Rådande situation påverkar biljetter i oktober. Läs mer

När Alexander Mørk-Eidem ger sig i kast med Röde Orm är leken det viktiga

Du har levt med Röde Orm ända sedan du var barn och har till och med kvar låneboken från biblioteket där du lånade den en gång. Borde du inte lämnat igen den för länge sen?
Jo, det kan man tycka. Jag rev ju bort lånefickan där det står när den skall återlämnas, så det kanske är lite sent att lämna igen den nu. Men jag hade uppenbarligen svårt att skiljas från boken. 

Vad var det i historien som fängslade så?
Det är ju en berättelse som det är lätt att leva sig in i. Jag hade en förkärlek för allt som hade med fäktning att göra, att skjuta och att rida på hästar. Hade planer på att bli skådespelare ett tag, men det var nog mer för att få fäktas och skjuta med båge tror jag, än att det hade med själva skådespeleriet att göra. Sen upptäckte jag att de flesta skådespelare ju nästan aldrig får göra det där. Längtan finns kvar, jag vet inte riktigt varför.  

Så du har lite fått leva ut den drömmen nu kan man säga?
Ja, jag tycker det är kul med äventyrsberättelser som ju egentligen är väldigt basal och enkel litteratur. Robinson Crusoe och sånt, där det oftast är en man mot ett omöjligt uppdrag. Jag hade hela Jules Vernes samling hemma och plöjde mig igenom Jorden runt på 80 dagar när jag var en tolv, tretton år. 

Det här med vikingar har ju på nåt sätt blivit som en symbol för nationalism och högerextrema rörelser? Vad tänker du om det? 
Det är lite underligt att det blivit så. Det är inte så konstigt i Norge kanske, vi har lytt under Danmark och Sverige ända in på 1900-talet. Så vikingatiden i Norge är egentligen det enda vi har att stoltsera med. Men rent historiskt är det en missförstådd syn på vad vikingarna egentligen var. En slags rövarband som hittade ett bra sätt att göra båtar på så att de snabbt kunde förflytta sig hit och dit. De flesta hade det dåligt och fattigt hemma. Jag är inte historiker så jag kan inte redogöra för det där, men det är synd att vikingatiden tagits som gisslan av de krafterna. Det kanske är dags att reclaim the Vikings?

Du gjorde Swede Hollow 2018, som ju också var en slags uppgörelse med en historisk förståelse av en särskild tid?
Det finns absolut paralleller till arbetet med Swede Hollow som ju diskuterade synen på de svenskar som åkte till USA. De vi ju möter i Utvandrarna av Moberg. De som byggde landet, de det gick bra för, de man har att tacka för att USA blivit det land som det blivit. Med svensk, norsk, skandinavisk hjälp så blev USA en stormakt och så vidare. Medan många i själva verket gick under, många reste hem igen, många dog, många blev alkoholister, de var fattiga hela livet, tillhörde proletariatet och arbetade på fabrikerna tills de gick sönder. Röde Orm är på sätt och vis en lek med en annan historisk verklighet, vikingabilden, där vikingarna verkligen inte var något herrefolk. De är inte speciellt modiga, men de är smarta och pragmatiska. De samlar sig inte i härtåg och intar inte större städer, utan smyger sig snarare på när folk inte är hemma och då är det mer för att roffa åt sig lite småplock. Frans G. Bengtsson tittar på dem liksom ”från sidan”. Han skrattar med dem, inte åt dem. De är utsatta och de är dumma, men jättepragmatiska. Det är högt och lågt om vartannat i boken. 

Du har valt en grundfiktion där alla är bibliotekarier? 
Ja det har med frågan om hur gör vi den här boken på scenen att göra. En dramatisering kan ju vara så väldigt mycket, men det vi gör här är att vi glider mellan ett berättande plan och ett dialogplan, för att återberätta boken mer än att dramatisera den. Här görs egentligen inga dramaturgiska val, utan vi berättar mer eller mindre hela berättelsen. Det har varit intressant att försöka behålla romanens egenskaper och speciella tilltal så långt det går, för att se om det kan berika teaterformen istället för tvärt om. Jag tror man förlorar väldigt mycket på vägen annars. Ofta blir ju romaner dålig teater. Man försöker göra en dialog av nånting som egentligen inte är menat som det. 

Så hur viktig är själva grundfiktionen här?
Den är mer en slags ram för vad som är möjligt att göra. Det är ofta lättare att hitta på saker och improvisera innanför ramar, än där allt är tillåtet. Teater är ju att låtsas, teater är att leka – man uppfinner saker. Och om det är att låtsas att man gör saker så är det här den ultimata leken. Du kan vara lika hjälplös som ett dagisbarn med två kottar och på samma gång suverän härinne. Det tangerar nånting som är teater för mig. Också vad det är att hitta på en berättelse. Se hur det här löser sig i ett bibliotek. Man gör det av ingenting och försöker skapa nånting tillsammans där det inte finns andra saker. Det hade säkert kunnat göras på en svart scen också med hela teaterns kostymförråd och maskineri, men jag tror det här blir roligare att titta på.

Så det var aldrig ett alternativ för dig att göra en ”vanlig” dramatisering?
Gud nej det hade absolut inte gått. Det hade legat nära det en kommunstyrelse i Sölvesborg kunde ha gjort. Att göra ett sånt där spel med riktiga vikingar och kitsch liksom på riktigt.

Betyder det att arbetet växer fram under tiden med skådespelarna som medskapande?
De är ju extremt olika typer av skådespelare och i det här fallet är det absolut en tillgång. Att inte alla spelar samma pjäs och att det inte ser ”duktigt” ut. Det som man oftast försöker få till annars, att alla skall vara i samma universum.

Grundfiktionen med bibliotekarierna berättar vi inte så mycket om, men i kraft av skådespelarnas olika personligheter färgar det av sig. På sikt kommer de här karaktärerna att växa fram, Harald Blåtand och de andra. I vanliga fall så arbetar man ju med en dialog och långsamt så växer det fram en gubbe. Här handlar det mer om att hoppa i och så ser vi vad för slags karaktär som behövs för att lösa just den här scenen. Vi arbetar baklänges kan man säga, om man jämför med hur man brukar jobba i vanliga fall: där improviserar man kring någonting som kan lägga till. Här börjar man i ”koreografin” och så fyller man den med liv sen. 

Boken gavs ut under andra världskriget och första delen Sjöfarare i västerled publicerades 1941. Hur avspeglar det sig i berättelsen?
Det vet jag inte om det gör egentligen. Frans G. Bengtsson fick frågor om att ändra saker i berättelsen när den skulle ges ut i andra länder. Jag tror man ville att han skulle ta bort juden Salaman till exempel eller ge honom en annan tillhörighet. Alternativt göra honom osympatisk. Här är han ju rätt sympatiskt skildrad. Men det vägrade Frans G. Bengtsson. Dels för att han var antinazist, men väl också för att det ju var hans roman. Författarens reaktion på att man ville gå in och ändra i hans böcker. 

Vilka länder ville censurera i boken?
Norge vet jag. Och Tjeckoslovakien tror jag. Bägge de länderna var ju ockuperade. I Tyskland var det väl inte att tänka på med en jude som centralgestalt. 

Har du aldrig tyckt det kan vara problematiskt idag med hur man hanterar vissa saker i boken: både juden Salaman och muslimen Almansur är ju rätt grovt tecknade?
De är egentligen inte grövre framställda än några andra i boken. Det viktiga är ju hur vi gestaltar dem. Att man inte gestaltar en nidbild är rätt självklart och på ett sätt så driver man med de flesta religioner i boken. Vikingarna uppifrån norr fattar inte riktigt den grejen tror jag, och måste de bli kristna till exempel, så blir de det. De har ett väldigt pragmatiskt förhållande till religion. Det är inget hånfullt i det. Men det är klart, man vet ju aldrig vad för slags konflikter man kan hamna i. Men det är nog inte så många fundamentalister som går på Dramaten och Röde Orm

Vem vänder sig föreställningen till? Jag tänker lite på Musketörerna du gjorde på Stadsteatern 2009.
De flesta förhoppningsvis. Det är ju bara ett slags intelligent nonsens det här. Musketörerna skrevs för att sälja annonser och fanns som följetonger som folk läste i tidningen. Dumas skrev inte ens berättelsen själv, han gjorde bara storylinen som andra skrev åt honom och fick betalt för per rad. I Röde Orm ligger tjusningen i nåt annat. Här finns en litterär kvalitet som inte Musketörerna har på samma sätt. Frans G. Bengtsson hittar på ett sagospråk och refererar till ordspråk och verser av skalder. Så här är det mer en litterär lek och därför som de är på ett bibliotek. De leker med litteratur. Det är väl kanske det som varit ingången till berättargreppet. Sen är det här inte en musikal. Det här är Dramaten, Stadsteatern har en annan musikaltradition. Stort och folkligt och så där. Här vill man gärna vara lite mer highbrow. Det är också en skillnad i att göra en sån här folklig berättelse i ett slags Dramatenstil. 

Vad driver berättelsen? Musiken känns ju ändå central eller ser du den mer som inslag? 
Här färglägger den mer än leder. Jag tänker att man förlorar extremt mycket när man överför en roman till scen, du tvingas ta bort så mycket av det du tycker om i romanen. Beskrivningar, tankar, känslor, tid som förflyter och språket i sig. Allt blir översatt till samtal mellan människor. Så musiken är ett försök att bidra med en slags rikedom. Istället för långa beskrivningar av miljön i Córdoba, kommer en låt som förmedlar impulserna direkt: det är varmt, det är fest, det är lössläppt. Allt det kan du få via musiken. Dramatiseringen är ingenting i sig, den är essensen av något som blir till i stunden. Det konstiga och det roliga ligger i hur vi gör det. Och att man lär känna bibliotekarierna/skådespelarna under tidens gång. Inte för att de har en så intressant utveckling, utan mer för att det är kul att se Lennart Jähkel stå och tejpa nånting på en hink och fundera på vad han skall använda den där till. Det är ett konstigt bygge det här. Det är såne ting som …. Hur uttrycker man det bäst på svenska? Kanske att allt kommer an på hur det görs helt enkelt.