När Dramaten var för sent ute
”Gösta Ekman till Dramaten” kunde man i augusti 1937 läsa i tidningarna. Entusiasmen var inte att ta miste på. Äntligen skulle teaterpubliken få se den omåttligt populäre skådespelaren på nationalscenen. Här skulle han till sist få mäta sina krafter mot både Anders de Wahl och Lars Hanson. Gästspelet skulle räcka i tre månader och kunde eventuellt förlängas.
I kontraktet fanns noga specificerat vilka roller Ekman skulle framträda i. Tre stycken var det fråga om. I januari 1938 skulle man ge Maxwell Andersons Mayerlingdramat, en pjäs som tar sin utgångspunkt i den tragiska kärlekshistorien mellan kronprins Rudolf av Habsburg och hans älskade Marie Vatsera. Deras illegitima förhållande motarbetas i pjäsen – liksom det gjordes i verkligheten – av kejsaren Frans Josef, vilket får ödesdigra konsekvenser. Först hon, sedan han tar sina liv. Ekman skulle göra den svårmodige och psykiskt labile Rudolf. Marie skulle spelas av Inga Tidblad, Frans Josef av Lars Hanson och kejsarinnan Elisabeth av Tora Teje. En starkare ensemble kunde inte tänkas.
I början av mars planerades turen vara kommen till Hjalmar Bergmans Vävaren i Bagdad. Pjäsen hade Bergman lämnat in till teatern redan i maj 1923, men fått refuserad. Den här gången hade teaterchefen Olof Molander försäkrat sig om rättigheterna redan i september 1936, så frågan är om pjäsvalet var Ekmans eller teaterns. Ekman skulle spela den omåttligt rike och självtillräcklige Hasan, vilken med våld tänker tilltvinga sig en kärleksnatt med Safia, vävaren Yussufs vackra dotter. I pjäsen återfinns även kalifen Harun al Rashid, som i vanlig ordning – alla kan vi vår Tusen och en natt – slutligen får ställa allting tillrätta. Den rollen var med all säkerhet tänkt för Anders de Wahl.
Ekmans tredje roll var Harry Van, som återfinns i Robert E. Sherwoods Mitt i Europa. Den utspelar sig i en hotellobby vid den italienska gränsen i alperna, där olika personer sammanstrålar strax för Andra världskrigets utbrott. En av dem är amerikanaren Harry Van, ”en blek, enslig fundersam varietépromotor, reklamman, bokagent, vissångare”, för att citera manuskriptet. Han har kommit till hotellet med sina sex balettflickor på genomresa till Geneve, men blir liksom de andra resenärerna stoppad av myndigheterna i avvaktan på det eventuella krigsutbrottet. Bland gästerna igenkänner han den mystiska ryskan Iréne, som han för länge sedan spenderat en natt med och fortfarande älskar. I slutscenen finner de varandra över en flaska champagne, allt medan bomberna börjar falla.
Det var med andra ord i tre helt olika karaktärer Ekman skulle framträda. Den dystre Rudolf, den självgode Hasan och den följsamme och charmerande Harry som både sjunger och dansar hade ingenting gemensamt. Ekman skulle få spela ut hela sitt register. Inte konstigt att förväntningarna var de allra högsta.
Det blev dock aldrig några framträdanden för Gösta Ekman. Döden kom emellan. Efter att i december 1937 ha gästspelat på Svenska teatern i Helsingfors insjuknade han under julhelgen i lunginflammation. Han gick bort i januari 1938. Den egentliga dödsorsaken var en njursjukdom. Teatersverige var i chock. På bara några dagar hade man förlorat sin mest populära scenkonstnär. ”Det är verkligen att djupt beklaga”, konstaterade Molander indignerat i tidningarna, ”att när Dramatiska teatern äntligen lyckats infånga denne geniale konstnär det skall vara – för sent”.
Inga Tidblad, Georg Rydeberg, Tora Teje, Lars Hanson
Men även i teaterns värld går livet vidare. Pjäserna var för dyra pengar inköpta och måste framföras. Ersättare fick kastas in. Rollen som kronprins Rudolf övertogs av Georg Rydeberg, som passande nog var tillfälligt engagerad av teatern. Premiären kom i oktober samma år. Fortfarande svävade då Gösta Ekmans ande över projektet. En tidning skrev:
Man avundas inte George Rydeberg, som hade fått sig anförtrodd den svåra uppgiften att göra Rudolfs roll. Det fanns väl inte en människa i salongen som inte erinrade sig den store skådespelare som ursprungligen var utsedd att spela rollen; jämförelserna inställde sig, vare sig man ville det eller inte.
För Georg Rydeberg blev dock rollen en stor framgång. Tidningen fortsatte:
Det skall emellertid sägas att Rydeberg skilde sig från uppgiften med heder, och att det antagligen ej för närvarande finns någon annan yngre skådespelare som kunde tänkas ha gjort det bättre eller ens lika bra.
Edvin Adolphson och Märta Ekström
Rollen som Harry Van övertogs av Edvin Adolphson. Även han uppskattades. Erik Wettergren rapporterade:
Stycket är hans, och kvällen blev Edvin Adolphsons. Hans sedan fyra år efterlängtade rentré vid nationalscenen kunde inte ske i en roll som var mera hundraprocentigt adolphsonsk än Harry Van. En he-man och gåpåare som klarat sig fram i alla situationer, men samtidigt med ett paradoxalt drag av naturbarnets oskuld; jag kan inte hitta ett bättre ord för det skimmer som står kring hans torra skratt och upptågsfulla ögon. Och mannens illusionsfritt människovänliga filosofi, som är den enda förnuftiga i hela menageriet, serverar han med en ton av fräck bluffmakare som inte lämnar en springa åt sentimentaliteten.
Rosor utdelades även till Märta Ekström. Det var hon som gjorde den mystiska ryskan. Premiär hade man i januari 1939.
Hjalmar Bergmans pjäs kom dock aldrig upp. I mars 1938 utsågs Pauline Brunius till Dramatenchef och hon uppskattade den kanske inte på samma sätt som Molander. Eller hade hon läst Bo Bergmans utlåtande från 1923, där denne konstaterade:
Naturligtvis är pjäsen spelbar; men det blir en dyr historia, och trots de många effektfulla episoderna har stycket knappast någon enhetlig dramatisk handling som kan hålla publikens intresse vid makt.
Eller hade Anders de Wahl tröttnat när han inte fick Ekman som medspelare? I ett styrelseprotokoll läser man nämligen:
I anledning av skådespelaren Gösta Ekmans frånfälle meddelade teaterchefen att vissa omkastningar i repertoaren vore nödvändiga och att i följd därav uppstått svårigheter bereda skådespelaren Anders de Wahl passande rolluppgifter.
Anledningen är höljd i dunkel. Och Vävaren i Bagdad har fortfarande inte spelats på Dramaten.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek