Det som finns
Till att börja med, förstås, existerar en människa i biologins mening: Som lemmar som rör sig, lungor som andas, ett hjärta som slår. Denna form av existens ställer inga särskilda krav på människan, inte heller säger den någonting om hennes inre: Hon är något som lever, det är allt.
Också i fysikens mening existerar människan, om än inte på något särskilt sätt: Partiklarna i hennes kropp lyder under samma lagar och interagerar genom samma krafter som partiklarna i ett stoftmoln i en avlägsen galax. Att människan är levande, är ingenting fysiken lägger märke till. Och icke desto mindre är det av sina fysikaliska beståndsdelar som hon, liksom allt levande, består: Människan existerar, eftersom de celler hon består av existerar, eftersom de molekyler som cellerna består av existerar, eftersom molekylernas atomer existerar. Eftersom kvarkar och elektroner existerar, existerar hon.
Men drog man slutsatsen att detta är de enda avseenden i vilka en människas existens kan sägas vara verklig, skulle man på samma gång ha berövat den mänskliga existensen all dess innebörd.
Att existera som människa är nämligen, i en avgörande bemärkelse, att bli sedd som människa av andra människor
Att existera som människa är att existera inte enbart inom sig själv, utan också inom andra, och att härbärgera andra inom sig. I samma grad som en människa utvecklar empati, relationer, inlevelseförmåga och omsorg, bebos hennes inre också av de människor hon älskar. Det är en form av mänsklig existens – kanske den enda – som också gör det möjligt att undfly döden. För som amerikanska författaren Carson McCullers formulerar det i romanen The Heart is a Lonely Hunter, som svar på frågan varför de efterlevande till en bortgången älskad inte oftare tar sina egna liv: Kanske är de, eftersom de älskar, tvungna att stanna kvar ”för att den älskade ska kunna återuppstå – så att den bortgångna i själva verket inte är död, utan växer och skapas på nytt i den levandes själ?”
I Annika Nymans sceniska tolkning av Stanislaw Lems klassiska science fiction-roman Solaris, tycks dessa tre existensformer – biologins, fysikens, och det mänskliga sinnets – smälta samman till en enda.
Det som binder kroppens delar samman är ingenting annat än längtan
Psykologen Kris Kelvin anländer efter en lång färd genom tomheten till en rymdstation vid planeten Solaris, en avlägsen och främmande värld. Han finner en av besättningsmedlemmarna död, genom självmord, i ett kylrum. De två kvarvarande forskarna, satta att kartlägga Havet de svävar över, tycks ansatta intill vansinnets gräns. Det är som om mötet med det okända hade vrängt dessa vetenskapsmän ut-och-in, så att insidan nu är den enda utsida som står att finna. Om männen på rymdstationen är på väg att gå förlorade i det främmande, är det för att de hela tiden har burit det främmande inom sig.
Planeten Solaris märkvärdiga Hav frambringar det förlorade på nytt: Lika målmedvetet som riktningslöst skänker det minnena, det inte längre levande inuti det levande, kroppslig gestalt. Men är detta Hav egentligen så mycket mer mystiskt än det jordiska hav som en gång frambringade oss själva, det hav ur vilket vi en gång kravlade oss upp för att med fenornas små, envisa slag börja hasa oss fram mot vår mänsklighet?
Har inte också detta hav skapat livet ”ur sig självt och av sig självt” i något som lika gärna skulle kunna kallas ”kreativ nyfikenhet?
Havet, livet, tänker inte. Men, om man likt en av pjäsens forskare, ändå tänker på dess skapande ”som ett tänkande, eller ett betraktande, eller ett betraktande som är som ett tänkande, ett tänkande som är ett prövande, så materialiserar det det som det tänker på”.
På samma sätt är de partiklar i kraft av vilka vi som människor kan sägas existera i själva verket inte mer än tendenser, influenser, sannolikheter att påträffas på en plats snarare än på en annan. De elektroner, neutroner och protoner som skänker kroppen dess fasthet, är själva i avsaknad av snart sagt varje fast egenskap. Kan då verkligen deras förmåga att ge upphov till levande, kännande varelser sägas vara mindre obegriplig än förmågan hos en besjälad vattenmassa på en avlägsen planet att göra detsamma? Av människan, liksom av allt som existerar, utgör dessa partiklar dessutom bara en försvinnande liten del: små, obetydliga glapp i ett allt genomsyrande tomrum. Ett intet genomlöpt av osynliga kraftfält – men ett intet som vi kallar liv, och som vi har förmågan att älska.
Solaris skildrar en planet som inte finns, bebodd av människor som inte finns, hemsökta av varelser som inte finns, frambringade av ett Hav som inte finns. Genom att visa oss detta, lyckas den med konststycket att fästa våra blickar vid det mest gåtfulla av allt: Det som finns.
