Information med anledning av coronaviruset.

Du har satt upp Vyrypajevs pjäs en gång tidigare, så vad fick dig att vilja göra den på nytt?
Jag gjorde en elevproduktion på Teaterhögskolan i Malmö. Det var en fantastisk upptäcktsresa och när jag gjort den tänkte jag att det fanns så många fler dimensioner som jag skulle vilja upptäcka. Det är en pjäs som måste få en kropp, en text som förvandlar sig efter skådespelarnas kroppar och erfarenheter. Jag tyckte inte jag var riktigt färdig och att jag ville se den på ett annat sätt också.

Det är ovanligt med pjäser som samtidigt är så fysiska och filosofiska, som innehåller så enormt mycket frihet i gestaltning och som på samma gång kräver en sådan tonträff. Att arbeta med dessa fulla figurer skapar så mycket oväntat att man blir helt förbluffad. Så mycket irrationellt som ryms i skådespeleriet. Det är en frigörande erfarenhet detta att liksom spela via en kroppsmask.

Vad handlar pjäsen om för dig?
Pjäsen handlar om så mycket. Den handlar om längtan. Efter mening, ärlighet, närhet, människovärde. Den handlar också om förlusten av det andliga. Kanske Gud? Den handlar om hur bräcklig den mänskliga tillvaron är. Och den handlar om dråplighet. Att vi kommer i kontakt med existensen när vi minst anar det. Eller när vi är oskyddade, öppna. Om att insikten är flyktig. I morgon är allt borta.

Jag frågade tidigare Ivan Vyrypajev om var vi befinner oss och vilka de här människorna är?
Egentligen är det oväsentligt i vilket land eller vilken stad vi befinner oss. Eller när. Men att det är Europa är mycket tydligt och viktigt. Pjäsen kretsar så mycket kring den europeiska hedonismen, eller den europeiska erfarenheten av tomhet. Det är dock ett Europa sett genom ryska glasögon. Människorna är ett tvärsnitt av den europeiska borgerligheten av idag. Det är en medel- och överklass som skildras, med ett tydligt undantag: Rosa.

Vyrypajev skriver i en tradition av uppbruten dramaturgi och pjäsen är väldigt listig och överraskande i sin dramatiska konstruktion. Hur tänker du kring det?
Den har en uppbruten symmetri, kan man säga. Två akter om vardera fyra scener. I första akten är de i något slags hemmiljö eller på definierade lokaler. I andra akten irrar de alla omkring på gatan och söker sig bort. Där är de invanda konstellationerna upplösta och  nya uppstår. Om första akten är frustrerad och olycklig är andra akten lycklig och förklarad.

Sen är det ju något intressant som händer med både dialog och monolog talade av extremt berusade människor: det uppstår en närmast Beckettsk kvalitet. Det blir en absurditet som är helt logisk. Jag tänker mycket på Ionesco och ”Stolarna” som jag gjorde här på Dramaten.

Du talar om den som en komedi, men egentligen är det en rätt svart historia om den mänskliga existensen. Hur balanserar man det där?
Jag tänker att så fort man börjar tynga för mycket i replikerna, när man börjar bli socialrealistisk och har ett ”ärende” så faller det. Men när man hittar den där konstiga lättheten, när man säger dessa allvarstyngda repliker med den berusades ”klackspark”, så blir det både tragiskt och komiskt på en och samma gång. Jag tänker på både Tjechov och hans komedier, men också på Dostojevskij. Det är något oemotståndligt med det drastiska. Det är en svart humor.

Varför de dricker så förtvivlat vet de nog inte ens själva. Jag misstänker att de är oerhört förvånade över att de är så fulla. Hur gick det egentligen till? Jag tror att ingen av dessa människor brukar bli så här fulla vanligtvis. Jag tror att de vill glömma eller fly från något de förtränger. Men istället öppnas helt oväntade rum inom dem. De får kontakt med dimensioner i livet de inte trodde fanns. Det är som om de alla fått en lidnersk knäpp.

 

Irena Kraus