Det handlar om att tända masken

Hur går det till när man skapar mask? Får ni några ledstjärnor eller kodord från regissören? Hur ser arbetet ut?

Lotta: Vi träffades ganska tidigt i det här arbetet med Misantropen och då påbörjar man en dialog i vilken hela det konstnärliga teamet är med. Scenografen Susanna Hedin och kostymören Matilda Hyttsten har jag arbetat med tidigare, så det är roligt. Vi förstår varandra, kan varandras språk.

Moa: Det var ett väldigt tydligt koncept som presenterades redan från början. Det talades om de olika rollkaraktärerna ganska direkt, om både utseende och hur de ska vara. Jens (Ohlin) var otroligt förberedd, vilket gjorde att jag och Lotta kunde spinna vidare på idéerna. Jag tyckte att det var väldigt roligt att få att få ett sådant tydligt koncept från början.

Men det Jens presenterar, är det i ord eller har han också inspirationsbilder eller någonting?

Moa: Det kan vara filmer som nämns och vi kan byta bilder med varandra. Som Johan Holmbergs rollgestalt Philinte, den är inspirerad av en bild som kostymören Matilda Hyttsten hittade och som vi från början tänkte var något för Alceste. Men sedan tyckte vi alla att nej, det där är inte Hannes Meidal, det passar mycket bättre på Johan.

Lotta: Det är ju som en lek när vi arbetar fram förslagen, det liksom bara bubblar av tankar och idéer.

Men material då, vad gäller där?

Moa: Jens ville gärna jobba med silikon …

Lotta: Och han pratade en del om de här arketyperna och om att inte arbeta med lösa masker, utan att bygga fram dem, lösnäsor och silhuetter, så att de verkligen framträder. Världen ses ju utifrån Alcestes perspektiv och hans blick på världen är subjektiv och förvriden.

Moa: Men just därför ville vi inte att Alceste själv skulle vara alltför uttalad. Han har fått det här jobbet (i pjäsen) som en sorts hovnarr och därför sminkar han sig som han gör och vi får se när han gör det, på scenen.

Lotta: Det ska se ut som att han sminkat sig själv och att han gjort det ganska irriterat. Det finns en sorts aggressivitet i hans mask.

Moa: Det här är ett av de roligaste jobb jag någonsin gjort på teatern, måste jag säga!

Lotta: Ja, det här utrymmet vi har att få leka, att få gå i gång på leken och att Jens är så öppen för det. Det föds så mycket, helt naturligt, då. Att få ta i, att verkligen skulptera med penseln och dra det mot det extrema – det är så intressant!

Jag har ju jobbat med Jens och Hannes tidigare och för mig är de en av anledningarna att jag alls är kvar vid teatern. Jag hade tagit paus i flera år, men när jag kom tillbaka och fick arbeta med dem så insåg jag varför jag håller på med teater, varför jag älskar det här yrket och just den här processen.