Rådande situation påverkar biljetter i oktober. Läs mer

Föddes 1894 i Skåne och växte upp på godset Rössjöholm där hans far var förvaltare. Som vuxen påbörjade han förströdda studier vid Lunds universitet – enligt egen utsago ägnade han sig mest åt schackspel – ett intresse han behöll livet ut. Och enligt vännen Sven Delblanc ”läste han mycket och tenterade sällan”. 1915 fick han avbryta sina studier på grund av en njursjukdom, men återvände efter ett par år till universitetet och tog där en fil kand. Mest känd är han för sin roman Röde Orm som gavs ut mitt under andra världskriget i två delar. Första delen Sjöfarare i västerled, utkom 1941 och andra delen Hemma och i österled, utkom 1945. Röde Orm framröstades 1998 i SVT:s program Röda rummet till 1900 - talets tredje mest betydelsefulla bok i Sverige (efter Vilhelm Mobergs Utvandrarna och Harry Martinssons Aniara) Frans G. Bengtsson har i essän Hur Röde Orm blev till berättat om bokens tillkomst. Idén till ”berättelsen” som han föredrar att kalla den framför en ”roman”, skall han fått när han funderade över gamla nordiska kunganamn och fastnade för Harald Blåtands namn. Efter att ha diktat ihop en bild av denne med stora betar till tänder, samt med olidlig tandvärk, börjar han skriva ned berättelsen. Han ville inte att det skulle bli en novell, som han ansåg kunde bli alltför ”farsartad”, utan istället ha med episoden i en längre historia. Han insåg också att Europa vid den här tidpunkten, när romanerna publicerades, var fyllt av ”personligheter” som kanske kunde komma till användning. 

Frans G. Bengtsson fick en gång frågan vad han egentligen åsyftade med Röde Orm. ”Å, ingenting märkvärdigt, svarade han. ”Jag har bara velat skriva en läsbar bok, utan alla litterära anspråk, som folk inte får lust att kasta i väggen. Någonting i stil med Odysséen och De tre musketörerna.” 

Bland tidigare verk av Frans G. Bengtsson märks biografin Karl XII:s levnad och De långhåriga merovingerna. Han tilldelades 1945 det prestigefyllda litteraturpriset De Nios Stora Pris.