Är det något som detta diktverk förmedlar med all tydlighet, är det att Rysslands krig i Ukraina inte har pågått i lite mer än nio månader, utan att det har pågått i snart nio år. I scen efter scen är det ett argument för att den fas av kriget som experter nu kallar för den ”fullskaliga invasionen av Ukraina”, är samma krig som pågått sedan 2014, tröstlöst inkört i samma leriga hjulspår år in och år ut, med samma kallsinne mot den enskilda människan och hennes tomtgränser, torkstreck, liv, blomsterland, bikupor, körsbärsträd, hundar, bokhyllor… Det kalla sinnet rör visserligen inte alla bokhyllor: de med skolböcker på ukrainska är kriget inte liknöjt inför, de avlägsnas noga, göms undan i garage eller bränns, byts ut, filtreras på samma sätt som människor. Det är de andra böckerna som får klara sig bäst de vill – men detta är en parentes. Antennen är en poets känselspröt, en poet som enligt egen utsago föresatt sig att registrera krigstidens andning. Krigstiden i fråga var åren innan 2018, platsen framförallt det ockuperade Donbas, men för oss som läser den på svenska nu, 2022, handlar den lika mycket om Cherson, Mariupol, Melitopol, Butja, Bachmut, Kupjansk, Sievjerodonetsk, Irpin. För en läsare i dag som inte riktigt förstått att kriget har varit inkört i samma leriga hjulspår i snart nio år kan boken framstå som profetisk.
Den som gör ett försök att registrera krigstidens andning i denna diktsvit är Ukrainas kanske mest kända och lästa nu levande poetiska röst, Serhij Zjadan. Poeten och punkmusikern som även skriver romaner. Två av romanerna finns på svenska: Depeche Mode och Anarchy in the UKR. Inom kort kommer även Antennens tematiska prosatvilling i svensk översättning: Plattform. När det har kommit ut någon litteratur från Ukraina på svenska har det varit kopplat till omvälvande politiska händelser. Hans två tidigare översättningar kom i samband med den orangea revolutionen 2004-2005. Då kom även Oksana Zabuzjkos Fältstudier i ukrainskt sex. Sedan har det varit tyst i över femton år. Fram tills i år. I år har många förlag yrvaket letat efter något ukrainskt att ge ut, men det finns inte så många verksamma översättare. Litterära översättare tar tid att odla fram, det börjar med språkkunskaper, men det handlar också om efterfrågan och intresse. Det händer att någon börjar översätta från ett språk fastän ingen efterfrågar det, det händer faktiskt förvånansvärt ofta, men det hjälper om det finns någon som också är intresserad i andra ändan. Eftersom det har kommit ut en strid ström av översatta böcker från Ukraina på andra europeiska språk kan vi konstatera att denna brist på intresse har varit en svensk brist. En hel del ukrainska böcker skrivs dessutom på ryska och här har det inte saknats översättare till svenska. Därför kan vi nog dra slutsatsen att den så kallade Majdanrevolutionen 2013-2014 i Kyiv, den efterföljande olagliga annekteringen av Krimhalvön och kriget i Donbas inte var tillräckligt omvälvande för den svenska kulturvärlden. Vi såg oss inte om efter böcker som kunde ge en förståelse eller en inblick. Det var först när kriget flåsade oss i nacken som Ukraina blev betydelsefullt och viktigt igen.
Zjadan föddes 1974 i staden Starobilsk i Donbas. Staden ockuperades av ryska trupper i mars i år, men de flydde i september, och i dag uppges staden i princip vara öde. Zjadan studerade i Charkiv, platsen som kom att bli hans vuxna hem. Där skrev han sin magisteruppsats om den ukrainska futuristen Semenko som ville bryta med allt som tidigare skrivits och målats i Ukraina. Han blickade mot futuristkollegor i Europa och ville bort från den ukrainska historien. Historien hade däremot inte för avsikt att släppa honom. Tillsammans med andra framstående ukrainska författare, konstnärer, vetenskapsmän och intellektuella i hans generation blev han avrättad av den sovjetiska säkerhetstjänsten 1937. Utan att dra alltför stora växlar på likheten mellan Zjadan och Semenko kan man ändå säga att Zjadan började sin bana med att göra uppror mot allt som förväntades av en poesi på ukrainska, för att till slut kanske mer än någon annan definiera den samtida ukrainska lyriken. Det är lyriken som har sprungit ifatt honom. Han har kanske blivit lite äldre och något mindre konträr, men i stort är han densamma. Historien har inte heller släppt taget om honom och under protesterna 2004 seglade han upp som en av de lokala ledarna i Charkiv. När historien svepte över staden igen 2013 var han från själva början en självskriven ledargestalt. 2017 anhölls han i grannlandet Belarus och deporterades. Då blev han varse att han var svartlistad i Ryssland och förbjuden att resa in i landet, förbudet omfattade även Rysslands påtvingade allierade Belarus. Det året grundade han en stiftelse som idag dominerar hans dagliga liv. Genom stiftelsen samlar han förnödenheter till försvaret av sitt land. Hans punkband hette en gång i tiden ”Rymdhundarna”, nu heter det ”Zjadan och hundarna”. Hundarna har tvingats ner på marken och marken härjas av krig.
Med Antennen vill Zjadan komma åt något större än kriget, allt det mänskliga som ryms i tillståndet o-krig. Kriget är som en vinter för de flesta djur och fåglar, något som antingen måste överlevas eller migreras bort från. Sett ur ett sådant perspektiv är freden en vår, ett återvändande. Att återvända hem och återvända till tillståndet o-krig. Det är som att Zjadan genom många av de gestalter han ger röst åt vill hävda att det inte finns så mycket att säga om själva kriget. Det finns framför allt inte så mycket att lära av kriget. Det viktiga är det som kriget berövar oss på. Kriget är först och främst frånvaron av allt det viktiga andra.
Han liknar alltså sin poetiska metod vid en antenn som reser sig över marken för att försöka fånga upp det viktigaste ur luften, musiken, andningen, intensiteten i känslorna och hjärtrytmen hos människor och djur. Antennen vill även registrera något större och tidlöst: den vrider sig mot ljuset som en solros för att observera de stora rörelserna i himlavalvet, i havet, i luftströmmar. Det som är mer än människornas känslor och melodier, dessa krusningar på en yta av större rörelser av ebb och flod, krig och fred, månvarv och epoker.
Rent konkret är det språket som Zjadan lyssnar på med sin antenn. Språket är det som fångar upp faktiska förändringar, som läser av tiden, historien. Det hävdar Zjadan i det specialskrivna förordet till den svenska utgåvan. Ord som nyss gick att använda känns med ens inexakta, betydelser har förskjutits, verkligheten omkring honom i Ukraina ställer nya krav på termer, definitioner, preciseringar. Utmaningen för den som översätter honom är att återge dessa förändringar på ett språk som inte påverkats av detta krig. Ett språk som kanske också förskjuts, men med fördröjning och indirekt. Men vi förstår förändringen ändå, vi kan känna igen oss i blomsterland, bikupor, körsbärsträd, bokhyllor… De rymmer även det vi känner igen. De gör kriget påtagligt som en negation av allt det vi kallar liv och därför kan även vi uppfatta krigstidens andedräkt.
Stefan Ingvarsson
