Att det kan gå hett till i teaterns värld har Ingmar Bergman givit ett både roligt och målande exempel på i sin bok Laterna magica. Från sin chefstid minns han bland annat följande episod:

Till kören i Alkestis hade Alf Sjöberg valt resliga unga skådespelerskor, bland dem den lovande Margaretha Byström som just hade avslutat elevskolan. En annan regissör önskade henne i en stor roll. Jag flyttade henne egenmäktigt, utan att fråga Sjöberg. Beslutet godkändes av representantskapet och rollistan spikades på anslagstavlan. Några timmar senare hördes ett rytande som trängde in genom dubbeldörrar och chefsrummets välisolerade, metertjocka väggar. Så ännu ett brak och ett vrål. Alf Sjöberg steg in, blek av vrede, och krävde att jag ögonblickligen skulle återställa Margaretha Byström. Jag förklarade att det var omöjligt, att hon äntligen skulle få en ordentlig chans och att jag dessutom inte gav efter för diktat. Sjöberg sa att nu skulle han äntligen ge mig på käften. Jag retirerade bakom sammanträdesbordet och sa något om jävla drängfasoner. Den rasande regissören svarade att jag motarbetat honom sedan första dagen och att måttet nu var rågat. Jag gick fram till honom och bad honom slå till genast om han trodde att den sortens argumentering skulle göra nytta. Jag åstadkom ett skrämt leende. Sjöberg darrade i ansiktet och skakade i kroppen. Vi andades tungt. Han sa att nu skulle jag få dansa så skjortan flög. I samma ögonblick insåg vi båda den vanvettiga komiken i situationen men hade långt till skrattet.

Sjöberg satte sig på närmaste stol och undrade hur två relativt väluppfostrade människor kunde bete sig så idiotiskt. Jag lovade att ge honom Margaretha Byström om representantskapet tillät ändringen. Han gjorde en föraktfullt avvärjande gest och lämnade rummet.

Bergman missminner sig på en punkt. Det var inte Euripides Alkestis det var fråga om. Den satte Sjöberg upp under Erland Josephsons chefstid 1968, däremot samme dramatikers Hippolytos. Den fick premiär under Bergmans chefsperiod i januari 1965 – med Margaretha Byström i kören.

Hjalmar Gullbergs översättning hade publicerats redan 1930. Dramaten hade uppenbarligen tänkt spela den redan då, manuskripten är daterade 1937, men det skulle alltså dröja över trettio år innan Gullbergs ”sköna tolkning”, för att tala med Sven Barthel, kunde höras från scenen.

Stycket visar hur den kyska ynglingen Hippolytos, mest intresserad av jakt, straffas av kärleksgudinnan Afrodite. Hippolytos har vänt kärleken och kvinnorna ryggen, varför gudinnan upptänder en obetvinglig glöd för honom i hans styvmor Faidra. Hon tar slutligen sitt liv. Hennes make Teseus nedkallar en förbannelse över sonen, som havsguden Neptunus hörsammar. Hippolytos omkommer genom sina rasande hästars vilda framfart.

Hösten 1945 hade Sjöberg satt upp Jean-Paul Sartres Flugorna, vilken bygger på Aischylos Orestien. Nu blev Hippolytos första gången han tog sig an ett antikt originalverk.  I uppsättningen kom han att samarbeta med skulptören och scenografen Eric Grate. Det hade han gjort även i Flugorna tjugo år tidigare.

Grate var sedan unga år väl insatt i grekisk konst och kultur. Hans mycket omtalade scenografi till Flugorna hade varit kraftfull, med grova pelare, statyer och trappavsatser kontrasterade mot rundhorisontens oändlighet. Den här gången byggde han upp en välvd vit mur med en hög port i, framför vilken det stod två statyer, den ena svulstig och välrundad, den andra stiliserad, mer abstrakt i metall. De symboliserade de båda gudinnorna Afrodite och Artemis.

bd_1965_1_3124.jpg

Eric Grates scenografi.

 

Scenografin lovprisades i tidningarna. Allan Fagerström exempelvis, utbrast:

Grate har abstraherat gudinnorna – en härlig köttslig sexualsymbol för Afrodite, en stram frigid metallskulptur som bara har nymånen omedelbart gemensamt med jungfrugudinnan – och där emellan en geometriskt genial slottsfront. En scenbild fylld av eftertanka, ett mästerverk, ett storverk. Har någonsin en teater presenterat en vackrare, en meningsfullare och en riktigare dekor?

Även de raffinerade kostymerna i dämpat svart, vitt, ockra, tegel och isblått slog an hos de flesta anmälarna.

Hippolytos,_Dramaten_1965_1.jpg

Gertrud Fridh, Sissi Kaiser, Birgitta Valberg, Margaretha Byström.

 

Bland skådespelarna utmärkte sig särskilt Gertrud Fridhs Faidra. Sven Barthel beskrev henne inspirerat:

Det är Gertrud Fridh som med furiös intensitet tolkar Faidras förtvivlade kamp mellan passion och förnuft. Med upplöst hår och ögonen brinnande genom den vita ansiktsmasken virvlar hon omkring på scenen som ett rö för lidelsernas vind, hennes otyglade plastik får ett slags det oskönt utlämnades patos i sin verkningsfulla kontrastering mot de övrigas stiliserade aktion; hon ger sina ord en egendomligt naken klang; och där hon döljer sig i förtvivlan och skam för Hippolytos vrede blir hennes ansikte den klassiska tragiska masken, den oförskyllt lidande människans signatur.

Även Karin Kavli i dubbelrollen som Afrodite och Faidras amma imponerade. Svårare att göra sig gällande vid sidan av dessa starka kvinnoporträtt hade Per Myrbergs Hippolytos och Erland Josephsons Teseus.

Det märkligaste i uppsättningen, ”det som lyfter den högt”, menade Barthel, var emellertid kvinnokörens insats. Sjöberg hade tillsammans med koreografen Birgit Åkesson och Lars-Johan Werles musik skapat ”ett utsökt växelspel av koreografi, recitativ och sång”. Kören blev i själva verket spelets nerv och essens, genom den fick det handlingen på scenen ”sitt definitiva uttryck”. Tacka för att Sjöberg hade varit noggrann med rollbesättningarna – in i minsta enskild körinsats.

Däremot blev föreställningen ingen större publik framgång. Den gavs bara tjugotre gånger på Stora scenen.