Information med anledning av coronaviruset.

av Magnus Florin

 

Samhällsforskaren Yvonne Hirdman har beskrivit vad hon kallar för ett ”husmoderskontrakt” från början av 30-talet fram till 60-talet. Ett kontrakt mellan två parter, kvinnan och samhället. Inte ett skrivet och undertecknat kontrakt utan ett tyst – men lika bindande.

Kvinnorna hade efter 1919 rösträtt, fullt medborgarskap och rätt att väljas till riksdagen. I valet 1921 röstade kvinnorna för första gången. Men uppdelningen och skillnaderna mellan män och kvinnor fortsatte, inte minst i politiken. Särskilda kvinnoförbund och kvinnoföreningar bildades med inriktning på kvinno- och barnfrågor.

Yvonne Hirdman skildrar en genusordning som fördelar män och kvinnor, så att männen hör till samhället (det stora hushållet) och kvinnorna till hemmet (det lilla hushållet). Som ogift kan kvinnan ha ett yrke och egen försörjning, men den gifta kvinnans ansvar är vardagen, barnen och hemmet. Där är mannen överhuvudet som står i telefonkatalogen med efternamn, yrke och förnamn. Den genusordningen sågs som en naturlig del av det begynnande välfärdssamhället.

Vid slutet av 40-talet räknade man med att en husmor i en stadsfamilj med ett par barn dagligen tillagar mat 2 timmar, diskar 1 timme, städar 2 timmar, stryker 1 timme, gör inköp och ärenden 1 timme, och syr, stickar och lagar ungefär 2 timmar.

Bundenheten till hemmet och barnen och beroendet av mannens ekonomi stod i skarp motsättning till idén om kvinnan som fri medborgare. 

Det fanns två olika slags lösningar på problemet. Den ena lösningen var radikal och innebar likhet: arbetsliv för både män och kvinnor och delat hemsansvar. Den andra lösningen innebar olikhet: ett stärkande av husmoderns ställning, med en hög värdering av kvinnans sfär – barnen, familjen, omsorgen.

Olikhetslösningen gällde i politiken under 30-talet. Men under 40-talet växte idén fram om en förening av de två vägarna. Kvinnan skulle vara både lik och olik. Ha en ställning både i hemmet och i samhället. Både omvårdande och självständig. Hon skulle som kvinna ha sitt särskilda område – men hon skulle också vara en ansvars-tagande och betydelsefull medborgare, som mannen.

Det skedde genom att hemarbetet gjordes till en del av samhället, lika planerat och rationellt. Kvinnan skulle vara expert på sitt område, liksom mannen på sitt. Nu uppstod en mängd handledningar, informationsbroschyrer och rådgivningsprogram i radio. Hemmens Forskningsinstitut bildades 1944 och en rad betydelsefulla reformer på familje-området kom till: barnbidrag, fri förlossning, gratis barnavård, skattelindring från och med tredje barnet. Det hade framgång: krisen i befolkningsfrågan övervanns, barn föddes, skilsmässorna minskade. Men barnomsorg hörde inte till reformerna – kvinnorna skulle ju vara kvar i hemmet.

Samtidigt, efter andra världskriget, behövde det framväxande välfärdssamhället kvinnlig arbetskraft. Men de arbeten som fanns var lågavlönade, sambeskattningen försvårade och daghem saknades. I praktiken kunde få av de gifta kvinnorna arbeta. Statistik 1949: bara 9% av de gifta kvinnorna har heltidsarbete utom hemmet och 12% deltidsarbete eller tillfälligt arbete. Arbetande gifta kvinnor kallades i statistiken ”förvärvsarbetande husmoder”.

Kvinnorna befann sig i en frustrerande situation.

Å ena sidan fick de både höra och känna att de var instängda i hemmet och husmorsarbetet och isolerade från samhället. Men att ta arbete när man samtidigt skötte hemarbetet, var i praktiken mycket svårt. Yrkeslivet var hårt segregerat, med kvinnoyrken och kvinnolöner. 

Å andra sidan kände kvinnorna kraven på att de skulle vara experter på hemarbetet, ett slags hemmets arbetsledare utrustade med de rätta funktionella redskapen och rationella metoderna. Hemarbetet sågs som kvinnornas egen profession – samtidigt som det var oavlönat. Och oftast var det så att mannen ensam skötte ekonomin, de flesta kvinnor fick vid denna tid ingen bestämd summa till hus-hållet utan fick be sin make om pengar när det behövdes. Det här sågs i majoritetssamhället inte som något onaturligt som borde ändras, utan som ett kvinnligt öde, en livets lott att göra något meningsfullt av. Och det hade kvinnorna svårt att göra, vilket satte sig på kroppen och själen. Husmödrarna kände sig trötta, ledsna, isolerade, övergivna. Männen var ute i samhället och i sina yrken och ville tas om hand när de kom hem efter jobbet. Läkarna uppsöktes av kvinnor med ” diffusa symptom”.

Nu uppstod en ny sorts rådgivningsböcker och radioprogramserier som inte handlade om hem och hushåll, utan om problemet och ”konsten” att vara kvinna. Men husmödrarnas materiella situation ifrågasattes inte. Ifall de kände sig osäkra och hjälplösa, så berodde det på deras egen bristfällighet. Kanske kunde de försöka bryta av med en ledig eftermiddag i veckan, gå med i någon kvinnoförening eller sjunga körsång?

Det tysta ”husmoderskontraktet” löstes upp i och med 60-talet. Men i flera decennier var det en del av det moderna Sverige. Majs tid.


Yvonne Hirdman:
Att lägga livet tillrätta – studier i svensk folkhemspolitik, (1989), 2018
Den socialistiska hemmafrun och andra kvinnohistorier, 1992
”Kvinnorna i välfärdsstaten”, ur Den svenska modellen (red. Per Thullberg & Kjell Östberg, 1994