I april 1966 fick Samuel Becketts I väntan på Godot, med underrubriken ”Pjäs i två akter”, äntligen sin Dramatenpremiär. Jackie Södermans uppsättning gick upp på Lilla scenen, men kom även att flyttas till den större, gå på turné och TV-filmas. Den skulle bli en av Dramatens klassiska.

Till stor del berodde framgången på Jan-Olof Strandberg och Ernst-Hugo Järegård. De skulle bli ett av svensk teaters mest berömda radarpar.

En attendant Godot hade fått sin urpremiär på Theâtre de Babylone i Paris i januari 1953 och blivit en succé hos både kritik och publik. Pjäsen handlar om de båda luffarna Vladimir och Estragon, som vid en väg på landet väntar på någon de kallar Godot. En bit in i stycket anländer två andra personer, Lucky och Pozzo. De stannar en stund, men drar sedan vidare. Straxt före aktslutet dyker en pojke upp med en hälsning från Godot: han kan inte komma idag, men kommer säkert imorgon. Samma händelseförlopp upprepas i andra akten – vilket fick en engelsk kritiker att lakoniskt konstatera: ”Ingenting händer, två gånger”. Likväl är Becketts absurdistiska stycke både underhållande och underfundigt.

Vi_väntar_på_Godot,_Uppsala_stadsteater_1954.jpg

Jan-Olof Strandberg och Ingvar Kjellson.

 

Redan ett år efter urpremiären kom den första svenska uppsättningen, detta på Uppsala stadsteater, där pjäsen fick titeln Vi väntar på Godot. Premiär hade man i april 1954. Att överhuvud spela pjäsen ansåg tidningarna var mycket vågat. Per Erik Wahlund skrev exempelvis:

Det är en heder för Gösta Folkes teater att ha tagit upp stycket, i all synnerhet som det skett under tillbörlig pessimism angående publiktillströmningen; bara åtta spelkvällar är reserverade för Beckett.

Som de båda luffarna såg man den gången Ingvar Kjellson och Jan-Olof Strandberg, som Lucky och Pozzo Ernst-Hugo Järegård och Bengt  Brunskog.

Och uppsättningen, som regisserades av Hans Dahlin, fick fin kritik, i all synnerhet rosades samspelet mellan Ingvar Kjellson och Jan-Olof Strandberg. Per Erik Wahlund funderade:

En bidragande orsak till att just uppsalateatern vågat sig på Beckett ligger förmodligen i att Jan-Olof Strandberg och Ingvar Kjellson med sin dubbelbottnade sceniska vitalitet är som klippta och skurna för de två luffarrollerna. Det är inga uppgifter att brodera ut och de svänger utefter en ganska snål känsloskala, men inom de gränser regien utstakat fyller Strandberg och Kjellson ut dem ypperligt.

I alla tidningar lovprisades de båda. Men fler än åtta föreställningar blev det inte.

I väntan på Godot 1966 005.jpg

Georg Årlin, Jan-Olof Strandberg, Ulf Johansson, Ernst-Hugo Järegård.

 

Tolv år senare var det alltså dags för Dramatens premiär. Jan-Olof Strandberg hade nu bytt roll från Estragon till Vladimir, Ernst-Hugo Järegård från Lucky till Estragon. Lucky och Pozzo gjordes av Ulf Johanson och Georg Årlin. För scenografin svarade Lennart Mörk.

Och även på Dramaten blev det alltså en succé, en ojämförlig, kort sagt. Jan-Olof Strandberg och Ernst-Hugo Järegård framstod genom sitt oefterhärmliga samspel, sensibelt och burleskt, som kongeniala i luffarnas roller. De var både intelligenta och mycket roliga, menade exempelvis Allan Fagerström, som frågade sig om det fanns ett mer sammansvetsat komikerpar och drog paralleller med filmens Helan och Halvan, en träffande anmärkning. Hopplösheten kan inte framställas med större komik, ”disciplinerad in i minsta rörelse, än som sker här”, ansåg kritikern. Han fick medhåll av kollegorna.

Uppsättningen kom att spelas i flera år. Sista föreställningen gav man i juni 1979. Den hade då givits 147 gånger. Se det var en riktig Dramatenklassiker.