Född 1948 i Metz
Död 1989 i Paris
Koltès växte upp i en medelklassfamilj. Fadern var militär och utövade en strikt disciplin i hemmet. Modern var hemmafru med en stor kärlek till konst och musik. Det har sagts att kontrasten mellan föräldrarna präglade Koltès på djupet, att han genom dem både stimulerades till att utveckla sin kreativitet och fick med sig ett drag av stränghet.
Under ungdomen bejakar han sin homosexualitet – vilket var tabu vid den tiden – och han upptäcker teatern. Teatern blir en frizon, en plats där det finns möjlighet att utforska och uttrycka alla lager av mänsklighet. Han studerar vid universitetet i Nancy och senare även regi vid Théatre National de Strasbourg.
Han börjar tidigt att resa. Han reser till Amerika, Afrika och Asien, vilket öppnar världen för honom och ger honom en djup uppskattning av dess mångfald. Det handlar om upptäckt, om kunskap och platser, men lika mycket är det ett led i hans inre utveckling, en vilja till förståelse av ”den andre”. Han kom att bli en förespråkare inte bara för de homosexuellas rättigheter, utan också för social rättvisa, han arbetade aktivt mot rasism och ojämlikhet.
Trots att han drabbades av AIDS 1983 fortsatte han att resa, att aktivt fullt ut leva sitt liv, fram till sin död 1989.
Koltès skrev 15-talet pjäser och en postumt publicerad roman, Flykten till häst, och han har kommit att ses som en av de viktigaste franska dramatikerna, tongivande för sin generation.
Den första större uppsättningen av hans verk var Natten före skogarna i Paris 1981. Den sista pjäsen Roberto Zucco sattes upp för första gången i Berlin 1990, året efter Koltès död, med Peter Stein som regissör.
Koltès är, estetiskt, mycket ett barn av den franska kulturen. Han inspirerades tidigt av Antonin Artaud och dennes tankar om Grymhetens teater. Han påverkades av Jean Genet, vars pjäser och romaner medvetet rör sig i en gränsöverskridande, brutal föreställning om skönhetens väsen och uttryck. Och inte minst blev han starkt förbunden med regissören Patrice Chéreau, vars nära samarbete med Koltès kom att pågå till Koltès död. Chereau regisserade under 80-talet på Thèatre de Amandiers i Nanterre såväl Negerns och hundarnas kamp, Västra kajen, I Bomullsfältens ensamhet som Tillbaka till öknen.
Rollgestalterna talar med varandra, men också ur sin ensamhet.
Stilmässigt kan man hos Koltès se påverkan av absurdisterna, av Beckett och Cocteau, men det finns också, som påpekats, släktskap med operans arior och recitativ. Han stil är drömlik, ofta med en dialog som egentligen är vad han själv benämnt som ”parallella monologer”. Rollgestalterna talar med varandra, men också ur sin ensamhet. De interagerar utan att alltid verkligen reagera på varandra. Det sägs dock att den översättning Koltès gjorde av Shakespeares En Vintersaga betydde mycket för hans syn på dramatik och inspirerade honom till att spränga enheterna och arbeta med en öppnare och mer befolkad form i de senare pjäserna.
Samtidigt är han tydligt präglad av sin tid, inte minst av 70-talets miljöer och av det 80-tal han verkar i – betong, förorter, ödsliga platser. Han rör sig gärna i civilisationens, i samhällets utkanter och han dröjer gärna kvar med de gestalter som befolkar just de platserna.
Han utforskar mänsklig längtan och drift i sitt skrivande. Det handlar om makt, sexualitet och våld, men också om ensamhet och död.
”Om den moderna myten om utanförskapet i verkligheten odlades av Koltès själv, så är den också ett centralt tema i hans pjäser. Som få andra pjäser gestaltar de den moderna eller postmoderna människans trauma, subjektets kris i det postindustriella samhället. Influerad av den intellektuella debatten i Frankrike under 1960- och 70-talen är Koltès inte heller opåverkad av psykoanalytikerna Jacques Lacan och dennes teorier (Les désir de l’homme est le désir de l’autre, Människans begär är den andres begär). Så har Lacan formulerat kärnan i den samtida människans driftsliv. Det betyder också att vi i allt påverkas av vår omvärld, även när det gäller våra innersta känslor. Vi är beroende av andras blickar för att skapa vår egen identitet.”
Sven Åke Heed i Dramatens programblad till Tillbaka till öknen 2001
