De sista vittnenaSvetlana Aleksijevitj

Om uppsättningen

Nypremiär: 27 februari 2020, Tornrummet
Rekommenderas från 11 år
Speltid: ca 40 minuter 

"Alla borde gå och se" Aftonbladet

”Jag såg De sista Vittnena på Dramaten, en föreställning som gick dagtid för skolbarn. Jag trodde inte mina ögon. Det var fantastiskt!” Krister Henriksson, skådespelare Dramaten

”Barnens starka vittnesmål träffar oss rätt i framtiden” SvD

Läs mer

Inför sin bok De sista vittnena sökte nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj upp  överlevande som var barn under Andra världskriget i dåvarande Sovjetunionen. 

Hon bad dem berätta om sin tid under kriget. Detta blev hundra dokumentära berättelser, barns vittnesmål, minnen av livet under kriget.

Här möter barnpubliken några av Dramatens äldre skådespelare som återberättar dessa minnen från en tid då krigets vittnen var i samma ålder som vår publik i dag.

Biljetter

  • Föreställning Tid Scen Platstillgång
  • Torsdag 27 februari 13:00 Tornrummet Begränsad Köp biljett
  • Fredag 28 februari 13:00 Tornrummet Begränsad Köp biljett
  • Lördag 29 februari 13:00 Tornrummet Begränsad Köp biljett
  • Tisdag 3 mars 18:00 Tornrummet Utsålt
  • Onsdag 4 mars 13:00 Tornrummet Utsålt
Se alla föreställningar

Regi och scenografi

Ulla Kassius

Översättning

Kajsa Öberg-Lindsten

Bearbetning

Ulla Kassius och Anna Berg

Kostym

Moa Möller

Ljusdesign

Charlie Åström

Ljuddesign

Johan Bengtsson

Mask

Lena Strandmark

Bilder från uppsättningen

Bakom kulisserna

Trailer

I Svetlana Aleksijevitjs kök

av Ulla Kassius

PL_Kassius_Svetlana_köket.jpgVi sitter i Svetlana Aleksijevitj kök. Här har många samtal ägt rum före vårt. Här, i detta lilla kök, bjuder Svetlana på kaffe och godis från Ukraina. Jag har med mig en tolk och hon säger senare, att hon tror att Svetlana satte på den lilla bandspelaren i sin ficka… Alla de samtal, som ligger till grund för Svetlanas författarskap, även de som ligger till grund för boken De sista vittnena som vi skall göra föreställning av, har spelats in och transkriberats. Svetlana berättar att hon alltid letar efter den rätta tonen, den rätta formen för varje bok.

Vi talar om De sista vittnena. Hon frågar mig vad jag tänkt göra. Jag berättar att föreställningen ska äga rum i ett litet rum med bara 50 personer i publiken.
– Det är bra, säger hon. De här vittnena gör inga stora utspel, de talar lågt och gråter aldrig. Kvinnorna har lättare för att prata, de gör det på ett annat sätt, minns andra saker.

Jag berättar att jag vill ha en skådespelare som inte får fram ett ord, som försöker, men inte får något sagt. Hon nickar. Jag säger att det skall vara ett ljust rum, där den som berättar ska kunna se publiken hela tiden, att det viktigaste ljudet är tystnaden som uppstår när livet på bygatan eller i hönsgården bryts av kriget. Jag förklarar att vi ännu har över en månad kvar till repetitionsstart och att premiären blir den sjunde april. Skicka bilder, ber hon och jag lovar.


Samtalet glider över på livet, kärleken, gemensamma vänner, om samtal med Gud, om den frihet som kan komma med åldern, men också kroppens tillkortakommande. Jag frågar när hennes nästa bok ska komma, den om kärleken och döden. Hon säger att hon fortfarande letar efter tonen och formen;  när hon hittat den, så blir det en bok.

I oktober kommer en långfilm om Svetlana. Den ska ha premiär på Liljevalchs konsthall, kanske kan några av Dramatens ”vittnen” också spela då, i alla fall träffas jag och Svetlana då igen om inte förr.

Jag är ett vittne

Ulla Kassius, regissör och scenograf, visste redan när hon läste titeln De sista vittnena att just den ville hon göra teater av. Det var innan boken kom ut på svenska och Ulla hade fått möjlighet att läsa översättarens utkast. Kort därefter fick Svetlana Aleksijevitj nobelpris i litteratur. Men att sätta upp Aleksijevitjs texter för barn var ingen självklarhet.

Är inte De sista vittnena en alltför brutal bok att göra barnteater av?
– Jo, boken är brutal. Krig är brutala. Men i teaterbearbetningen har vi noga valt ut vilka delar vi ska berätta och inte. De värsta, det tyngsta, finns inte med. Vi berättar i ett ljust rum och det finns en värme i själva berättandet.

Så vad handlar föreställningen om?
– Äldre människor berättar för oss i publiken om sin barndom under andra världskriget, det som i Ryssland kallas Det stora fosterländska kriget. Det handlar om hunger, längtan, husdjur. Om hur vardagen plötsligt raserar, men också om hur en ny vardag uppstår. Vänskapsband, beroenden – den enorma kraften i vilja att överleva. Alla de som vittnar överlevde. De blev vuxna, skaffade jobb och kanske familj. Men kriget har naturligtvis påverkat dem på olika sätt.

Vad tycker den unga publiken om föreställningen?
– De barn vi har träffat under repetitionstiden och läst texterna för har tyckt att det har varit väldigt intressant. Sorgligt, men också spännande. Flera av dem har hört liknande berättelser hemma, av en mormor eller farmor eller av nära släktingar som varit med i eller flytt från krig som pågår nu. Barnen känner sig tilltalade, att vi tar dem på allvar. De samtal vi har haft i olika barngrupper har varit väldigt givande och har stärkt oss i vår övertygelse att det är för just dem vi ska berätta det här. Barnen blir nya vittnen till de här livsödena och har känt sig stolta över förtroendet. 

Svetlana Aleksijevitj, boken och vår föreställning

Svetlana Aleksijevitj är en ryskspråkig, vitrysk författare som fick nobelpris i litteratur 2015. Hon föddes 1948 i sovjetrepubliken Ukraina, men flyttade som liten med sina föräldrar till Belarus. Där utbildade hon sig till journalist i huvudstaden Minsk. Hon var tidigt intresserad av att höra människor berätta om sina liv och som vuxen har hon intervjuat flera hundra personer. Många av intervjuerna har hon sammanställt i litterära verk som t ex Bön för Tjernobyl och Tiden Second hand. Boken De sista vittnena är från 1985, men kom ut på svenska först 2015.

Inför boken De sista vittnena intervjuade hon gamla människor som var barn under andra världskriget, i Ryssland kallat det Stora Fosterländska kriget. Hundra av dessa vittnesmål har hon ställt samman i det litterära verket De sista Vittnena:minnen, dofter, platser, ljud och familjeband som slits av eller knyts hårdare. Alla är berättade ur barnets perspektiv, men filtrerade genom den vuxne som ser tillbaka på sin barndom. Boken för vittnenas röster vidare till läsaren.

I Unga Dramatens föreställning får bokens röster kropp. Några av Dramatens äldsta skådespelare gestaltar de människor som minns sin barndom i krig, de som gick överlevde, skaffade yrken och egna familjer. Tillsammans lämnar de över sina berättelser till barnen, framtiden, den unga publiken - som blir nya vittnen.

Under arbetet med föreställningen har vi träffat barngrupper i tioårsåldern. Vi har läst texter, resonerat och ställt frågor. Barnen har varit samstämmiga: detta ska berättas. Några av barnen har hört liknande historier i sin familj. De har en mormor eller farfar som varit med om samma händelser. Andra hör saker hemma, om kriget som pågår just nu, i ett hemland eller andraland. Krig tillhör inte historien, krig pågår nu.

Vi har också tagit hjälp av journalisten Ylva Mårtens (bl a känd från radioprogrammet Barnen i Sveriges Radio P1). Många av de frågor som vi utgått från i våra samtal med barnen i våra referensgrupper kommer från henne.