Ukraina är till ytan Europas näst största land och hade innan kriget började runt 40 miljoner invånare. Det har alltid varit ett rikt jordbruksland men industrialiserades hårt under 1900-talet. De senaste årtiondena har mycket av de gamla fabrikerna förvandlats till ruiner samtidigt som en framgångsrik IT-industri vuxit fram.
Två mil nordväst om landets huvudstad Kyjiv ligger den lilla staden Butja, som före kriget hade runt 40 000 invånare. Många var relativt välbärgade, arbetade i Kyjiv, men bodde där för att få renare luft och en lugnare närmiljö än i storstaden. Lite förenklat kan man säga att Butja för Kyjiv är vad Lidingö är för Stockholm.
Av de runt 4000 civila som inte lyckats fly staden hade var tionde dödats
Natten mot den 24 februari 2022 gick Ryssland till storskaligt militärt angrepp mot Ukraina från många håll. De ryska trupper som kom norrifrån tog sig relativt snabbt fram till Butja och erövrade staden.
När ukrainarna några månader senare befriade staden möttes de runt om av lik efter civila. Många hade fått händerna bakbundna innan de skjutits. Av de runt 4000 civila som inte lyckats fly staden hade var tionde dödats. En oproportionerligt stor andel var journalister, författare, lärare – inte minst i ukrainsk historia och det ukrainska språket – och andra som tagit aktiv del i ukrainskt kultur- och samhällsliv.
Detta övertygade de flesta ukrainare om att Rysslands syfte med kriget inte bara var att installera en ledning i Kyjiv som var lojal mot Moskva, utan att krossa ukrainsk kultur och radera ut ukrainares medvetenhet om att denna på många sätt var annorlunda än rysk. För ukrainare har därför staden Butja fått stor symbolisk betydelse, och denna har bara stärkts när de sett att liknande saker skett i de flesta städer som sedan befriats.
Kriget började dock, som en av föräldrarna i pjäsen framhåller, inte med det fullskaliga anfallet i februari 2022, utan åtta år tidigare, då ryska trupper utklädda till separatistiska rebeller skapade två ryskstyrda ”folkrepubliker” i de östliga gruvdistrikten i Donbas (Donetsk och Luhansk län). Dessa förde sedan ett lågintensivt krig mot Ukraina, som få ukrainare som inte var därifrån brydde sig särskilt mycket om.
För att förstå dynamiken i pjäsen hjälper det att vara medveten om att det i Ukraina finns en avgrundsdjup klyfta mellan språkligt verserade välutbildade – ofta kallade ”intelligentsia” – och ”andra”. Till vilka en självlärd programmerare kan höra.
En rad yrken som i Sverige skulle vara välavlönade och föra med sig hög status är i Ukraina illa avlönade. Det gäller inte bara lärare utan också läkare. Även jurister har ofta på pappret låga löner, men de kan ofta mångdubbla dessa med hjälp av mer eller mindre lagliga metoder. En jurist kan därför ha gott om pengar, men ses inte sällan med visst förakt.
Traditionella könsroller är betydligt hårdare inpräglade i människor i Ukraina än i Sverige. När kriget kom ansågs det därför i breda kretsar självklart att kvinnor hade rätt att fly och sätta sig själva och sina barn i säkerhet medan männen tog till vapen. Alla kvinnor gjorde inte så – en inte obetydlig andel av dem som anmält sig frivilligt till kriget är kvinnor. Men för dem är det socialt accepterat att prioritera sin egen säkerhet.
Däremot har starka spänningar uppstått i samhället när ett relativt stort antal män flytt landet, och ännu fler försöker hålla sig undan inkallelse. Somliga med hjälp av förfalskade läkarintyg och mutor, andra genom att inte dyka upp när de blir inkallade. I pjäsen märker vi hur denna spänning redan under natten då kriget bryter ut har kraft att ödelägga ung kärlek, och sedan i åratal förgifta relationen mellan de ungas föräldrar.
En av de riktigt stora frågorna för det ukrainska samhället efter kriget är hur dessa sår ska kunna läka: En stor andel av befolkningen har under många år varje dag riskerat livet vid fronten, eller levt med ovissheten om de någonsin ska få se sina nära och kära igen. Medan andra hållit sig undan och – just tack vare de andras uppoffringar – kunnat leva ett relativt bekvämt och normalt liv långt från fronten.
Henrik Brändén är biolog, vetenskapsskribent och författare. Han har skrivit boken Den långa vägen. Ukrainas frihet (2026).
