Det akemenidiska perserriket var på Aischylos tid ett mäktigt världsrike från Indus i öster till Thrakien i nordväst och Egypten och Libyen i söder och sydväst. Det var ett välorganiserat välde styrt av en allsmäktig härskare – en storkonung – som cirkulerade med sitt hov mellan olika huvudstäder: Ekbatana i Medien, Susa i Elam, Pasargadae och det nygrundade Persepolis i det persiska kärnområdet, och med ståthållare (satraper) och lokala kungar i de olika riksdelarna.

Greker hade länge haft både ekonomiska och kulturella kontakter med det persiska riket. I Athen måste Aischylos ha hört åtskilligt berättas om förhållandena där, och säkert hade han också läst historikern Hekataios beskrivning av det stora landet, det finns det spår av i hans tragedier. I Athen bodde många människor från främmande länder, säkert också från perserrikets olika delar; där fanns slavar som hämtats från utlandet och där fanns ett stort antal fast bosatta invandrare, så kallade metoiker.

Och i Mindre Asien levde de grekiska jonerna under persiskt styre. Grekerna själva var organiserade i små självständiga stadsstater, och jonernas missnöje med den inskränkta självstyrelsen växte efter hand: år 499 överraskade de perserna med ett omfattande uppror. De fick ett visst understöd från Athen och från Eretria på Euboia, men inte tillräckligt: vid ön Lade utanför Miletos utkämpades ett avgörande slag år 494 där grekernas motstånd krossades. Perserna raserade Miletos, som var jonernas viktigaste stad, och stärkte också sin kontroll över de nordligaste delarna av det grekiska fastlandet.

När Persiens härskare Dareios skickade en flotta västerut år 490 var det möjligen tänkt som en straffexpedition mot Athen och Eretria för deras stöd till det joniska upproret. Under offensiven stärkte perserna sitt grepp om en rad grekiska öar och krossade motståndet vid Eretria på Euboia, men vid Marathon besegrades de av de grekiska styrkorna som leddes av Miltiades.

Dareios kunde uppenbarligen inte smälta nederlaget vid Marathon utan startade förberedelser för en mycket mer omfattande expedition mot det grekiska området. När han dog 486 tog sonen Xerxes vid, och sommaren 480 inledde en jättelik persisk armé och en flotta på över tusen skepp en invasion. I motsats till fadern ställde sig Xerxes själv i ledningen. Han lät bygga den berömda flottbron över Hellesponten och drog allt längre söderut på det europeiska fastlandet. Grekernas försvar koncentrerades till passet vid Thermopyle, där spartanen Leonidas ledde motståndet medan den athenska flottan, som i hast hade byggts upp av Themistokles och nu omfattade omkring trehundra skepp, förberedde sig att möta fienden utanför Artemision på Euboias norra spets. Leonidas och hans trupp kunde fördröja men inte stoppa den persiska framryckningen och när armén hade tagit sig förbi passet låg vägen öppen mot Athen. Där flydde befolkningen, och när Xerxes och hans soldater nådde fram skövlade och brände de staden.

Den grekiska flottan hade nu retirerat ner till Saroniska bukten strax söder om Athen, och i de trånga vattnen runt ön Salamis stod det avgörande slaget. Xerxes satt på sin upphöjda tron på fastlandet och blickade ut över valplatsen, och när Themistokles lyckades lura in fiendens fartyg i en fälla var utgången given; de persiska skeppen rammades och den sista spillran av angriparnas flotta fick fly.

Xerxes fick nu retirera samma väg som han hade kommit. Med resterna av sin väldiga armé drog han norrut till Thessalien. Där övervintrade den persiske befälhavaren Mardonios, Xerxes kusin, med en betydande styrka medan Xerxes själv återvände till Asien över Hellesponten. Följande vår försökte sig Mardonios på ett förnyat angrepp mot Athen och skövlade staden en andra gång, men utan att nå något avgörande. Det sista slaget utkämpades längre norrut, vid Plataiai i Boiotien, där huvudsakligen spartanska styrkor ledda av Leonidas släkting Pausanias slutligt besegrade de persiska styrkorna. Hela detta skeende speglas i vårt drama.

De grekiska segrarna vid Salamis och Plataiai markerade slutet för de persiska erövringsförsöken på det europeiska fastlandet. För perserna var krigen konflikter i periferin av deras väldiga intresseområde, men för grekerna markerade segrarna vid Marathon, Salamis och Plataiai händelser av enastående betydelse för deras självförståelse – och för den ännu inte tjugoåriga demokratin i Athen och dess överlevnad. Vid Stoa Poikile, en pelargång i det centrala Athen, fanns väggmålningar som bredvid varann skildrade erövringen av Troja och det segerrika slaget vid Marathon: två verkligt heroiska ögonblick i grekernas bild av sin egen historia.

Hur skildrar nu Aischylos, en man från segrarsidan, de besegrade? Till att börja med kan man konstatera att mycket av inramningen är heltigenom grekiskt präglat. Grundmotivet är klassiskt grekiskt: den övermodige bereder med sin hybris sin egen undergång och straffas av gudarna. Gudavärlden är också den helt grekisk, de persiska gestalterna talar om Zeus, Foibos, Hermes, Hades (Aïdoneus), Ate och Poseidon, de refererar till grekiska myter och de talar om sig själva som barbarer.  De yttre detaljer som markerar en persisk miljö är egentligen rätt sparsamma: det som framför allt ger utländsk lokalfärg är alla de persiskklingande namnen, verkliga och påhittade om varandra, och så enstaka detaljer som storkonungens gula skor, hans toppiga luva, några termer som storkonung, ståthållare och det exotiska ballēn, här återgivet med shah. Bilden av perserna mer generellt tecknas naturligtvis genomgående i kontrast till grekerna och med drag som hädanefter blir ständigt återkommande i grekiska texter: prakten och rikedomarna vid hovet, storkonungens envälde och de persiska ämbetsmännens totala beroende av honom – allt i motsättning till demokratin i Athen och de grekiska ämbetsmännens redovisningplikt inför en vald församling.

Edward Said skriver kritiskt om Perserna i sin bok om orientalismen, och i Inventing the Barbarian har Edith Hall undersökt grekernas bild av den andre mer systematiskt. För henne markerar Perserna inledningen på en lång process där en schablonbild av perserna börjar utarbetas. Det är naturligtvis riktigt att perserkrigen kom att utnyttjas i den fortsatta grekiska politiken och retoriken. När det demokratiska Athen etablerade sig som en ledande makt i den grekiska världen kunde expansionen ibland framställas som en panhellensk rörelse mot persiska barbarer – och begreppet barbar, påpekar Hall, börjar användas allt oftare under 400-talet med tydligt negativ värdering. Perserna framställs som förvekligade och njutningslystna och deras hov beskrivs som dignande av guld och lyx.

Visst finns denna tradition; dessa stereotyper och dessa nedvärderande föreställningar. Edith Hall har många träffande analyser och har också modifierat dem i senare arbeten. Men finns de hos Aischylos? Det är inte riktigt min bild. I vårt drama beskriver en grek som har varit med om att besegra en persisk inkräktare hur fiendesidan bearbetar sitt nederlag. Även om inte perserkrigen avslutades för gott med slagen vid Salamis och Plataiai uppfattades de omedelbart som helt avgörande för grekernas och athenarnas framtid. Vilka möjligheter till triumferande, braverande och nedsvärtning av motståndaren kunde inte den situationen ha erbjudit? Vi märker inte mycket av sådant. Självklart gestaltar dramat kontrasterna mellan två samhällen och två mentaliteter. Men de persiska klagosångerna hade inte drabbat oss med sådan uttryckskraft som de gör om förlorarna hade framställts med förnedrande effekter.

Aischylos grundintresse och huvudtema är ett annat: härskaren som överskrider måttet, drivs av övermod att störta sig själv och sina män i olycka. Kriget beskrivs som en grym realitet med sammanträngda, laddade bilder, brutaliteten är rå på ömse sidor. Vad är det som driver den unge härskaren och vildhjärnan? Aischylos antyder flera olika motiv: faderns framgångar och storhet utövar press på den unge mannen; anklagelser återges om vekhet hos hemmasittaren som bara leker krig i fantasin och påverkas av ”dåligt folk”. Men där finns också en förutsägelse om olycka, och så den intressanta och för Aischylos livsåskådning säkert viktiga formuleringen om att ”när någon själv är ivrig, hjälper guden gärna till”.

Perserna har utnyttjats i många olika ideologiska syften. 1571 framfördes dramat på den grekiska ön Zakynthos för att fira segern mot turkarna vid Lepanto. Shelleys Hellas från 1822, som är djupt inspirerad av Aischylos drama, är en hyllning till den grekiska frihetskampen. 1914 gjorde Lion Feuchwanger en tysk bearbetning som protest mot den patriotiska krigsberusningen; det nazistiska Tysklands framväxt föranledde också flera föreställningar, bland annat i brittisk radio 1939 och i svensk 1937, men också i Hitlers Tysklands framfördes dramat, i februari 1942 som en patriotisk manifestation när det började bli hotande på östfronten. I DDR satte Matthias Braun upp tragedin och gjorde den då till en protest mot imperialism och Vietnamkrig, 1993 gjorde Peter Sellars en uppsättning i Edinburgh som en protest mot gulfkriget och bombningen av Irak, och så vidare.

Perserna kan naturligtvis kallas ett patriotiskt drama, men då bara i en rätt elementär mening. Därför är det också så lätt att missbruka. Som särskilt Durs Grünbein har understrukit är det på intet sätt något antikrigsdrama – han påpekar att en tillvaro utan krig vore helt otänkbar för en antik människa, och fortsätter:

I betydligt högre grad är det en pjäs mot den våldsamma upprustningens övermod och krigshetsens blindhet. Huvudmotivet är denna hybris hos en härskare som föreställer sig fälttåget som ett slags semester och enbart ett tågande genom fiendeland och som just därför måste misslyckas. Som nästan alla hjältar i den grekiska tragedin går han under av den egna förblindelsen.

Dramat är en pjäs om ett fiasko, skildrar den obönhörliga vägen dit. Och åskådaren tvingas att utan alla vilda känslor av triumf och överlägsenhet försätta sig i den besegrades situation. Det är stort nog.

Jan Stolpe, översättare

Texten är ursprungligen publicerad i bokutgåvan av Perserna, utgiven på ellerströms förlag. Denna version är något nedkortad.

Vid denna tid förberedde man i Athen den stora flottexpeditionen mot Sicilien, som skulle sluta med katastrof för athenarnas del, och året innan hade Athen erövrat Melos. Ön hade velat ställa sig neutral i konflikten mellan stormakterna men med den starkares rätt hade de athenska styrkorna då mördat öns alla manliga invånare och brutalt tvångsförflyttat kvinnor och barn för att sedan befolka ön med egna kolonister. Thukydides ägnar stort utrymme åt detta övergrepp i sin grekiska historia och ger en klassisk framställning av parternas argument, som han formulerar i kollektiv dialogform.

Trojanskorna skildrar kvinnliga krigsoffers lidanden. Är pjäsen ett inlägg i den dagsaktuella politiska situationen i Athen? Det var länge en utbredd uppfattning, som med särskild energi formulerades av Gilbert Murray vid 1900-talets början. Numera är man mera böjd att se saken på ett annat sätt. Dramat inleder en ny och mörkare fas i Euripides produktion, och nog är författaren påverkad av tidens händelser, besynnerligt vore det väl annars. Men grekerna i Trojanskorna är knappast de athenska soldaterna och de sörjande trojanskorna representerar inte (eller inte bara) de meliska kvinnorna. Betraktar man dramat tillsammans med de båda andra tragedier som spelades vid samma tillfälle ser man att den gemensamma tematiken i dem rör sig på ett djupare, mer livsfilosofiskt plan. De tre pjäserna bildar inte en tät trilogi av samma typ som Aischylos Oresti, men Troja är den gemensamma skådeplatsen och det finns klara tematiska förbindelselinjer mellan dem. 

Om innehållet i Alexandros är vi rätt väl underrättade tack vare bevarade fragment och en prosatext som sammanfattar handlingen. När Hekabe, hustru till Trojas härskare Priamos, går havande med Paris (vars andra namn är Alexandros) ser hon i en dröm att barnets födelse kommer att vålla en förhärjande eldsvåda, vilket tolkas som Trojas kommande undergång. För att undgå detta öde beordrar man att Paris ska sättas ut i bergen att dö; en herde räddar pojkens liv och uppfostrar honom som sin son, och när dramat börjar är han vuxen och förs av andra herdar till kungen i Troja och anklagas för stötande arrogans. Paris försvarar sig och medges rätten att delta i idrottstävlingar (instiftade till minne av honom själv) där han besegrar sina bröder. En av dem, Deifobos, övertalar sin mor att avrätta den fräcka herden men sanningen avslöjas och han upptas i härskarfamiljen som legitim fursteson. Hans syster Kassandra profeterar visserligen att Paris kommer att störta Troja i fördärvet om han inte dödas, men Kassandra har ju drabbats av den förbannelsen att ingen kan tro på hennes förutsägelser.

Om Palamedes är uppgifterna knapphändigare, men intrigen i stort är klar. Palamedes är den snillrikaste av grekerna, upphovsman till många uppfinningar, däribland skriften. Det är han som skarpsynt har avslöjat Odysseus försök att spela vansinnig och därmed slippa delta i trojanska kriget; efter detta bär Odysseus på ett osläckligt hämndbegär, och skriften blir uppfinnarens egen undergång. Under belägringen av Troja gräver Odysseus ner guld under Palamedes tält och tillverkar ett förfalskat brev som ska kompromettera Palamedes som kollaboratör med fienden. I en fingerad scen uppsnappas brevet, Palamedes ställs mot väggen och försvarar sig tappert, men när guldet grävs upp som bevis för att trojanerna har betalat förrädaren är hans öde beseglat och grekerna dödar honom gemensamt. Palamedes bror Oiax utnyttjar i sin tur den av brodern uppfunna skriften, kratsar ner ett meddelande om Palamedes öde på några åror och kastar dem i havet, de flyter iväg och når fadern, Nauplios, denne tänder bål på Euboias kust som vilseleder de hemvändande grekerna så att deras fartyg krossas mot klipporna.

Paris/Alexandros räddas till livet blott för att vålla Trojas undergång, Palamedes välsignelsebringande uppfinning drar honom själv i döden men blir samtidigt medel för att leda segrarna vid Troja i döden. Och i Trojanskorna sluter Athena – som gett grekerna makt att skövla Troja – förbund med Poseidon redan i inledningen för att förgöra samma greker, som i dramats fortsättning sedan utdömer det ena olycksödet efter det andra för de krossade trojanska männens kvinnor. Alla går under, dagens segrare är morgondagens offer. Är alla människor lekbollar för gudarnas nycker, är allt en trasa? Poseidons inledande monolog tycks antyda åtminstone en hållpunkt för människorna: världen styrs av makter som visserligen kan visa sympati, men en sympati (säger Havelock) som ”aldrig tar överhand över deras fiendskaper. De kan ta emot dyrkan, och förväntar sig sådan, men människorna får aldrig förvänta sig något i gengäld. Det människorna måste akta sig för är att kränka dem.”

Rad 95–96 säger Poseidon: ”Dåraktig är människan som skövlar städer, / ödelägger tempel …” Det är lätt att missuppfatta formuleringen: stadsskövlandet är kanske i och för sig ingen dårskap för guden, det är däremot förbrytelsen mot gudarnas tempel, och andemeningen är alltså att människan är en dåre som först får vår hjälp att skövla städer men trots detta sedan kränker oss gudar genom att ge sig på våra helgedomar.

Trojanskorna målar upp en rad förfärliga kvinnoöden, och det sker hela tiden mot en mörk och tvetydig bakgrund. Här finns inga entydiga skurkar eller hjältar, rollistan verkar slumpmässigt uppgjord och kan ändras radikalt under livets gång, och de personer som träder fram i vårt drama får demonstrera olika sätt att hantera det som drabbar dem i det stora lotteriet. Men visst formulerar Trojanskorna samtidigt en hård och bitter förkastelsedom över alla högmodiga krigsivrare och våldsmän.

Jan Stolpe, översättare

Texten är ursprungligen publicerad i bokutgåvan av Trojanskorna, utgiven på ellerströms förlag.