Det vi inte vill kännas vid
När Ada frågade mig om jag ville vara med och göra Antichrist på Dramaten blev jag förvånad över min egen starka reaktion. Filmen som jag inte sett på femton år väckte så starka känslor av obehag att jag inte riktigt kunde tro att det bara var filmen, det måste finnas något annat bakom. Om man gillar skräckfilm borde man inte reagera på det här sättet. Det finns många klassiska skräckfilmer med de här ingredienserna och några som till exemepl The Shining av Stanley Kubrik är även konstnärliga mästerverk.
I Antichrist blandar von Trier klassiska skräckfilmsingredienser som sex och våld till något som fortfarande alltså får härdade skräckfilmsentusiaster att må illa. Von Trier tycker om att chockera och provocera och hur gör man det bättre än genom att använda skräckfilmen till att göra en avancerad konstfilm? Om det här är det enda som gör filmen så speciell, varför denna upprördhet? Ämnet är klassiskt. Henrik Ibsen skrev 1894 i Lille Eyolf om ett par som förlorar sitt barn medan de är upptagna av att ha sex.
Kvinnan i filmen är en hämndlysten och våldsam naturkraft, men filmen inbjuder också till en annan läsning. Hon är också mater dolorosa, den sorgens moder vars sorg är alltför omfattande för att kunna rymmas i en värld dominerad av den objektiva och rationaliserande maskulinitetens krafter. Ju mer mannen försöker kontrollera henne desto mer okontrollerbar blir hon. Hon är alltså inte det passiva offret för manlig kontroll. Hon söker hämnd och låter sin skräck inför att bli övergiven och lämnad åt sitt öde driva henne till extrema former av sadistiskt och masochistiskt våld. Därför har publiken blivit bestört över filmens brutalitet. Men det kan vara en del av dess indirekta budskap. Skräckfilmspubliken tycks ha en omättlig aptit på penetrering, stympning och mord på kvinnokroppar. Precis som i de medeltida bilderna av brinnande och torterade kvinnor avslöjar filmen att vi är en gynocid kultur, som accepterar stympning och övergrepp mot kvinnor utförda av män som något normalt, men blir förskräckta när det är kvinnor som blir förövarna.
Every man kills the thing he loves the most
När vi nu ägnat en hel del tid åt manuset och jag också sett om filmen inser jag att von Trier lyckats med att göra en skräckfilmsklassiker som flyttar in oss i ett rum som vi inte vill kännas vid på riktigt. Kanske är von Triers film en lektion för att förtydliga att vi med våra rationella sätt att hantera världen inte löser problemen, bara tar kål på det vi vill rädda? Den tyske filmregissören RW Fassbinder hade som motto för flera av sina filmer; ”Every man kills the thing he loves the most”.
