Information med anledning av coronaviruset.

Vad gav dig idén till pjäsen?
När jag får en beställning att skriva för en teater, försöker jag vanligen besöka teatern först och se en föreställning där. Sätta mig mitt i salongen. Det är viktigt för mig att förstå hur en föreställning på just den här teatern skulle kunna interagera med sin publik. Så var det när jag kom till Düsseldorf för att se Hamlet. Jag satte mig mitt i salongen. Det var en enormt långsträckt salong med niohundra platser. Till och med från min plats i mitten såg jag bara skådespelarna långt borta som små gestalter. Och då tänkte jag att mina hjältar i pjäsen borde skrika, de borde tala mycket högt så att de kan höras utan mikrofon, för jag tycker inte om när skådespelare är uppmickade på teatern. Men då uppstod genast nästa fråga. - Hur ska de agera och hur uppträder karaktärerna för att rättfärdiga att de behöver skrika. Vem är det som överhuvudtaget skriker på det sättet? Jo, de som skriker är politiker, galningar och berusade. Jag valde de senare. De berusade. Så föreställningens tema fick ett samband med sufism. Den har ett sufiskt budskap som jag behövde förmedla till människorna och föra vidare.

Sufisternas läror säger ju att man genom att rena sinnet från allt som inte är av Gud, och förstå att kärleken är Guds sanna väsen, kan nå fram till den upplysning som öppnar medvetandet.

Så varför dricker de?
De dricker en massa vin och det är väl just det här sufiska meddelandet jag har till dem som förstår vad som står på spel. Och för dem som inte alls hänger med, för dem är det bara roliga historier om berusade människor.

Du skrev pjäsen för Düsseldorfer Schauspielhaus, men för mig känns den väldigt rysk. Så var utspelar det sig? I din hemstad Irkutsk, Moskva eller Düsseldorf?
Jag har alltid tänkt att det äger rum någonstans i Skandinavien. Men relationerna är faktiskt lite ryska. Det är inte självklart var vi befinner oss någonstans. När de ser pjäsen i Ryssland, och den har satts upp av många teatrar där, är alla helt övertygade om att det utspelar sig någonstans i Skandinavien. Förmodligen i Sverige. Ni svenskar kommer säkert att skratta hjärtligt åt det där.

Dina pjäser har en slags uppbruten dramaturgi. Berätta om det, för mig känns det väldigt filmiskt...
Det är åtta scener och de utgör alla en helhet. Varje del förefaller vara en oberoende historia, men den är samtidigt en del av den övergripande historien. Det har i sig flera betydelser. Den ena betydelsen är mer mystisk och den kan jag inte riktigt förklara. I annan mening är scenerna alltid en del av en annan del, en variation på ett tema. Därför finns det inget centrum. Vi lever alla med en känsla av ett centrum, med en känsla av ett visst ”jag”. Men i naturen, i universum, finns inget centrum. Liksom det inte finns något "jag". Ytterligare en betydelse – rent dramaturgiskt - är att publiken i första akten bekantar sig med våra hjältar, för att sedan i den andra akten se hur hjältarna själva möter varandra i nya konstellationer. Och så vecklar handlingen ut sig ….

Du har din egen scen i Moskva, vad gör ni där?
Jag arbetar som producent på Okko Teatr. Det är ett unikt projekt och en del av stora företag som Netflix. Det är som ett ryskt Netflix kan man säga. Vi har ett produktionskontor som sätter upp och producerar scenföreställningar och även filmar av föreställningarna. Vi arbetar med format som säkert är bekanta för en svensk publik, som kan känna igen det format som till exempel Bergman använde i sin tv-serie ”Scener ur ett äktenskap". Här skapar vi föreställningar både offline och online. Och jag har ansvaret för de produktionerna. Men mitt huvudsakliga yrke är dramatiker. Jag är författare och när taxichauffören frågar vem jag arbetar för, så svarar jag alltid: - Jag skriver för scenen.

Hur är det att vara författare i Ryssland idag?
Mina pjäser visas över hela världen. Och förmodligen sätts de upp i större utsträckning ute i Europa än i Ryssland. Själv började jag regissera i USA just före pandemin och hade premiär i New York. Jag fick erbjudande om att fortsätta arbeta i New York, men då infördes karantänen. Det innebär att jag inte enbart är en rysk författare. När det gäller mitt arbete i Ryssland spelas mina pjäser över hela landet, för det finns ingen politik i mina pjäser. I Ryssland finns det, som ni vet, censur. Man kan inte skriva om allt. Så det har blivit så att jag inte skriver om något som är förbjudet i Ryssland. Inte för att jag är rädd eller inte kan tillåta mig det, utan för att det inte alls intresserar mig. Jag är orolig för problemen som har med världens utveckling att göra, andliga saker, relationer mellan civilisationer, problemen med ömsesidig förståelse etc. Politik intresserar mig inte så mycket. Jag bor i Polen just nu. Min fru är polska och jag har bott många år i Warszawa. Mina pjäser sätts också upp här. Polen är ett demokratiskt land och jag skulle kunna skriva om politik, det finns inga förbud, men jag skriver ändå inte om det. Om jag bodde i Sverige skulle jag knappast skriva om politik heller. 

Så vilka är dina viktigaste teman förutom dem du nyss nämnt?
Idag har jag ett huvudtema. Det är teknologi. Internet har gjort så att hela världen plötsligt blivit väldigt liten. Vi tycks alla just nu befinna oss i samma stora båt. Iranier, syrier, ryssar, svenskar - alla kan se varandra och alla är beroende av varandra. Men vi är samtidigt väldigt olika. Vi har helt olika värderingar, traditioner och mentalitet. Vi är som invånare från olika planeter, men som nu tvingas leva med varandra i samma lägenhet. Och av det, hur vi lyckas komma överens med varandra, beror hela planetens öde. Eftersom vi har stora problem med miljön och inte har tid för krig och konflikter, måste vi rädda den här planeten. Det är huvudtemat för mig - hur kan vi leva tillsammans?

Hur kan man närma sig varann utan att låta infantil med allmänna fraser som: "låt oss respektera varandra" ,” vi måste visa politisk tolerans” etc. Hur man kan vi se sanningen i ögonen och erkänna det hemska - att människor inte alls är lika i sin evolutionära utveckling. Uppenbarligen hjälper oss varken religion eller politik eller liberala kompromisser. När läraren i Frankrike får huvudet avskuret för att han visat en karikatyr av Muhammed, uppstår frågan på nytt. Hur kan vi leva tillsammans på samma planet? Det är mitt tema.

 

Irena Kraus