Inga Tidblad och Ulf Palme

Den 1 mars 1949 var en speciell dag i vår svenska teaterhistoria. De amerikanska rättsinnehavarna hade bestämt att det från den dagen var tillåtet att spela Tennessee Williams omtalade skådespel Spårvagn till lustgården, även kallat Längtans spårvagn eller Linje Lusta. Det här satte igång en formlig kapplöpning mellan de svenska teatrarna. Inte mindre än fem av dem tävlade om den skandinaviska premiären. Och det var inte undra på. Williams stycke var ju en sensation.

Stadsteatrarna i Malmö och Göteborg blev premiärklara exakt på dagen 1 mars och in i det sista fortsatte kampen. I Malmö brukade föreställningarna börja kvart i åtta, i Göteborg åtta. Teaterchefen Torsten Hammarén drog sig dock inte för att den här kvällen flytta fram tidpunkten till halv åtta. Göteborg fick därmed premiären i vår höga Nord.

Huvudrollen, den alltmera trasiga Blanche Du Bois, gjordes i Göteborg av Karin Kavli. För regin stod Ingmar Bergman. I Malmö spelades den av Irma Christenson, med Stig Torsslow som regissör. Den 19 mars kom pjäsen även upp på Helsingborgs stadsteater, där Blanche gjordes av Kerstin Rabe och den 23 samma månad var det Norrköping-Linköpings stadsteaters tur. Blanche gjordes där av Gerd Hagman. I Helsingborg regisserade Lars-Levi Laestadius, i Norrköping-Linköping Johan Falk.

Sist ut var Dramaten. Men den 18 maj blev det slutligen premiär även på nationalscenen. Som Blanche såg man då Inga Tidblad. Regissör var Olof Molander.

Linje Lusta handlar om den sköra och prudentliga modersmålslärarinnan Blanche, som en dag fladdrar in hos sin syster Stella och hennes råbarkade man Stanley Kowalski i deras schabbiga tvårummare i New Orleans. Mellan dem utvecklas omedelbart en allt mera spänd relation, inte utan erotiska undertoner.

Blanche har hemma i Laurel, Mississippi, fått se sin släkt sorgligt tyna bort i sjukdom och elände och även upplevt hur familjens plantage gått dem ur händerna. Hon måste vila upp sig. Hos systern lägger hon sig framgångsrikt ut för en av Kowalskis arbetskamrater, som hon vill skall gifta sig med henne. Kowalski gör dock efterforskningar och det visar sig att Blanche i själva verket levt ett helt annat liv än det hon låtit påskina. Hon har fått avsked från skolan efter ett promiskuöst leverne. Hennes planer går om intet, tillvaron rämnar. När Stella ligger på sjukhus för att föda blir Blanche slutligen våldtagen av Kowalski. Sinnessjukhuset återstår

Slutscenen med Elsa Ebbesen, Inga Tidblad, Rudolf Wendblad, Ulf Palme, Jarl Kulle, Keve Hjelm, Erik Strandell, Gunnel Broström och Anne-Marie Brunius

Dramatenuppsättningen fick ett mycket blandat mottagande. Flera tongivande kritiker som Sten Selander och Ivar Harrie höjde Inga Tidblad till skyarna och Nils Beyer avrundade sin anmälan:

Det var väldiga applåder till sist. Framför allt riktade de sig till Inga Tidblad. Med all rätt, ty vad hon presterade denna afton var stor och enastående skådespelarkonst.

Andra, som P G Petterson och Ebbe Linde, var istället mycket kritiska, framför allt till Molanders regiupplägg. A Gunnar Bergman sammanfattade:

Hurudan var då Dramatens föreställning? Ja, det kan kortast besvaras med konstaterandet att det som Ingmar Bergman i Göteborg hade skruvat upp och framhävt det hade Olof Molander i Stockholm skruvat ned och ställt i bakgrunden. Den glödande exotiska kolorit som var ett så väsentligt suggestionselement i göteborgsföreställningen och det ivriga och granna spel på inte bara makarna Kowalski utan på samtliga bifigurer som Ingmar Bergman vinnlagt sig om, det hade av Olof Molander förbytts i ett mycket förstrött intresse för samtliga personer i skådespelet utom Blanche Du Bois.

Eftersom Gunnel Broström och Ulf Palme som makarna Kowalski inte fick spela ut den erotiska tillfredsställdhet som Annika Tretow och Anders Ek så ypperligt hade visat i Göteborg blev kontrasten mot Inga Tidblads sippa Blanche för liten. Dramat, menade kritikern, saknade här en egentlig konflikt.

Den aparte Sven Stål i Lidingö Tidning, som även han tillhörde de negativa, kom avslutningsvis med ett ovanligt förslag:

När nu Tennessee Williams skådespel redan framförts på alla våra stadsteatrar, tycker jag att det vore en god idé att låta oss, i tur och ordning, få se alla de andra som gjort Blanche, på ett gästspel. Det skulle väcka intresse för skådespelet.

Ulf Palme och Karin Kavli

Förslaget genomfördes naturligtvis inte, men delvis skulle Stål ändå bli hörsammad. Efter ett antal föreställningar följande höst blev Inga Tidblad sjuk. Karin Kavli, som inte bara hade gjort Blanche i Göteborg utan även samma sommar turnerat med pjäsen i Folkparkerna fick med kort varsel hoppa in även på Dramaten. Det ovanliga men tacknämliga inträffade alltså att en annan skådespelerska fick överta huvudrollen i ett antal föreställningar. Tio stycken närmare bestämt, den sista den 29 september.

Naturligtvis gjordes jämförelser. Helt klart betonade de båda skådespelerskorna olika sidor i den så komplexa karaktären. Morgontidningen slog fast:

Och nådde inte Karin Kavli upp till företräderskans mästerliga prestation, framför allt inte i vansinnesscenerna, så gav hon i stället rollens komplicerade förflutna, med dess blandning engelsk litteratur, erotik, alkoholism och ståndshögfärd, minst lika övertygande.

Uppsättningen kom att spelas fram till den 9 oktober. Den hade då upplevt 64 föreställningar och var en av det årets stora framgångar på Dramaten.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika