Information med anledning av coronaviruset.

I föreställningen möter vi berättelsen om Maj och Majs minnen, men också ett minnes-rum med minnessaker. Minnen och platser verkar hänga ihop?
– Vi fäster ofta våra minnen till bestämda platser, alldeles konkret – som en skolgård, en gatukorsning eller den gamla vinden i ett hus på landet. Men minnet blir ju självt ett ställe som vi kan söka upp. Ibland ett minnesrum som vi gärna vistas i, och ibland en påträngande plats som hemsöker oss. På olika sätt möblerar vi det där rummet och det blir en del av våra liv.

Minnen och saker hänger också ihop?
– Ja, minnet vill ha sin rekvisita. En mandelkvarn, en vinterpäls, en tekopp…Vissa ting har en särskild plats i vår livshistoria. Då är det inte fråga om någon tekopp vilken som helst, utan om just den blåa tekoppen. Ibland kan allt utom den blåa koppen vara väldigt suddigt.

När man minns tillbaka är det ofta till vissa händelser?
– Minnet är så mycket. Vi säger: påminn mig om att jag ska… Man kan tala om kortminne och kanske om långminne. Och det långa minnet, det som kan gå tillbaka många decennier i det som är vårt liv, har egenheten att särskilt välja ut ett antal händelser. Som en sorts minnes-stationer. Ibland vet vi att något avgörande hände där och då, men ibland är det till synes inget särskilt, bara något som vi minns ändå. Det gör att vi kan tycka att minnet är som ett fotoalbum som vi bläddrar i. Bilderna behöver inte vara många, men vi tycker att allt finns där. Glömskan också.
– Såväl i livet som på teatern är vi ständigt medvetna om helheten – föreställningen – men också om de enskilda scenerna. Både den scen vi just nu befinner oss i och de scener vi redan har gått igenom gör sig hela tiden påminda. Samtidigt som fokus måste vara framåt, på de scener som ska komma. Allt detta tillsammans formar det som utgör en föreställning. Eller ett liv.

Magnus Florin frågade och antecknade.