En läsupplevelse som liknar få andra
DEN SOM GER SIG i kast med László Krasznahorkais litterära verk, kommer lägga märke till några särpräglade drag. Kanske främst av allt att meningarna ofta är osedvanligt långa, men även att texten är skriven i kompakta block som saknar egentliga in- eller utgångar, där även dialogen flätats in. Samtidigt förefaller prosan märkvärdigt plastisk – sömlöst byts berättarperspektiv och texten zoomar in och ut från små detaljer till övergripande perspektiv, byter fokus, byter berättare, byter röst, och rör sig sedan tillbaka igen. Texten rör sig i konvergerande cirklar, eller kanske snarare ett slags virvlar. Det är en läsupplevelse som liknar få andra.
Krasznahorkais romaner bärs också fram av ett slags uppfordrande rytm, av en framåtrörelse trots allt det formmässigt cirkulära. Där finns en påtaglig episk ambition med tydlig koppling till klassisk roman och berättarkonst, inte minst genom bruket av intrig, persongalleri och händelsekurva. Texterna innehåller även lager av starkt symbolisk karaktär, i form av fantastiska och övernaturliga element, samt ett flitigt användande av litterära klichéer, såväl språkliga troper som situationer och gestalter vilka närmast tycks hämtade ur genrelitteraturen. Och mitt i allt det diaboliska som böckerna beskriver finns ett slags försonande humor, ibland i form av vad som snarast kan liknas vid situationskomik, om än mörk och ironisk.
träet är hela saken
DET HELA KAN NATURLIGTVIS låta som ett hopkop – eller som postmoderna lekar (Krasznahorkai fick länge stå ut med epitetet postmodern, innan det blev obsolet). Men trots den eklektiska leken, trots spänningen mellan experimentell form och klassiskt berättande, håller romanerna på ett märkvärdigt vis samman. Och det som håller dem samman är ytterst språket. I en intervju berättar Krasznahorkai – som har ett djupt och långvarigt intresse för östasiatisk kultur – hur han under en vistelse i Japan frågade en snickare vid templet i Nara, om hur han kunde hyvla cypressträet så oerhört jämnt och slätt. Snickaren blev besvärad, och svarade gåtfullt: träet är hela saken. Och på samma sätt, citerar Krasznahorkai, är det med skrivandet – språket är hela saken.
PÅ SENARE ÅR har den språkliga elasticiteten i hans verk bara ökat, satserna dras ut i det oändliga, och skapar ett flöde där begrepp som ”huvudsats” och ”bisats” inte längre är relevanta att tala om. Den senaste romanen på svenska, HERSCHT 07769, är skriven i en enda mening. Nu bör tilläggas att det ungerska språket, detta säregna språk som tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen, i sig har ett slags elastisk tendens, det finns en förkärlek och en vana att uttrycka sig i långa satser, själva språkets struktur inbjuder så att säga till det. Och enligt Krasznahorkai själv, skriver han på det sätt han gör i en strävan efter realism, han menar att om vi lyssnar noga så hör vi att de flesta människor talar som han skriver.
om vi lyssnar noga så hör vi att de flesta människor talar som han skriver
Visst kunde det även vara relevant att tala om ett slags musikalitet, eller gehör, i hur språket används, även om liknelsen är sliten. Faktum är att Krasznahorkai gärna talar om musik och vilken viktig och central roll den spelar i hans liv. Musiken är även ett återkommande motiv i romanerna. Och inte för inte upptar ett musikteoretiskt problem herr Eszters tankar i just Motståndets melankoli: varför trängdes naturtonskalan undan av den kromatiska, den matematiskt uttänkta, den tempererade, den konstruerade? Med sina klassiskt tränade öron visar det sig dock snarast omöjligt för herr Eszter att vänja sig vid den primitiva naturtonskalan på pianot han stämt om, han tvingas plåga sig igenom sin naturtons-Bach, men hans hörsel vägrar vänja sig vid oljudet.
hur påverkas vi av den kultur vi själva skapat?
DET ÄR EN PARABEL som ringar in en central fråga i Krasznahorkais verk: hur påverkas vi av den kultur vi själva skapat? Kultur här förstått i en bred, mellanmänsklig bemärkelse, som det relationella förhållande vi kallar samhälle. När vi väl beträtt vägen mot det artificiella, det tämjda, det konstruerade, är det då möjligt att återvända till ett naturligt tillstånd? För jägmästaren Herman i novellen med samma namn ur boken Den sista vargen, övergår hans skyddsjakt på rovdjur till en solidaritet med offren, till att urskilja en högre lag bortom den mänskliga lagens självsvåld. Han drar sig undan i skogen, som han efter hand blir ett med, och i stället för djur börjar han jaga människor med sina sinnrikt konstruerade fällor.
DET ÄR BERÄTTELSER om makt och maktlöshet, om individ och kollektiv och inte minst om de strukturer vi människor omger oss med, och som ständigt tycks leda oss in i system där vissa oundvikligen trycks ner och andra stiger uppåt. Berättelser om falska profeter och skrupellösa opportunister, om fanatiker och dårar, om ledare som byter plats, om undersåtar som gör uppror, om de som genomskådar människans lagar och de som ser till att utnyttja dem. Och om den lilla människan som kläms mellan dessa krafter, men som varken tycks förmögen att göra gott eller ont.
Det är den här typen av berättelser Krasznahorkai ger oss. I debutromanen Satantango från 1985 följer vi invånarna i ett sönderfallande jordbrukskollektiv, där den småaktiga egennyttan i brist på en yttre auktoritet ersatt det gemensamma. De förblindas av en falsk predikant och en förrädare, som lockar den luggslitna skaran ut på en vandring mot undergången. I Motståndets melankoli drunknar den lilla landsortsstaden i sopor, och i en apokalyptisk kataklysm nollställs samhället, så att en ny ordning kan uppstå under den nya ledaren fru Eszters järnhand.
FINNS DET DÅ ETT HOPP i denna malström? Kanske, kanske inte. Spelplanen är uppställd, pjäserna rör sig runt varandra. Och det är upp till oss betraktare att avgöra om det som utspelas framför oss är av godo eller ondo, och om spelet har ett slut. Eller om världen, precis som språket, snarare rör sig i cirklar, i stället för längs en axel som skulle kunna leda oss vidare, framåt, uppåt. Man kan inte leda människorna till det goda, skriver Wittgenstein; man kan bara leda dem någonstans. Och kanske är den karnevaliska, otyglade, virvlande värld Krasznahorkai iscensätter framför oss just detta någonstans
