Rådande situation påverkar biljetter i oktober. Läs mer

av Dick Harrison

Med svärd i hand erövrade vikingarna delar av de brittiska öarna och Frankrike under 800- och 900-talen. Jakten på ära och rikedom drev skandinaverna till sjöss. I krigarnas fotspår följde bönder och handelsmän som snart beblandade sig med den lokala befolkningen.

Det var en gång en uppländsk storman som hette Ulf, bosatt i Borresta, inte långt från dagens Vallentuna. På en runsten, som restes ett par decennier in på 1000-talet, läser vi om hans färder i västerled: Och Ulf har i England tagit tre gälder. Det var den första , som Toste gäldade. Sedan gäldade Torkel. Sedan gäldade Knut. 

Vi vet inte vem Toste var. Kanske är han identisk med den svenske hövdingen Skoglar-Toste, som nämns av Snorre Sturlasson på 1200-talet. Torkel, även kallas Thorkel den höge, var en frejdad vikingahövding som ofta uppehöll sig i England. Knut är ingen mindre än Knut den store, kung av Danmark, England och Norge.

Ulf i Borresta var en av många svenska krigare som for västerut för att bli rika under vikingatågens sista blomstringstid. Under Knuts tid som engelsk kung (1016–35) sällade sig män från hela Skandinavien till hans styrkor vid Nordsjöns kuster, i England. Danmark och Norge. 

På den uppländska Häggebystenen läser vi om Gere och på en runsten i Östergötland om Tjälve, som båda tjänade under den dansk-engelske vikingakungen. Alla kom dock inte fram till den utvalda destinationen. På den sten som restes över Sven, som stammade från Husby-Sjuhundra i Uppland, läser vi att han ”blev död på Jylland. Han skulle fara till England.”

Vårt kulturlandskap dignar under den här typen av lakoniska notiser om långväga resenärer. Vi kallar dem vikingar. Alla sökte sig inte till England. Några härjade i Saxland (norra Tyskland), medan ännu fler sökte sig till Ryssland eller Konstantinopel. Men det är vikingatågen till England och Frankrike som dragit till sig eftervärldens uppmärksamhet. Varför? Därför att munkar på brittiska öarna och på kontinenten inte var sena att ljudligt beklaga sig i skrift över nordbornas framfart. De förfärade rösterna har hörts i sekel efter sekel.

Vikingatågen i västerled inleddes omkring 790 och avslutades på 1000-talet. Orsakerna till varför förfäderna till dagens skandinaver sökte sig ut på haven har diskuterats flitigt. Förmodligen rörde det sig om en kombination av sinsemellan helt olika företeelser. Ett skäl var jordhunger. Vikingatiden sammanföll med begynnelsen på den stora högmedeltida nyodlingsfasen i Europa. Många bönder bröt upp för att finna ny jord. Om de samtidigt kunde bli kvitt besvärliga grannar, herremän och kungar, så mycket bättre. 

Samtidigt upplevde både Nordsjön och Östersjön en våg av kommersiell expansion. Nyodlande storbönder, rika kungar och statusmedvetna herremän eftersträvade både vardagsföremål och lyxprodukter från fjärran. 

Det dröjde inte heller särskilt länge förrän handeln lockade fram kriminella element. Många vikingar var vad vi idag skulle kalla pirater, medan andra var vanliga handelsmän som stundom övergick till sjöröveri. 

Bakom ordet ”vikingatåg” döljer sig alltså en mängd sinsemellan mycket olika företeelser. Ibland rörde det sig om privata initiativ från grupper av hövdingar och unga män, ibland om stora kungliga expeditioner. Ibland var det rent manliga resor, ibland resor med män, kvinnor, barn, trälar och boskap – det sistnämnda var absolut nödvändigt om målet var kolonisation av obebott land.  Ibland kom man väl överens med lokalbefolkningen. Ibland blev resultatet av kulturmötet en blodig katastrof. 

De första kända vikingaattackerna i västerled ägde rum omkring 790. Det mest berömda anfallet gjordes mot Lindisfarneklostret på Holy Island i norra England år 793. Men det var bara en av många förödande räder. 

Nuvarande Spanien, Marocko och sydfranska Medelhavskusten förhärjades på 850-talet. En vanlig vikingateknik var att kidnappa lokala ledare, till exempel abbotar, och kräva lösensummor. I andra fall utpressades kungar och kloster till att erlägga tributer. Om frankerna vägrade betala fortsatte vikingarna att plundra i trakten, annars drog de vidare till nya offer. 

Den sista stora fasen av vikingatåg i västerled, den som Ulf i Borresta deltog i, var en följd av att stormän i nuvarande Danmark i slutet av 900-talet ånyo angrep England. Jämfört med tidigare var vikingaflottorna mycket större och mer välorganiserade. Engelsmännen svarade med att muta bort dem med alt högre tribut, gafol. Dessutom anställde kung Ethelred II av England skandinaviska legosoldater och introducerade år 1012 en ny skatt för att försörja dem, ”härgäld”, senare känd som danagäld. 

Om vi skall tro den ovannämnda runinskriften tog Ulf i Borresta ”härgäld” vid tre tillfällen. Framgångarna utmynnade i erövringskrig. Den danske kungen Sven Tveskägg blev engelsk kung 1013, men avled redan påföljande år. Sonen Knut den store återtog riket år 1016, varefter danska kungar härskade över England till 1042. De nordbor som permanent bosatte sig i Nomandie, på Irland och i Danelagen assimilerades inom loppet av ett par generationer med den omgivande befolkningen. Ett antal ortnamn och låneord minner än idag om deras närvaro. 

Ur en längre artikel av Dick Harrison, författare och professor i historia vid Lunds universitet. Publicerad i Populär Historia 12/2008.