Rådande situation påverkar biljetter i oktober. Läs mer

image1.jpg

Sjöströms statyetter.

Dramatens konstsamling har nyligen fått ett originellt och fantasifullt tillskott – tio figurer i gips, som ursprungligen använts som kostymförlagor till Fritz Sjöströms ”visopera” Spel i pupill. Den spelades på Målarsalen hösten 1973.

Fritz Sjöström var född i Kiruna 1923 och var en mångbegåvad herre. Han var målare, tecknare, skulptör, poet och kompositör. Och alla dessa konstformer ville han förena i det som skulle bli Spel i pupill. För Sjöström var konsten gränslös.

Sin konstnärliga bana hade han inlett på Valands målarskola i Göteborg, där han studerade mellan 1941-45. Studierna fortsatte han på Konsthögskolan i Stockholm 1945-50. Den senare  blev jobbig för honom:

För där tvingade man mig att hålla tillbaka mitt intresse för att skriva och skulptera. Jag fick enbart ägna mig åt det traditionella 40-talsmåleriet. Allt annat var ute då.

Sjöström kände sig begränsad. ”Det var på något sätt som att skära bort en bit av mig själv”. För honom var det nödvändigt att även få dikta, skulptera och teckna. Väl klar med studierna skulle han också återuppta skrivandet.

Men det var inte nog med det. Fritz Sjöström hade under studietiden även börjat skriva visor – fadern var spelman så påbrå fanns. Visorna sjöng han först i bekantskapskretsen, men snart även på visklubbar och i skolor. 1955 kom han första vissamling ut, Visor till Katarina, och den skulle följas av flera. De kom även att framföras av andra trubadurer, Fred Åkerström till exempel. Några av dem skulle ingå i Spel i pupill.

Men naturligtvis var bildkonsten huvudspåret. Sjöström var inte minst en skicklig tecknare och under utbildningen deltog han i flera utställningar med sina uttrycksfulla alster. Från 1953 var han verksam som lärare i figurteckning på Konstfackskolan. Förutom målningar medverkade han även i flera uppmärksammade offentliga utsmyckningar. Kyrkorummet i Västerortskyrkan i Vällingby från 1956, med korset Nålsögat, är kanske det mest omtalade. Kyrkan, ritad av Carl Nyrén, har räknats som ett av Sveriges sju underverk i betong.

Sin visopera beskrev Sjöström på följande vis:

SPEL I PUPILL

ett spel av färg, form, ljud, ljus, rörelse och rum där de ständigt förändrade relationerna mellan komponenterna är bildskapande som i en nonfigurativ målning. ett spel av förvandlingar som i ett kalejdoskop, fragment som aldrig blir en hel bild ett allvar som skrattar åt sig själv men det är en skiss. Ett partitur att tolkas och utvecklas av teater- musik- och dansfolk.

Spel_i_pupill,_Dramaten_1973_a.jpg

Lil Terselius som Röda kvinnan, Marianne Karlbeck som Grå gumman, Lakke Magnusson som Narren, Göran Jävefelt som Ynglingen, Irene Lindh som Vita kvinnan.

Föreställningen inleddes med att Trubaduren – Sjöströms alter ego – gick omkring och småpratade med publiken. Snart steg han dock åt sidan för att ge plats åt de andra karaktärerna: en kung, minst av allt konungslig, mer en förläst, oberäknelig kutrygg; en narr, snabb, blixtrande elegant; en yngling, narcissist, blåögd; den vita och den röda kvinnan, varandras motsatser, den förra tyngdlös och frånvarande, den senare het och sensuell.

Och så fanns där en liten gumma, grå och obetydlig. Hon städade och plockade, var vardagen personifierad. Hon hade inga repliker. Tillsammans med Trubaduren representerade hon vardagsmänniskan. Dessutom medverkade fyra dockspelare. De var med och skötte marionetterna som också ingick i spelet.

Alla sökte de sina identiteter, växlade och provade dem sinsemellan, alla blev de delar av en helhet, skärvor som speglade och reflekterade. Eller som Trubaduren sjöng i en av visorna:

För länge sen en stilla dag
trodde jag att jag var jag.
Nu är det inte stilla dag
och jag är inte längre jag.
Ty många är jag hopsatt av.
En bit av vart som något gav.
En bit av den som sjöng och log.
En bit av den som svor och slog.
En bit av jord, en bit av sky,
en bit av renhet, en av dy.
För länge sen en stilla dag.
Jag är inte längre jag.

Spel_i_pupill,_Dramaten_1973_b.jpg

Lauritz Falk med dockspelare.

Någon egentlig handling kan man inte tala om i stycket och en sådan var det heller inte fråga om. ”Nä, en visa bara finns som det här ögonblicket eller solen över en blomma eller ett par ledsna ögon – inte berättar sånt en historia?”, klargjorde Trubaduren redan i sin inledning. Publiken uppmanades istället:

Lägg undan era måttbands snäva gränser, kamrater, de gäller inte nu, knyt lös er från vardagsillusionens millimetrar så att ni kan gå med ner till stranden och uppleva ett vibrerande ögonblick i en blänkande pupill – spänn av, hör havet i närheten…

Sjöström var Fåröbo på sommaren och havet, det milsvida, som man seglar på eller drunknar i, var ett återkommande tema inte bara i Spel i pupill utan i hela hans konstnärskap.

image1.jpg

Sjöströms statyetter.

Till sin uppsättning hade Sjöström alltså fabricerat tio gipsskulpturer som föreställde karaktärerna i spelet. Kungen gjordes i tre versioner, den vita kvinnan i två, de övriga fem i en. Till skillnad från de bevarade föreställningsbilderna, alla i svart-vitt, ger statyetterna en bild av hur färgsprakande föreställningen i själva verket var. De kom även att vara utställda i Målarsalens foajé under spelperioden.

Sent på hösten 2019 fick Dramaten en fråga från Fritz Sjöströms barn, Kristofer och Katarina, om intresse fanns att överta skulpturerna. Naturligtvis fanns ett sådant – hur ofta får teatern ett erbjudande att få ta över en välrenommerad konstnärs arbeten! – och i januari 2020 överlämnades de till teatern.

Spel i pupill är sedan länge slutspelad, den framfördes under en knapp månad bara elva gånger. Men den lever vidare i Fritz Sjöströms färgstarka och uttrycksfulla skulpturer. De finns för närvarande åter uppställda uppe på Tredje raden. Missa dem inte.

-

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika