Vi bjuds falukorven som lösningen på alla problem: religiösa grubblerier och incestångest - sexuella hämningar och onödiga skamkänslor - politiska hot och bakfylla.
Fäbodjäntan Monika tuggar inte tuggummi och gör inget som hon inte vill
Men ibland räcker inte ens en falukorv. Just nu, och här, i hemmet, familjen, kroppen, finns saker som gnisslar och skaver, än är det för lite slem, än för mycket, helt enkelt alldeles för många bryderier och för lite lek.
Samtidigt verkar nästan njuta hejdlöst? Orättvist! Varför ska min granne ha roligare än jag?
Denna jänta, den nya människan som föddes efter andra världskriget och fick sin personlighet av Nabokov, med hjärtglasögon och godisklubba, hon är inte bara den perfekta konsumenten och det perfekta subjektet, hon är också den perfekta idolen och den perfekta realdockan.
Fäbodjäntan Monika tuggar inte tuggummi och gör inget som hon inte vill. Men hon är oskuldsfull och vild. Och hennes oskuldsfulla vildhet är en naturtillgång, gratis resurser.
Den huvudperson som kan sägas lysa med sin frånvaro denna årets ljusaste natt är den laglösa fadern, som just för ögonblicket bär namnet Epstein, han som exploaterar djungeln. Han vill inte gärna se sig själv avbildad, han stannar hellre bakom kameran.
Fäbodjäntan spelades in i Skattungbyn nära Orsa i Dalarna. Den må ha haft en låg budget, men den gjordes av en mycket rutinerad regissör, Joe Sarno, som tillbringade somrarna i Sverige med sin fru Peggy.
Jänkaren Sarno älskade Ingmar Bergman, vars femtiotalsfilmer hade introducerat den svenska synden till USA. I Skattungbyn spelade Bergman in både Jungfrukällan och Nattvardsgästerna, hans nog allra mörkaste saga. Nattvardsgästerna ingår i Trägårdhs kulturkanon, vilket vissa menar att Fäbodjäntan också borde göra.
Amerikanen Sarno tillverkade det mest svenska Sverige som en exotisk fantasi kan frammana. Om svensken gillar raggarbilar och rocknroll och jänkaren nakna svenska flickor, är Fäbodjäntan det exotiska tinget som förkroppsligar allt rent och friskt, evig ungdom, freedom, feminism och epadunkfylla.
I denna den kortaste av själens mörka nätter spelar prinsessan Monika lockande toner på vikingaluren och bjuder våra drömmar till dans.
Tyvärr krävs det ibland inte mycket alls för att en ljuvlig dröm skall förvandlas till en våt mardröm, eller något värre.
