De vet inte vad de gör, världen framstår som ny och överaskande

Varför vill ni sätta upp En kärlekshistoria?
– Liksom många andra har vi alltid älskat Roy Anderssons filmer – och som teaterkonstnärer har vi särskilt dragits till de teatrala inslagen i hans stil: de omsorgsfullt skapade scenrummen, de stiliserade kostymerna, karaktärerna som talar direkt till kameran. När vi föreställde oss hur man skulle kunna ta hans filmiska världar till scenen kände vi att det inte vore särskilt meningsfullt att bearbeta en av hans ”teatrala” filmer, utan i stället gå tillbaka till början av hans karriär och omgestalta hans mycket ”filmiska” debutfilm En kärlekshistoria. På så sätt kunde vi tänka oss att bearbetningsprocessen innebar att applicera hans senare stil på hans tidiga stil – en sorts Roy Andersson-ifiering av Roy Anderssons första film, innan han blev Roy Andersson. Utöver dessa lekfulla idéer vill vi också sätta upp En kärlekshistoria på grund av berättelsens kraft och hjärtskärande skönhet.

Vilken bild har man i Irland av filmen och av Roy Andersson?
– I Irland ses han som Sveriges motsvarighet till Samuel Beckett.

I er En kärlekshistoria spelar två personer ur publiken huvudrollerna. Varför?
– Denna strategi – att låta två publikmedlemmar spela de unga älskande – hoppas vi ska vara mer än bara ett teatergrepp. Om det lyckas är avsikten att det ska vara ett perfekt sätt att gestalta den första kärleken med all den tvekan, tafatthet och osäkerhet som den innebär. Skådespelare på scen vet vad de gör, det är deras naturliga miljö, de är hemma där. När två publikmedlemmar kliver upp på Dramatens scen befinner de sig på okänd mark – de vet inte vad de gör, världen framstår som ny och överraskande – med andra ord befinner de sig i ett känslotillstånd som liknar den första kärleken.

Ung kärlek och en bra teaterföreställning – vad har de gemensamt?
– Många talar ofta om första gången de ”förälskade sig i teatern” – ett ögonblick när man plötsligt känner en våg av känslor och inspiration, och när man lämnar teatern kan vardagen kännas färglös och grå i jämförelse med en sådan livgivande konstupplevelse. Och, mycket ofta, precis som med ung kärlek, ägnar man ett helt liv åt att försöka återuppleva den känslan. Och, mycket ofta, lyckas man aldrig med det.

Dead Centre är ett av Irlands främsta samtida teaterkompanier, baserat i Dublin, bestående av de konstnärliga ledarna Bush Moukarzel och Ben Kidd samt producenten Tilly Taylor.

Bland tidigare produktioner märks LIPPY (2013), Chekhov’s First Play (2015), Hamnet (2017), Beckett’s Room (2018), Good Sex (2022), Illness as Metaphor (2024) och Deaf Republic (2025).

Dead Centres verk har turnerat flitigt världen över, bland annat till Schaubühne (Berlin), Dramaten, BAM (New York), Young Vic och Battersea Arts Centre (London), Théâtre de Liège, Hong Kong Festival, Helsinki Festival, Teatro Piccolo (Milano), Noorderzon Festival of Performing Arts (Groningen), Kampnagel Summer Festival (Hamburg), Théâtre de la Ville de Luxembourg och Seoul Performing Arts Festival

De har också skapat nya verk vid Schaubühne, Burgtheater i Wien, Göteborgs Stadsteater, Ruhrtriennale Festival of te Arts, Deutsche Oper i Berlin, Schauspiel Stuttgart och Hong Kong Arts Festival.

Dead Centre grundades 2012 av Ben Kidd, Bush Moukarzel och Adam Welsh.