Samtidsprinsen Hamlet
Peter Stormare i Hamlet 1986
Första gången Hamlet uppträdde i samtidskostym på Dramaten var i Ingmar Bergmans uppsättning 1986. Som prinsen såg man den gången en rasande Peter Stormare.
Före honom hade inte mindre än tio skådespelare spelat rollen på nationalscenen, gräddan av aktörer i vår teaterhistoria. Eller vad sägs om följande katalog med premiärår: Gustaf Fredrik Åbergsson 1819, Olof Ulrik Torsslow 1820, Nils Vilhelm Almlöf och Georg Dahlqvist alternerande i rollen 1837, Edvard Swartz 1853, August Lindberg 1885, Anders de Wahl 1914, Lars Hanson 1942, Ulf Palme 1960 och Jan Malmsjö 1974. Alla hade de uppträtt i klassisk svart renässanskostym – i äldre tider var det inte tal om egna experiment när det gällde kostymeringen.
Men med Bergman kom något nytt. Hamlet spelades nu för första gången i en obestämd, modern tid. Peter Stormares prins i svart polotröja var en desperado, äcklad av moderns och farbroderns köttighet, förbittrad av sin egen handlingsförlamning. På grund av samhället och omständigheterna blev han en neurotiker, fanatiskt kompromisslös. Många såg i honom Bergmans alter ego – mössan var påtagligt lik regissörsbaskern. I slutscenen mördades Horatio till punkmusik av k-pistförsedda soldater, samtidigt som Fortinbras inför ett filmteam meddelade att han tagit över – en historieförtäljare var överflödig.
Edvard Swartz som Hamlet 1853. Swartz spelade rollen varje år 1853–1881.
Den mest kända meningen i pjäsen är – naturligtvis – inledningsorden i Hamlets första monolog i tredje akten, ”Att vara eller icke vara, det är frågan”. Den formuleringen har också hörts på Dramaten åtminstone sedan 1853, då Carl August Hagbergs översättning användes första gången. Men troligen hördes den även tidigare. I sin kommentar till första utgåvan från 1847 skriver Hagberg:: ”Dessa ord hafva nästan öfvergått till ordspråk, och därföre har öfversättaren icke velat gifva dem en annan form, oaktadt versen blir öfvermätig.”
När pjäsen spelades på Dramaten första gången 1819 löd dock översättningen: ”Vara till eller intet vara till? Det är frågan.” Exakt när man gick över till den numera klassiska formuleringen är omöjligt att säga, men troligen var det någon gång på 1830-talet. I teaterns arkiv finns flera manuskript med den varianten. De är dock odaterade. På Dramaten har den hur som helst använts i alla uppsättningar sedan dess.
Ulf Johansson som Dödgrävaren och Peter Stormare som Hamlet 1986.
Ingmar Bergman kom med ytterligare en nyhet. Han flyttade monologen från sin plats i Shakespeares text till avsnittet med Hamlets råd till skådespelarna längre in i akten. En av dem hade en teaterdolk, där bladet kunde fällas in i fästet. Den fick Hamlet tag på och just före monologens början stötte han kniven kraftfullt ett par gånger i Förste skådespelaren. I regimanuskriptet har Bergman skrivit: ”Hamlet prövar kniven, spankulerar – det här är väl för fan genialiskt”. Det kan man tycka. Kniven fanns i Hamlets hand hela monologen.
Bergman var också – för ovanlighetens skull – mycket nöjd med sin uppsättning. Den var ”en av de hållbaraste, starkaste, intensivaste, argaste föreställningar jag gjort”, sammanfattade han flera år senare. ”Att vara”-monologens utformning är ett bra exempel på det här.
Jonas Malmsjö som Hamlet 2008.
Senast Dramaten spelade pjäsen var 2008. Då var det jubileum, teaterpalatset på Nybroplan fyllde hundra år och teaterchefen och regissören Staffan Valdemar Holm firade detta med att ta upp stycket. Titelrollen gjordes av Jonas Malmsjö, som även han framträdde i svart samtidskostym. ”Att vara”-monologen var nu återbördad till sin vanliga plats.
Men Holm hade andra nyheter att komma med, närmare bestämt reminiscenser från den svenska film- och teaterhistorien. ”Hamlet blinkar åt traditionen”, skrev en kritiker och kunde rada upp flera exempel: Börje Ahlstedt, som gjorde några komiska småroller, fick åter skala sin Ibsenlök som han hade gjort i Peer Gynt på Målarsalen sjutton år tidigare. Förste skådespelarens monolog ersattes med en av Jeans monologer i Fröken Julie och avsnittet från Råttfällan, där kungen avslöjar sig, byttes ut mot den scen i filmen Fanny och Alexander, där den Ekdahlska teaterdirektören Oscar under en repetition av Hamlet får ett slaganfall.
Får man verkligen göra så här? Naturligtvis. Bara det är konstnärligt genomtänkt och sceniskt motiverat. Den frågan kan man sedan – naturligtvis – ha olika uppfattningar om.
–
Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek