Ett franskt scenografgästspel

Dekorskisser av Suzanne Reymond

Våren 1947 fick Dramaten celebert besök från Frankrike. Till sin uppsättning av Molières Äktenskapsskolan hade Rune Carlsten kallat in den unga scenografen Suzanne Reymond, som han träffat bara några månader tidigare i samband med en utställning på S:t Eriksmässan i Stockholm. Där hade hon svarat för den franska avdelningen. När hon även visade sig ha gjort arbeten på bland annat Comédie Française slog Carlsten till direkt. Det behövde han inte ångra.

Tio år tidigare hade den franske skådespelaren och regissören Louis Jouvet haft en bejublad premiär i Paris på sin L’Ecole des femmes. Tillsammans med scenografen Christian Bérard hade han skapat en ren, avskalad, stiliserad dekor i två scenbilder som ansågs genial. Föreställningen blev legendarisk och kom att spelas under en lång följd av år. Naturligtvis tog Suzanne Reymond stora intryck av den.

Dekorfotografi

Hennes scenografi på Dramaten beskrevs ingående av den entusiastiske Agne Beijer, som i sin Göteborgstidning konstaterade:

Ridån behövde bara gå upp för att det redan skulle börja klinga i luften av Molière och Lully och Louis XIV eller kanske snarare Louis XIII, vilket här alls inte är omotiverat. I Suzanne Reymonds dekorationer – som för övrigt ha ett visst och alls inte oangenämt släkttycke med Jouvets iscensättning – fanns ingenting av ängslig teaterhistorisk rekonstruktion, ingenting av detta museala som folk är så rädda för. De hade stil och tidsatmosfär, men framför allt fräschör och charm, en ljus och luftig ton, en egen lustspelsmelodi helt enkelt. I centrum, mitt på vridscenen, en enkel gulrappad 1600-talspaviljong i rena proportioner, flankerad på ömse håll av halvcirkelformade gröna spaljerarkader. Några insatser av låga klippta buxbomväxter, ett par stenbänkar. Det var allt, men det var ganska mycket, eftersom det samtidigt så uppenbart var där för spelets skull och inte för sin egen. Med de utsökt vackra 1600-talsdräkterna kom sedan ett färgspel in i bilden, fylligt i klangen, men ändå sobert.

På Dramaten har Suzanne Reymonds dekorskisser bevarats, närmare bestämt den enkla, gulrappade 1600-talspaviljong Beijer talar om, men som på skissen är rosafärgad. Här hade man uppenbarligen ändrat färgvalet.

Även hur dräkterna tog sig ut får vi en bra uppfattning om tack vare den lyckliga omständigheten att fem av Reymonds kostymskisser är bevarade. De hänger idag inramade på olika platser på teatern. Inte minst är de intressanta att jämföra med de detaljerade kostymlistorna i teaterns arkiv. Föreställningsbilder finns också.

Arnolphe, kostymskiss

Arnolphe, den gamle mannen som stängt inne Agnès sedan hon var barn och som nu är i färd med att gifta sig med henne, spelades av Carlsten själv. Om hans kostym läser man:

Habillé av vinröd mokka, fastsydd väst av gult ylle, fastsytt ärmkrås, uppslag och framkant av svart sammet, skärlila halvlånga byxor av siden med röda sutaschsnören nedtill, högt krås av beigefärgat siden med stor fluga av skärlila siden, gråblå silkesstrumpor, svarta sammetsskor med plös och fastsydd fluga av gult siden.

Horace, kostymskiss

De rätt kraftiga, mättade färgerna var säkerligen tänkta att utstråla tyngd och auktoritet. De kontrasterades också påtagligt av färgskalan hos den unge Horace, han som till sist tar hem spelet och får sin Agnès. Kostymlistan omtalar:

Habillé av ljusblått sammet, långa ärmkrås av vitt tyg och spets, högt halskrås. Vidbyxor av mörkblått siden, kjol av mörkblått siden. Bandolärt av ljusblått siden med påsytt mörkblott silkesband, värja, mellanblå vidbrättad hatt med stor blå plym, ljusgrå silkesstrumpor, ljusblå sammetsskor med plös.

Här skulle naturligtvis de ljusa, klara färgerna signalera oförstörd, frisk och sund ungdom.

Margareta Fahlén som Agnès

Tyvärr saknas Agnès kostymskiss i samlingen. Men i kostymlistan hittar man en detaljerad beskrivning av hur hennes apparition tog sig ut och som väl överensstämmer med fotografierna.

Klänning av ljusblått matt siden, åtsittande liv med lång snibb framtill, stora puffar till armbågen, slät åtsittande underärm, stor slät krage som slutar nedanför axeln och garnerad med en plissering av vit lawn, samma garnering kring halsurringningen och på manschetten, mycket vid kjol hoprynkad i midjan och med en vit bård målad i nedre kanten, underkjol med poscher och med 20 cm. bred plissé i kanten som går nedanför överkjolen, på huvudet en liten kalott av klänningens tyg, vita släjfskor och vita strumpor.

Även här underströk de ljusa, lätta färgerna skir och förväntansfull ungdom.


Chrysalde, Enrique och Nicole, kostymskisser

De tre återstående kostymskisserna visar Chrysalde, Arnolphs vän och förtrogne, Enrique, Chrysaldes svåger och, skall det visa sig i slutscenen, Agnès far samt Georgette, en av Arnolphs tjänare, men som Reymond på skissen kallar Nicole. Till de övriga rollerna, Oronte, Horaces far, och Alain, tjänare hos Arnolphe, saknas skisser – åtminstone på teatern.

Äktenskapsskolan. Från vänster: Margareta Fahlén, Rune Carlsten, Hugo Björne, Hans Strååt, Rolf Gregor, Elsa Ebbesen, Olle Hilding och Carl-Henrik Fant

Och själva spelet då? Hur mottogs skådespelarinsatserna? Här gick åsikterna isär. Agne Beijer och många med honom var positiva och menade att Rune Carlsten visat både ”sin stilkänsla och sin fantasi” i uppsättningen.

Rakt motsatt åsikt hade Nils Beyer. Han talade om livlös, ”museal” teater – just en sådan som Agne Beijer menade att folk var så rädda för. Carlsten hade enligt Beyer släppt fram en föreställning som mest bestod av likgiltiga ”pajaskonster”. Här hjälpte inte ens Suzanne Reymonds scenografi. Han avlutade med följande bredsida:

Ändå kommer man inte ifrån att vi har en nationalscen för att den skall ge levande föreställningar, vare sig pjäsvalet är klassiskt eller modernt. Förhåller det sig verkligen så att Dramaten inte längre kan spela Molière på ett för nutidsmänniskor fängslande sätt? Det ser inte bättre ut. Kanske en och annan finner ett sådant förhållande skäligen likgiltigt – för dem som teatern betyder något för, är det emellertid beklagligt.

Efter den salvan kan det kännas skönt att veta att Den girige i teaterns nyligen nedlagda uppsättning från 2009 spelades i sju år!

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika