Det viktiga är inte vilka de är från början

Fåglarna verkar handla mycket om gruppdynamik – varför lockar det dig som konstnär?
– Det är det som är så speciellt med teater – att många människor kan tala samtidigt och att man ändå kan följa det som händer. I romaner är det oftast bara två som pratar, för så fort det blir fler blir det svårt att hänga med i vem som säger vad. Den begränsningen finns inte på scen. Där kan många röster pågå samtidigt, och jag försöker använda det så mycket jag kan.

Jag har varken huvudkaraktärer eller tydliga berättelser man följer i mina pjäser. Man är med om det som händer på scenen, snarare än att betrakta det utifrån. Jag är inte så intresserad av de stora avgörande vändpunkterna. Jag är mer förtjust i förskjutningar – människor som anpassar sig, steg för steg, ofta utan att riktigt märka när de går över en gräns. Det finns inget tydligt ögonblick där något avgörande sker. Och ändå förändras allt hela tiden.

Vilka är de här människorna som råkat hamna tillsammans i Fåglarna?
– Mina pjäser hamnar ofta i den typen av situation: människor som blir kvar längre än de tänkt. I Fåglarna är det ganska vanliga människor som kommer till en fest. De känner inte varandra, och den som bjudit in dem är inte där. Det viktiga är inte vilka de är från början, utan vad som händer med dem när de blir kvar. Ganska snabbt slutar det handla om deras bakgrund och börjar handla om vad de accepterar, vad de vänjer sig vid och vad de behöver.

Titeln verkar vara populär bland dramatiker. Varför är det så tror du? Och vad har fåglarna för roll i din pjäs?
– Fåglar rymmer så mycket: frihet och hot, vacker fågelsång och utspridda tarmar. I min pjäs är fåglarna inte riktigt berättelsen, utan något som finns i rummet. De förändrar förutsättningarna och gör att människorna blir kvar, men de förklaras inte. För mig är de mindre ett konkret hot och mer något som gör att situationen inte längre går att lämna.

Man tänker ju också på Hitchcock – hur förhåller sig din Fåglarna till hans film?
– Vi har inspirerats av Alfred Hitchcock – som i sin tur inspirerades av Daphne du Maurier – framför allt i färgskalan i scenografin. I övrigt är det inte särskilt likt. Jag är mindre intresserad av själva attacken, och mer av vad som händer med människor när något inte går att förstå och ändå pågår.

Du är en av tre konstnärliga ledare på Konträr – vad är det för en scen?
– Konträr är en scen på Södermalm i Stockholm som vi grundade 2022 för att det saknades en plats för risktagande och undersökande scenkonst som kan utvecklas över tid. Varje år presenterar vi runt 20 ur- och Sverigepremiärer, och mycket av det som visas hos oss går inte att se någon annanstans i Stockholm. För att ta del av föreställningarna måste man bli prenumerant. Just nu är det runt 1 500 konstintresserade människor från över 20 länder som varje månad gör det möjligt att bjuda in både världsstjärnor och helt oetablerade.