Carl Grabows dekorskiss till Antigone.

Den 19 april 1884 är en märkesdag i svensk teaterhistoria. Dramaten hade då på Gustav III:s operascen premiär på Sofokles Antigone. Det var första gången en grekisk tragedi spelades av en professionell teater i Sverige. Försöket löpte väl ut. Olga Björkegren fick mycket beröm för sin Antigone. Hon var både högstämd och gripande.

En viktig anledning till framgången var Felix Mendelssohns musik. Den hade han komponerat 1841 på uppdrag av den preussiske fursten Friedrich Wilhelm IV. Kungen ville se verket på sin teater och Mendelssohn hade gått in för arbetet med liv och lust. Musiken består av en ouvertyr och sju körsatser. Även om kritiska röster hade hörts, ”som en vals till en predikan”, skrev exempelvis dramatikern Friedrich Hebbel i sin dagbok, rönte den stor uppskattning och kom att spelas på många håll i Europa.

Julius Hübners omslag till Felix Mendelsohns partitur

Den högtidliga ouvertyren slår direkt an allvaret i handlingen. Efter den inledande scenen, prologen, där Antigone berättar för sin syster Ismene att hon tänker trotsa härskaren Kreons beslut att låta deras bror Polyneikes ligga obegravd på marken, tågar kören in och framför i det första körpartiet en fanfarklingande segerhymn till solen, Helios. Den ger bakgrunden till de kommande händelserna: den olycklige Oidipus båda söner, Eteokles och Polyneikes, har i en strid om makten i Thebe tagit livet av varandra.

Så inträder Kreon och kungör sitt beslut: Polyneikes, som angripit staden, skall inte begravas. Hans kropp skall lämnas på marken, till rov åt hundar och fåglar. Den som bryter mot förbudet kommer att avrättas.

Den andra körsatsen, en hymn till människan, är ”den mest berömda och mest omdiskuterade körsången i den grekiska dramatiken”, berättar antikkännaren Jan Stolpe. Nyckelordet deinos har i grekiskan många betydelser: skicklig, underbar, hemsk, fruktansvärd, märklig, enastående. Det är denna dubbeltydighet Sofokles besjunger i sin text. Den oberäkneliga människan kan som ingen annan varelse bygga upp, skapa, men även rasera. Hos Mendelssohn hör vi en vackert böljande punkterad melodi med flöjter och klarinetter i framträdande stämmor.

En väktare inträder därefter med Antigone, som tagits på bar gärning när hon påbörjat begravningen. Inför Kreon hänvisar hon till gudarnas eviga lagar och förklarar orädd:

Jag ville inte bryta mot dem och bli dömd
av gudarna bara för att jag fruktade
en mans idéer.

Kreon hyser inget förbarmande, trots att hon är hans systerdotter. Antigone har brutit mot hans påbud och skall straffas med döden.

Kören stämmer nu i det tredje körpartiet upp en hymn om lidandet i världen som främst är ett soloparti för bas, men där även kören flätar in kommentarer i unisona sekvenser.

Kreons son Haimon, trolovad med Antigone, anländer. Han ber Kreon att besinna sig. Folket i staden sympatiserar med Antigone, att döda henne är en överilad gärning. Kreon viker dock inte en tum. Hans beslut står fast.

Kören, nu en tenor- och baskvartett ackompanjerad av högtidligt bleckblås, besjunger guden Eros, ”oövervinnerlig i strid”. Åtrån besegrar allt och är egentligen, framkommer det i hymnen, den som bär ansvaret för denna tvist mellan blodsfränder.

Antigone tar farväl av thebanarna och livet. Hon förs bort av vakter för att levande muras in i en grotta. Förutom unisona körpartier ackompanjeras Antigones klagande talpartier effektfullt av flöjter och klarinetter.

I det femte partiet besjunger kören några andra tragiska öden i mytologin. Antigone är inte ensam om att drabbas av gudarnas outgrundliga vilja och beslut. För oss människor är detta bara att acceptera.

Så inträder den blinde siaren Teiresias, som gjort märkliga iakttagelser. Gudarna hör inte längre människornas offerrop. Det är illavarslande. Han uppmanar därför Kreon att omedelbart begrava den döde. Kreon vill fortfarande dock inte lyssna på det örat. Teiresias tvingas tala klarspråk: Kreon lurar underjordens gudar på ett lik och detta kommer snart med dödlig kraft att drabba honom själv. Först nu veknar fursten. Antigone skall befrias och Polyneikes begravas. Han skall själv se till detta.

I det efterföljande sjätte köravsnittet åkallas Thebes skyddsgud Bacchos, detta för att rena staden, en jublande majestätisk sats och kraftfull urladdning inför det annalkande slutet.

Men det är så dags. En budbärare inträder och berättar att Antigone har hängt sig i grottan och Haimon därefter kastat sig på sitt svärd. Eurydike, Kreons maka och Haimons mor, avviker tyst efter den ödesdigra rapporten.

I slutscenen, exodus, återvänder den förkrossade Kreon från begravningen, tillintetgjord av sonens död och ger i en smärtsam deklamation röst åt sina känslor. Men ödet har än mera sorg i beredskap. Även Eurydike har tagit sitt liv. Kören avslutar till ett sorgmarschinspirerat tema:

Förstånd är det första som krävs av den
som vill leva lycklig, liksom respekt
för gudarna. Högmod och skrytsamma ord
belönas alltid med hårda slag,
och den sturske lär
sig värdera förståndet med åren.

Orkestern avrundar med några allvarliga takter.

Dekorbild till Antigone, 1908

Som fjärde program i det nyinvigda marmortemplet på Nybroplan spelade Dramaten i mars 1908 Sofokles drama för andra gången. Även då använde man Mendelssohns musik. Det uppskattades. Den fruktade musikkritikern Wilhelm Peterson-Berger skrev: ”Visserligen verka de körer som begagna sig, icke af det antika unisonot, utan af den moderna manskörens flerstämmighet, mera tysk romantik än forngrekisk tragik, men dessa nummer äro icke tillräckligt många eller betydande för att bestämma totalintrycket”. Mendelssohns körer stod sig. Mot dem hade han ingenting att invända.

Gerda Lundequist som Antigone, 1908

Det hade man inte heller mot uppsättningen i övrigt. Dekorfirman Carl Grabows klassiskt vita palatsexteriör berömdes, liksom Gerda Lundquists mörka, klangfulla Antigone: ”hon borde målas i det ögonblick hon med rent af beundransvärdt tragisk gest sveper sorgdoket kring sitt ädla hufvud”, skrev den entusiastiske Daniel Fallström. Och kollegan August Brunius utbrast:

Ändtligen en afton med det stora dramats ödesord ljudande från scenen, ändtligen en afton då man kände fläkten af något stort och skakande. Det var en löftets stund för den nya scenen.

Antigone blev i själva verket den första odiskutabla framgången på den nybyggda teatern.

Dramat har sedan dess satts upp ytterligare fyra gånger på Dramaten. Mendelssohns musik har dock inte använts sedan 1908. Och det är det ingenting att säga om. För oss idag är det svårt att kombinera antikens högdramatiska släktfejder med romantiska manskörer. Inte minst melodramerna, Antigones och Kreons deklamationer till orkesterackompanjemang, med sina många ack och ven, blir för mycket.

Men, naturligtvis: den fullödiga musiken är underbar att lyssna till – i konsertsalarna.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika