Pelikanen

I Pelikanen står du inte bara för regi utan även scenografi. Hur kommer det sig? 
Jag gör inte alltid scenografin själv, men jag gör det gärna. Att göra de rumsliga valen är så avgörande och tvingar mig att disciplinera regin. Att få en ingång, en begränsning – det är ofta fruktbart. 

I presentationen av dig skriver Dramaten att ett av dina särdrag är att du gör bildmässiga och strama uppsättningar. Håller du med om det? 
Det beror nog på vad man menar med bildmässig.

Att du skapar noggrant utformade scenrum och uppsättningar, där varje ”stillbild” helt enkelt är estetiskt tilltalande.
När man pratar om bildmässig teater tänker jag på bildmässig formalism, där man skapar en värld som man sen placerar skådespelaren i, som regissören Robert Wilson. Det är för mig kopplat till ”bildmässighet”, att bilden går först. Och det känner jag inte riktigt igen mig i. Men att det finns en noggrann tanke bakom kompositionen i mina uppsättningar, det håller jag med om.

Hur förhåller sig rummet och skådespelarna till varandra i dina uppsättningar?
Jag försöker hitta rum som framhäver skådespeleriet, snarare än att bara göra stilfulla rum – även om det såklart gärna får vara stilfullt också. Däremot säger rummet mycket om tolkningen, eller rummet ÄR oftast tolkningen i mina uppsättningar. Jag försöker utmana mig och skådespelarna genom att rumsligt måla in oss i ett hörn. Men det ska vara rätt hörn. Vissa regissörer får driv och inspiration av att ha tillgång till alla teaterns verktyg hela tiden, men jag försöker undvika det. Jag tycker det känns förvirrande ha för många möjligheter när repetitionsprocessen sätter igång. Men att hitta rätt rum för en viss pjäs, det intresserar mig väldigt mycket.

Vad letar du efter när du läser en pjäs?
Jag letar efter en tonalitet, att jag i huvudet kan höra texten, att den kan låta rimlig på en viss plats. Som i Vildanden som jag satte upp nyligen, det lät rimligt att stora delar av texten utspelar sig i ett badrum. Det är en familj som vi snabbt måste lära känna och tycka om. Främlingen som kommer på oväntat besök torpederar något intimt – och allt det förstärks av att den utspelar sig i ett badrum. Sen ska ju rummet också underlätta för skådespelarna att spela utåt och vara nära publiken.

Hur vill du att publiken ska uppleva dina uppsättningar?
Jag eftersträvar ett visst flyt, en sömlöshet, i berättandet. Att handlingen flyter på, att det känns enkelt att ta del av. Lite som upplevelsen av att titta på en bra film.

Varför arbetar du med teater och inte film då?
Jag känner mig hemma i teatern, även om jag egentligen är utbildad för film på Polska Filmhögskolan i Lodz. Därifrån har jag fått med mig många avgörande kunskaper. Jag försöker styra publikens fokus, reducera uttrycket till en sak i taget, så att det som händer betyder något. På filmskolan filmade vi på 35 mm-film och hade ruskigt lite råfilm att tillgå, så man var tvungen att begränsa sig mycket. Och det gör jag även på teatern - fokuserar och reducerar möjligheterna.

Intervjuad av Erik Gripenholm, kommunikatör.