Flickor som försvinner

En mörk rysare full av musik och mystik

Premiär

Dramatenpremiär 15 december

Speltid

1 tim 15 min

Info

Färdigspelad

Om uppsättningen

En enda vänskap kan förändra allt.

I den lilla bortglömda orten Vanstorp lever den femtonåriga Isa instängd bakom galler och taggtråd med sin överbeskyddande mamma. Det är ett fängelse – tills Ami en dag dyker upp. Hon drar Isa från mamman, ut i staden, in i förbjudna lekar. Det Ami mest av allt vill, är att de ska gå ner i mörkret på nattklubben Grottan. Dit släpps du bara in om du har rätt lösenord. Men ett dolt och dunkelt förflutet ligger begravt djupt därnere. Och det sägs, att vissa aldrig kommer ut igen.

Flickor som försvinner är en rysare med mycket musik och mystik. Scenografen och kostymören Anna Dolata, som senast skapade fantasysuccén Slottet Valentins mysterier ihop med regissör Malin Axelsson på Backa teater, bygger upp en klubbig, suggestiv värld, i tätt samarbete Unga Dramatens ljusdesigner Jesper Larsson. Det elektroniska mörkret på nattklubben Grottan komponeras av Jukka Rintamäki som bl.a. gjort musik till tv-spel och film. På scen ser vi Rebecca Riggo, Sepideh Khodarahmi, Andreas Ferrada-Noli och den guldbaggebelönade Bianca Cruzeiro. Sepideh Khodarahmi står också för koreografi.

Produktionen är ett samarbete mellan Unga Dramaten och Riksteatern.

Biljetter

Spelperiod 15/12 2023–31/01 2024

En riktig rysare med Twin Peaks-känsla
SvD
Malin Axelsson har skrivit en teatertext med rapp och driven dialog. Hennes täta, välspelade iscensättning är en spektakulär rysare med psykologiskt intrikata underströmmar av känslomässig utpressning. Inget är stabilt. Ingen är den man utger sig för att vara. Identiteter är flytande. Ärlighet varar inte längst.
SvD
... en häftig thriller som ger fler frågor än svar.
SvD

Trailer

Medverkande

Konstnärligt team

Av och regi
Malin Axelsson
Scenografi och kostym
Anna Dolata
Koreografi
Sepideh Khodarahmi
Ljus
Jesper Larsson
Musik
Jukka Rintamäki
Mask
Frida Ottosson
Dramaturg
Eva-Maria Benavente Dahlin, Ninna Tersman
Föreställningsfoto
Leonard Stenberg

“Vår förhoppning är att det ska vibrera under publiken. Det ska bli en total scenkonstupplevelse”

Tre frågor till Anna Dolata, scenograf och kostymdesigner

Flickor som försvinner beskrivs som “en mörk rysare full av mystik”. Hur får man fram känslan av mörker och mystik på scen?
– Jag och regissören Malin Axelsson har samarbetat i över 20 år. Att jobba med rysare och mörker är lite av vårt koncept. Det finns alltid ett mörker i berättelserna, lite som världen är. Det lever vi med och det behöver även barn och ungdomar göra. Det handlar om hur man pratar om och tacklar det som skapar ljuset. En sak som skapar en viss mystik handlar om vad man kan göra rent visuellt på scen och inte i ett vanligt rum. Till exempel hur man arbetar med mörkret. Att bara gå och sätta sig i ett mörkt rum kan ju vara nervkittlande i sig, speciellt för en ung publik som inte är vana vid att gå på teater. Sen är det en undre värld i pjäsen som de pratar om hela tiden. Där har vi varit väldigt inspirerade av Stranger Things. Att det råder en mörk värld parallellt med vår värld hela tiden. Den världen har vi haft som referens för dit flickorna försvinner. Men i vår värld behöver det inte vara ett dåligt ställe, det kan också vara ett ställe där de unga flickorna får vara fria. Mystiken i pjäsen är att det går att tolka på flera sätt. Försvinner de på riktigt? Eller i sig själva? Det vet man inte riktigt.

Vad kan publiken förvänta sig?
– Publiken kan förvänta sig ett högt tempo och många överraskningar. Vi gillar att arbeta med förändringar som man inte ser komma. Plötsligt kan vi bryta helt och hållet både scenografiskt men även med ljudet och ljuset. Scenografin kan aldrig verka själv. Den behöver alltid ljud och ljus som ackompanjerar för att skapa den enorma kraften. Vi ska bygga ljuset ihop med ljudet, med pulsen, som på klubb. Hela scenografin kommer vara som en stor konsert. Vi gillar att ge extra allt och tänka “mer är bättre”. Vår förhoppning är att det ska vibrera under publiken. Det ska bli en total scenkonstupplevelse.

Hur kommer scenografin och kostymen se ut i pjäsen?
– I Flickor som försvinner arbetar vi bara med ljuset på scen, som det enda scenografi-föremålet. Vi bygger rum med hjälp av ljuset. Det är första gången jag gör något sånt och det känns väldigt spännande. Kostymen är 70-tals inspirerad och alla kommer ha jeans och kläder i samma färgskala. Vi vill skapa en känsla av något otidsenligt. Även om vi är i en tid och det kommer finnas mobiltelefoner och laptops så vill vi göra något som känns “var är vi?”. Jag gillar att använda kostymer som liknar varandra för att inte skapa stereotyper. Man ska inte känna “hon är en sån, då ska hon klä sig så, han är en sån, då ska han klä sig så”, jag gillar att bryta upp det. Då upplever jag att fler kan relatera till karaktären även om den är så extremt stereotyp. Öppna upp fönstret så fler kan connecta med sina känslor.

Intervjun är gjord av Clara Lind, praktikant.

Lärarhandledning

Lärarhandledning är ett hjälpmedel för lärare och elever med övningar och ingångar till att föra samtalet vidare i klassrummet, både om tematiken och upplevelsen.