Adina och Amanda har ett väldigt eget sätt att skriva

Kommer de som läst Judas eller sett Halva Malmö att känna igen sig?
– Ja, det tror jag. Adina och Amanda har ett väldigt eget sätt att skriva, där det dråpliga och absurda hela tiden ligger nära det djupt mänskliga. De har en blick för människors självbedrägeri och för hur långt vi kan gå i våra försök att bli älskade. Det finns en igenkännbar humor, men också en stor ömhet för deras karaktärer. I Allt förutom en stoner finns mycket av det där, men jag tycker också att pjäsen rymmer något väldigt sorgligt. Eva försöker hålla fast vid två människor som på helt olika sätt håller på att försvinna ur hennes liv. Elis, som hon är besatt av, vill inte riktigt släppa in henne, och hennes farmor håller på att försvinna in i sin demens. För mig handlar pjäsen i grunden om hur svårt det är att släppa taget om någon man älskar.

Hur skulle du beskriva pjäsen?
– Jag skulle beskriva den som en berättelse om besatthet, kärlek och förlust, men berättad med en väldigt speciell humor. Eva befinner sig i ett slags känslomässigt undantagstillstånd där allting kretsar kring hennes längtan efter Elis, samtidigt som hon försöker ta hand om sin farmor. Det som intresserar mig är hur de här två relationerna speglar varandra. Eva vill ta hand om farmor, hålla henne kvar och skydda henne från att försvinna. Samtidigt försöker hon på olika sätt få Elis att stanna hos henne. Omsorgen och besattheten blir nästan två sidor av samma sak.

Den utspelar sig mycket hemma hos Eva och hennes farmor. Blir det ett kammarspel?
– Det finns absolut en kammarspelsliknande kärna i relationen mellan Eva och farmor. Hemmet blir en plats där tiden nästan stannar och där det mest vardagliga kan bli väldigt laddat. Men jag vill inte att det ska kännas som ett litet, instängt drama. Jag är intresserad av kontrasten mellan det intima och det storslagna. Vi kommer att arbeta med ett visuellt uttryck som ger berättelsen en större värld än den rent realistiska miljön, samtidigt som vi hela tiden ska vara nära Eva. Jag vill att publiken ska kastas mellan det absurda, det komiska och det smärtsamma.

Adina och Amanda Romare uttryckte starka önskemål om att just du skulle regissera deras debutpjäs. Varför tror du
Det får du nästan fråga dem om! Men jag hoppas att det handlar om att de ser en regissör som inte är rädd för att gå in i materialets egenart och ta den på allvar, utan att försöka göra det mer konventionellt eller förklara bort det som är märkligt. Jag dras till berättelser där människor beter sig motsägelsefullt, där det finns en friktion mellan det de säger att de vill och det de faktiskt gör. Jag tycker också om när humor och mörker får existera samtidigt, utan att man behöver välja det ena eller det andra.