Dramatens Medeor
Den blodiga sagan om Medea har lockat många diktare genom åren – Euripides storslagna tragedi är naturligtvis det mest bekanta exemplet. Den fick ett grandiost första framförande på Dramaten i februari 1934. Hjalmar Gullberg hade gjort en kongenial översättning, den första spelbara på svenska, och Hilding Rosenberg komponerat en ypperlig musik, som starkt förhöjde dramats verkningsförmåga. För scenografin svarade konstprofessorn Otte Sköld. Den utgjordes av ett trappbygge med olika sluttande plan, vilka gjorde en överväldigande verkan. Kostymerna var inspirerade av utgrävningarna vid Knossos på Kreta och hade fått en djärv, primitiv färgsättning.
Allra mest imponerade dock Medeas framställare, Tora Teje. Hon var sedan ett decennium teaterns stora tragedienn, med en lång rad magnifika rollporträtt bakom sig. Herbert Grevenius utropade:
Har hon någonsin spelat en stor, patetiskt upplagd roll med mera samlad styrka och mer nobless i hållningen? Medea är ingen nyanserad gestalt. Hon är den hon är, då dramat börjar som när det slutar. De strängar som vibrera i hennes patos är hat, bitterhet och hån. Ömheten för barnen blossar bara upp i förbigående. Den kväver hon lätt. Men dessa få strängar brusa i Tora Tejes framställning med en hel orkesters fulltonighet.
Myten hade fått liv och för teatern blev uppsättningen en stor framgång. Euripides hade inte bara visat sig spelbar. Han var i högsta grad aktuell.
Våren 1955 anordnades en dramatikerpristävlan i Norden. Andra pris vanns av en okänd och nybakad folkskollärare från Blekinge, Bertil Peterson. Hans bidrag hette Flykten till Medea och var en mycket fritt hållen omdiktning av myten. Pjäsen gick upp på Dramatens mindre scen samma höst.
Utgångspunkten är ett teatersällskap i färd med att uppföra Euripides drama. Men under en repetition bestämmer man sig istället för att göra en fortsättning på handlingen, där de agerande själva skapar sina karaktärer. Jason blir en författare, som skall gifta om sig. Han och Medea har inga barn, däremot får han ett med Creusa, den nya unga hustrun. Även henne tröttnar han snart på, tomtebolyckan i den moderna förorten dit handlingen flyttats, kväver honom. Han vill återvända till Medea, som han efter mycket letande återfinner på en sjabbig sjömanskrog, där hon underhåller gästerna. Han kommer dock för sent. Hon kan inte förlåta honom. Endast ensamheten återstår.
Pjäsen fick ett blandat mottagande. Tongivande kritiker som Ebbe Linde och Ivar Harrie var negativa. ”Mycket väsen för ingenting”, konstaterade den sistnämnda buttert. Ingen skugga föll dock på ensemblen. Birgitta Valbergs Medea höjde sig över det vanliga. Jarl Kulle hade fint fått fram ”trasigheten” i Jasons karaktär och Catrin Westerlund visade i Creusas roll att hon var en av teaterns främsta begåvningar.
I november 1967 kunde Björn Nilsson inleda en rapport från Lilla scenen med följande rader:
På podiet sitter Jason, barnafader och streber, f d ledare för en etnografisk rövarexpedition till det inre av Afrika, numera kändis i det vitmenade Korint och för ögonblicket försänkt i skilsmässotankar. Han röker cigarrcigarett och läser Korints Allahanda. I förbigående berättar han för sin afrikanska hustru att hon för femitelfte gången gått bet på att lönnmörda honom med giftormar.
Uppsättningen Nilsson hade bevisstat var Willy Kyrklunds Medea från Mbongo, ett kammarspel med två skådespelare och tre korister. ”Platsen finns förmodligen bara upptagen i Kyrklunds fantasi”, spekulerade tidningskollegan Bengt Jahnsson, som dock hade lätt att associera till ”mer närliggande länder”. Kongo var Jahnssons tips, ett land som i hög grad upptog nyhetsflödet dessa år.
I uppsättningen hade kören utökats och delats upp i två grupper. Den ena kommenterade på vardagligt, småborgerligt vis själva skilsmässan, den andra var av mer lyrisk art, som musikaliskt förtätade och rytmiserade nyckelreplikerna i ödesdramat. Emellan dem återfanns de båda makarna, han europé, redo att självsäkert exploatera, hon afrikanska, utnyttjad och snart ersatt. Konfliktens tidlöshet var väl inringad. Som Jason såg man Ove Tjernberg, ”avspänd och nyanserad”, enligt Jahnsson, som inte på länge hade sett honom så bra. Medea gjordes övertygande och äkta av den unga Margaretha Byström.
På 1970-talets senare del rasade med full kraft debatten om kvinnans ställning i samhället. Den gällde först den svenska kvinnan i allmänhet, men snart även invandrarkvinnornas situation. Det här var frågor som regissören Gun Jönsson ville ta fasta på i sin uppsättning av Euripides drama, som gick upp på Lilla scenen i november 1977.
I hennes version framkom en helt ny bild av Medea. Borta var det gåtfulla monstret, den svarta trollpackan. Malin Eks Medea var späd, ljus och skir. Hennes övergivenhet var lika total som hennes beslutsamhet, men det var inte en häxas raseri man bevittnade, snarare den utlämnade invandrarkvinnans. Medea var ett offer.
Läsningen var inte oproblematisk. Försöken att modernisera, individualisera och psykologisera, påpekades i tidningarna, fick texten som bygger på lidelsens omänsklighet och hämndens berättigande, att halta. Det blev ett spel utan trovärdighet.
Samma invändning framfördes nästan tio år senare av Leif Zern och gällde då Tomas Ponténs uppsättning i februari 1986, även den på Lilla scenen. Lena Nyman gjorde titelrollen. Naturligtvis är det inte fel att göra Medea till en samtida gestalt underströk kritikern, men den begriplighet som Pontén och Nyman varit ute efter hade bara lett till motsatsen, obegriplighet: ”det måttlösa begäret krymper till en Stockholmsbrud som dödar sina barn”. ”Turistrealismen” hade segrat över myten. Det höll inte.
I både Gun Jönssons och Tomas Ponténs uppsättningar hade barnen fått stort utrymme. De lekte, spelade boll och sprang omkring i särskilt tillagda scener. Greppet var dock inget nytt. Redan 1975 hade Per Lysander och Suzanne Osten tagit steget fullt ut och skrivit en pjäs om Medeas barn. Den hade haft urpremiär på Unga Klara samma år. 1994 tog regissören Lennart Hjulström fatt i stycket, som i november samma år gick upp på Lejonkulan. Den forna restaurangen mot Sibyllegatan byggdes om till flott östermalmsvåning, i vilken skilsmässodramat gestaltades ur barnens perspektiv inför de stora gardinlösa fönstren ut mot Sibyllegatan och Nybroplan.
Den oklanderligt kostymskräddade Jason, ständigt beredd med godispåsar och hurtiga engelska tillrop, spelades av Tomas Pontén, den sårade och explosiva Medea av Gerthi Kulle. Jasons nya kärlek Glauke representerades av en röd, hjärtformig ballong, som emellanåt guppade fram ute på Sibyllegatan, ett effektfullt distraherande orosmoment. Med olika lekar och infall försökte Lillmedea och Lilljason tillsammans med sin tonåriga barnflicka förstå och bearbeta skilsmässan och dess konsekvenser. Det blev många tårar, men också värme och humor. Barnen spelades övertygande av Gunilla Nyroos och Rolf Skoglund, barnflickan av Åsa Göransson.
Året efter, 1995, gick Hjulström vidare med Euripides drama. För första gången på Dramaten ersattes nu Hjalmar Gullbergs text av en nyöversättning. Den var signerad Jan Stolpe och Agneta Pleijel. Uppsättningen spelades på Stora scenen och för scenografin svarade Sören Brunes, som även hade gjort Medeas barn. Den här gången bidrog han med ett storslaget bygge, två trappformationer på scenens sidokanter och däremellan en kolsvart, djup fond, ett ”universum”, poetiserade Claes Wahlin, ”en själens okända kontinent, platsen där drifterna och passionerna härskar”.
Medea gjordes av Stina Ekblad, späd, urstark och nordiskt blond. Hon var som ”ett brinnande ljus mot svart botten”, skrev en tidning. Som Jason såg man Örjan Ramberg, ett kraftpaket och kräk som inte hade mycket att sätta emot i drabbningarna. Den enda som kunde ge Ekblad en match var Basia Frydman. Hennes ensamma stämma representerade den kraftigt nedbantade kören av Korints medkännande kvinnor.
Under arbetet med Sara Stridsbergs Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika, som gick upp på Målarsalen 2006, avslöjade Noomi Rapace att hon länge hade velat göra Medea. Euripides text tyckte hon dock var svårspelad. Stridsberg tog fasta på det här och skrev en egen version, Medealand, som nära följer Euripides drama. Den gick upp på Elverket våren 2009. Ingela Olsson, som hade spelat Valerie Jean Solanas, regidebuterade.
Pjäsen är ett drömspel, en poetisk, men rå ”fantasi” över det klassiska skilsmässodramat. Stridsbergs Medea befinner sig omväxlande i en modern och tidlös värld. ”Flyktingsituationen är tidlös”, påpekade författaren i en intervju. I hennes version blir Medea en själsligt söndertrasad flykting på psykiatriska kliniker och i ”en sorts evig övergivenhetsöken”. Som hennes förtrogne fungerar Gudinnan, oftast i vit läkarrock, men också som en kommentator eller inre röst. Hon fick effektivt ersätta den svårhanterade antika kören.
Noomi Rapace var ”liten, blek, svart, skyddslös, som ett spjut”, beskrev Sara Granath, som var imponerad även av Shanti Roneys Jason, ”rädd, undanglidande”. Sara Stridsbergs Medealand upplevdes som modern, kraftfull och mycket angelägen.
Sist i raden av Medeor på Dramaten återfinner vi Livia Millhagen, som sedan oktober i år framträder i rollen på Målarsalen, detta i en intensiv, kompromisslös tolkning som från första stund håller åskådaren i ett järngrepp. I det avskalade rummet sitter publiken på fyra sidor runt den rektangulära spelplatsen. På väggarna projiceras rörliga bilder från den filmkamera Medea bär med sig och som påtagligt drar in publiken i handlingen, detta omväxlande med bilder på framsköljande, tidlösa havsvågor – korrespondensen med antiken och evigheten blir direkt etablerad.
Medea i en svart klänning som mest påminner om ett slaktarförkläde gör rent hus med Jason, spelad på danska av Kenneth M. Christensen. Uppsättningen är ett samarbete mellan Dramaten och Betty Nansen Teatret i Köpenhamn. För regin står Stefan Larsson.
Medea blir här ”ett slags självmordsbomberska – dödar alla medan hon spränger sin egen själ”, sammanfattade Lars Ring fint det hela, en uppsättning som omedelbart belyser såväl flyktingproblematiken som den förorättade kvinnans utsatta situation.
En ny version av den blodiga sagan hade diktats. Och det var som det skulle – det senaste halvseklet har Dramatenpubliken kunnat vänja sig vid att se en ny Medea göra entré varje decennium, antingen i en nytolkning av Euripides välbekanta text eller i en nydiktning. Medea är tidlös. Hon upphör aldrig att engagera.
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek