Bortbytingen Sara Bergmark Elfgren, efter Selma Lagerlöf

Författaren Sara Bergmark Elfgren ligger, tillsammans med Mats Strandberg, bakom fantasysuccén Cirkeln. Hon har skapat poddserien P3 Serie: De dödas röster och hösten 2017 kom hennes roman Norra Latin ut. Berättelser med övernaturliga inslag, som hyllats och lästs av både unga och gamla. Nu har hon skrivit en pjäs med utgångspunkt i Selma Lagerlöfs novell Bortbytingen för Dramaten. Vi frågade hur det gick till.

Du tackade visst nej till att arbeta med Bortbytingen först. Varför då?

– Ja, det var med sorg i hjärtat. Jag fick frågan hösten 2016 då jag arbetade för fullt med min roman Norra Latin och jag hann helt enkelt inte då. Jag fick lite panik direkt efter – ”har jag tackat nej till att dramatisera Selma Lagerlöf på Dramaten?”. Men som tur var sköts premiären fram så då kunde jag göra det ändå!

Vad var det med idén att skriva en Bortbytingen för scenen som lockade?

– Jag har alltid velat skriva för teater, och det var ju extra kul när nationalscenen frågade. Jag älskar sagor, myter och Selma Lagerlöf. Det var också viktigt att regissören Tobias Theorell och jag var helt överens om att vi skulle låta det vara just en saga.

Hur förberedde du dig?

– Jag läste förstås novellen otaliga gånger, men också andra verk av Selma Lagerlöf. Och så läste jag på en hel del om troll och bortbytingsmyter i svensk folktro. Den största nöten att knäcka var att novellen är berättad helt ur bonden och bondhustruns perspektiv och att bortbytingen är ett litet barn. Jag ville komma bort från det renodlade vuxenperspektivet. Det var delvis därför jag gjorde valet att göra bortbytingen till huvudperson och att göra honom äldre.

Hur gammal är han i pjäsen?

– Han är runt tretton år. Just brytpunkten mellan barn och tonåring är en spännande och ganska fruktansvärd tid. Man förändras både fysiskt och psykiskt, och det är inte ovanligt att man äcklas av både sig själv och andra människor. Man kan känna sig som en bortbyting som plötsligt inte passar in. Med det sagt har jag inte skrivit bortbytingen som att han är något slags ”symboliskt” troll, utan han är verkligen ett troll i pjäsen. Man måste tro på sagovärlden och låta publiken komma in i den, sedan kan de göra sina egna associationer och tolkningar. Så arbetade Selma Lagerlöf i novellen, och så har jag också försökt att göra.

Handlingen då? Hur har den förändrats i din version?

– Jag har använt så mycket som möjligt från novellen, för att det är ett så fantastiskt material. Men jag har vridit en aning på berättelsen och låtit den fortsätta bortom novellens slut. Det var lite skrämmande, men jag marinerade mig i Selmas Lagerlöfs berättarvärld, och hoppades på att hennes DNA skulle följa med i de nyskrivna bitarna. Jag har också lånat lite från hennes andra texter, det finns ett par referenser till Löwensköldska ringen och ett stycke från Kejsaren av Portugallien.

Du och Selma gillar ju båda det övernaturliga. Har era världar mycket gemensamt?

– Ett par år före sin död skrev hon, lite skämtsamt, att hon ser sig själv som en förnuftig människa, men att det finns någon inom henne som är starkare: ”Det är ho som skriver inom mig, som vill ha det på det här sättet, för ho är så besynnerligt gammaldags. Ho tror på spöken å på förbannelser å på straffdomar. Ho ä som om ho skulle ha sutte i e jordkula i värmlandsskogen i alla sina livsdagar.”

Det fantastiska och övernaturliga var en stomme i Selma Lagerlöfs  författarskap. Hon växte upp med sagor och myter och jag har en känsla av att det var den typen av historier som gjorde henne kär i berättandet till att börja med. Så var det absolut för mig. Jag läste väldigt mycket sagor, både nordiska och från hela världen, när jag var liten och det har format mig. Men det som framför allt gör att jag känner ett släktskap med Selma Lagerlöf är blandningen av det övernaturliga med psykologisk realism, och att hon inte väjer för dramatiska vändningar och stora känslor. I dag finns ett ideal där författare ofta väljer det svala och distanserade. Selma Lagerlöf vågade ge sig hän, och det vill jag också göra.

Du har lagt till en ny karaktär i berättelsen, en myling. Berätta!

– En myling är ett spöke av ett barn som blivit mördat av sin mor. Den är lika gammal som barnet skulle ha varit om det hade fått leva. Och den här mylingen är tretton år, lika gammal som bortbytingen. Bortbytingen och mylingen är båda utstötta barn utan namn. Mylingen blev mördad, bortbytingen lämnad. Deras möte och relation kändes spännande att utforska. Och i derasvänskap finns ett hopp om att det finns en annan gemenskap därute än den som baseras på familj.

Om man inte har läst Selma Lagerlöf, var tycker du att man ska börja?

– Löwensköldska ringen och Charlotte Löwensköld är nog mina absoluta favoriter. Alla trådar i hennes författarskap sammanstrålar där. Hon skrev dem sent i livet och det märks att det är en mogen och skicklig författare med enorm berättarglädje. Hon förlorade aldrig sin nyfikenhet.

–

Erik Gripenholm är redaktör på Dramaten.