Furstinnan av AmalfiJohn Webster

Om uppsättningen

Premiär: 29 februari 2020, Stora scenen
Speltid: ca 3 timmar och 35 minuter, inklusive paus

Det förekommer livemusik i form av trummor på scenen, varför ljudnivån kan vara hög på raderna närmast scenen.

Läs mer

Hederskultur. Hämnd. Humor.

Furstinnan är en ung, nybliven änka som nu vill råda över sitt eget liv och rike. Hennes mäktiga bröder vill till varje pris hindra henne från att gifta om sig. Hon lyssnar artigt på deras önskan, men har inga som helst ambitioner att lyda. Hon tänker gifta sig i smyg med sin älskade! Bröderna anar oråd, placerar en spion i hennes hov och utarbetar snart en fruktansvärd plan för att plåga sin syster.

Furstinnan av Amalfi är en av den brittiska dramatikens verkliga klassiker. En tragedi baserad på verkliga händelser i Italien i början av 1500-talet. En grotesk och drastisk berättelse om kvinnohat och frihetsbegär.

Pjäsen hade urpremiär 1613 i London (beställd av Shakespeare) och är fortfarande en av de mest spelade pjäserna på brittiska teatrar – bara i år har tre olika uppsättningar haft premiär. Nu spelas den för första gången någonsin i Sverige, på Stora scenen med stor ensemble och påkostade kostymer signerade kostymören Anna Heymowska.

Regisserar gör Suzanne Osten, en av den moderna svenska teaterns förgrundsgestalter, nu för första gången på Dramatens stora scen. Översättningen har gjorts av Per Lysander. 

"Furstinnan av Amalfi är kvinnorollen som Shakespeare nog önskade att han hade skrivit. Pjäsen blev en stor framgång och det var inte minst Furstinnan, själva titelrollen, som entusiasmerade den dåtida publiken. Rollen fick en alldeles egen stjärnstatus i tidens poesi och pamfletter som lösgjorde den från både pjästext och skådespelare. Furstinnan blev ett fenomen." säger Per Lysander.

Uppsättningen innehåller nyskriven musik av Niki & the Dove.  

Biljetter

  • Föreställning Tid Scen Platstillgång
  • Fredag 28 februari – offgenrep 19:00 Stora scenen Utsålt
  • Lördag 29 februari – premiär 19:00 Stora scenen Utsålt
  • Söndag 1 mars – introduktion 15:30 Marmorfoajén Fri entré
  • Söndag 1 mars 16:00 Stora scenen Köp biljett
Se alla föreställningar

Översättning & bearbetning

Per Lysander

Peruk och mask

Mimmi Lindell, Peter Westerberg

Scenografi och kostym

Anna Heymowska

Ljus

Torkel Blomkvist

Koreografi

Rasmus Ölme

Musik

Niki & The Dove, Per Tjernberg

Slagverk

Anna Lund, Åke Eriksson

Barnstatister

Elmer Karlgren Grerup, Frans-Alexander Riddarstjärna, Mark Albert Savickij

Bilder från uppsättningen

Bakom kulisserna

"I det mest svarta måste man se det roliga, annars står man ju inte ut.”

191104-Dramaten_FAA_JB_Studiobild-01425.jpg

Suzanne Osten, regissör, och Maia Hansson Bergqvist, som spelar titelrollen i Furstinnan av Amalfi, möttes några veckor innan repetitionerna drog igång för ett samtal.

Suzanne, varför vill du sätta upp denna rysliga historia om en kvinna som mördas av sina bröder?
S: Jag blev faktiskt väldigt upphetsad när jag läste den. Först hade jag en annan bild av pjäsen, som så ofta med klassiker. Men när jag läste den tänkte jag: Det var då en kaxig kvinna! Den är så modern att när furstinnan pratar hade det kunnat vara jag eller Maia. Sen om man vet att det är den första helfigurskvinnan i elisabetansk dramatik, då blir man extra imponerad. 1613 kom hon ut i full figur och deklarerade sina egna rättigheter: att få vara lycklig, älska med den hon vill. Hon är sexuell, ett subjekt, en makt-spelare med demokratiska idéer.

Kvinnohatet är ett starkt tema.
S: Reaktionerna en sån här kvinna väcker hos omgivningen är jag ständigt förvånad över. Att man kan få hotsamtal, att unga bloggare blir nerringda... Det går inte att fatta att vi står och stampar på samma plats. När en kvinna pratar mycket, det har jag alltid gjort, så drar man på sig irritation och motstånd av människor som känner sig tystade.

Maia, hur reagerade du när du läste pjäsen?
M: När vi läste den tillsammans första gången kände jag mig faktiskt ”blown away”, den är så maffig och rik och det händer så mycket. Den är brutal, fruktansvärd och rolig. Språket är fantastiskt, jag var vimmelkantig efteråt. Många av de manliga karaktärerna säger fruktansvärda saker om kvinnor. Som, och det är så roligt, att tjejer är så töntiga som sminkar sig. Det ryms också i pjäsen.
S: Du har rött läppstift på dig? Det har jag också. Känner du dig töntig?
M: Nej, det känns bra.
S: Vi är båda förkastade, sminkade kvinnor!
M: Allt det hat som ryms i pjäsen, det känner jag igen från mitt liv i den här tiden. Det är samma skit, då som nu. Det är skrattretande.

Maia, vilken är din bild av furstinnan?
M: Hon är säker på att hon förtjänar att vara älskad, att älska vem hon vill, att leva ett liv i frihet och ha det lite bra. Hon blir aldrig helt knäckt, trots att hon är med om så fruktansvärda saker. Det fascinerar mig.
S: Hon är intelligent, lägger ut motintriger. Så fort det blir ett skarpt läge hittar hon på saker. Hon är listig, förmodligen en minst lika bra regent som sina bröder, bara det att de lurar henne och dödar henne. Pjäsen är baserad på en sann historia.

Hur kan en pjäs som nästan hör till allmänbildningen i Storbritannien inte vara spelad alls i Sverige tidigare?
S: Nu sticker jag ut hakan. Vi har inte en teatral tradition i Sverige, ingen Shakespeare-teatral tradition. Den här pjäsen är väldigt våldsam, en ensemble-pjäs som kräver tio ess på scenen. Den är stor i formatet, det handlar om ett hov. Hur ska man spela det i vår realistiska tradition där vi använder mer och mer mikrofoner och imiterar film? Nej, det här är precis tvärtom! Här handlar det om versen, teatraliteten! Det är mycket mer hiphop än Bergmanrealism. Grunden är commedia och commedia är att roa sin publik. Trots att det är fruktansvärt ska man kunna skratta. Och  det är en tradition som vi inte har odlat här. I vår stora klassikertradition ska det vara allvarligt och konsekvent och fint, men det är inte det här!
M: Jag tycker att det är så roligt apropå humorn och språket,  att det i slutet av många scener finns en liten svans på rim, en konklusion på två rader av scenen vi just sett. Furstinnan säger: ”Ni tror mig svag, men jag är ändå jag”. Det är skönt att avsluta en scen så!
S: Ja! Det är en favoritrad! Det finns en pseudodiskussion om att man inte får titta på publiken och att man ska spela mot varandra. Jag tycker att man ska spela både mot publiken och mot varandra! Det finns ingen motsättning där, det har engelsmännen alltid fattat.

Varför ville du ha just Maia i titelrollen?
S: Det som slagit mig när jag sett Maia spela är att hon är en skådespelare, inte en artist som vi känner igen. Jag kände inte igen dig när vi skulle träffas.
M: Gjorde du inte?
S: Nej, du var helt privat. Jag har sett dig som 50-tals-dansare och mormor, det är förvandlingen! Det är en kärna.
M: Det är precis det arbetet jag är intresserad av, förvandlingen! Att få spela olika saker.

Det kommer vara livetrummor med i föreställningen. Varför?
S: Det var det första jag tänkte på. Publiken måste bli hookade och tro på det vi gör. Trummorna talar till oss på ett helt annat plan än text. Jag har retat mig på alla syntar i svensk teater. Säg det där igen som du sa…
M: ”Ni tror mig svag, men jag är ändå jag.”
S: Och så kommer det några trumslag! Vem kommer vinna? Furstinnan eller de som har trummorna och hästarna och tortyrvapnen och fängelserna? Det är ena trumman. Sen finns det trumman som framkallar dansen och leken och upproret. Den är också med.

Berätta lite om kostymerna – vilken tid befinner vi oss i?
S: Jag tänker att den här pjäsen är en verklig teaterhändelse och att det vore maffigt att förflytta sig till den tiden då den skrevs. Det var nämligen första gången man spelade inomhus, i vaxljus. Nu kunde man jobba med mörker och skrämma skiten ur publiken, det hade författaren också tänkt på, men plötsligt kunde också siden som glänser och färger komma fram. Vi hade kunnat spela i frack eller Armani, i England spelar man nästan alltid i modern kostym, men vi går en helt annan väg.
M: Det är härligt att det blir det storslagna, det puffiga, med färger. Det är underbart att få gå in i, det blir som en rustning nästan.

Hederskultur, hämnd – och humor. Hur kan det här vara roligt?
S: Humor är en viktig ingrediens i mitt konstnärskap. Det är en människosyn. I det mest svarta måste man se det roliga, annars står man ju inte ut.  Monty Python är en väldigt engelsk företeelse, och engelsk teater har ofta just en känsla för tajming, absurditet och publikspel – utan att sälja ut dramat. Humor och tragedi, det kunde de i England redan på 1600-talet. Och det här är en engelsk pjäs i den hantverkstraditionen.