Rådande situation påverkar biljetter i oktober. Läs mer

Anders de Wahl i Komedianten 1918.

Söndagen den 9 februari 1919 blev en uppmärksammad och omtalad dag i både Dramatens och Stockholms historia – den aktade, ja dyrkade aktören Anders de Wahl fyllde då jämnt, femtio närmare bestämt. Idag är det kanske svårt att föreställa sig att en Dramatenskådespelare kunde bli föremål för en så omfattande uppvaktning som den som kom de Wahl till del. Den gick nämligen utanpå det mesta.

Anders de Wahl hade gått Dramatens elevskola 1889-91. Efter ett år hos teaterdirektören August Lindberg engagerades han 1892 av Albert Ranft, där han fick sitt genombrott. Snabbt blev han sin generations unge älskare, kraftfull och passionerad, varm och med utpräglad lyrisk känsla. Han var lika användbar i komedin som i det allvarliga dramat.

På Dramaten blev han från 1908, då palatset vid Nybroplan invigdes, med vissa hälsosamma uppehåll – han var en självmedveten och temperamentsfull histrion – kvar i hela sitt liv. Sin sista nyinstudering gjorde han som lappgubben Karlin i Björn-Erik Höijers Det lyser i kåken 1951, som för övrigt var Ingmar Bergmans första uppsättning på Dramaten. De Wahl hade då gjort närmare nittio roller på nationalscenen: Mäster Olof, Erik XIV, Hamlet, Envar, Othello, Swedenhielm, Per Gynt, Markurell – för att nämna några av dem.

Att han ordentligt skulle hyllas på sin jämna födelsedag var självklart, både för honom själv och teatersverige. Tidningarna visste också att ingående berätta om evenemanget, varför vi är väl underrättade om hur den osannolika dagen avlöpte.

Firandet inleddes redan klockan åtta på morgonen i jubilarens magnifika våning högst upp i huset Strandvägen 25, där en kör vitklädda pojkar och flickor efter några sånger överlämnade en stor blomsteruppsats. Därpå spelade en orkester från Dramaten några nummer, följt av sång av Kvartettsångarförbundet, som de Wahl själv hade tillhört i unga år. Efter en deputation från föremålets släktingar spelade Klara folkskolas musikkår ytterligare några nummer, varefter överlärare Dalström höll tal, i vilket han hyllade sin tidigare lärjunge.

En ny deputation slöt upp, denna gång från Svenska teaterförbundet, som överlämnade en stor blomsterlyra i lager och tillkännagav att jubilaren utsetts till hedersmedlem i förbundet. Så inträdde prins Wilhelm, skriftställaren Carl G. Laurin och stjärnfotografen Henry B. Goodwin, vilka överlämnade en illustrerad festskrift, en av tre rörande de Wahl som utkom denna dag.

Dramatens hela personal hade dagen till ära kostymerat sig som stjärngossar och stjärnflickor och bjöd jubilaren på kupletter, en kantat samt personliga hyllningar och överlämnade ett antikinspirerat tennfat med alla uppvaktandes namn ingraverade. Under dagen kom därefter i runda tal tvåhundrafemtio personer att överlämna sina hyllningar.

Men det var inte slut med det. På kvällen gavs på Dramaten en recettföreställning till jubilarens ära, Stefan Zweigs Komedianten och Arthur Schnizlers Den stora scenen. Anders de Wahl spelade huvudrollerna i båda styckena. Det förra hade han även översatt och regisserat. Båda var sedan tidigare stora publika framgångar på teatern.

Enaktaren Komedianten är ett ”spel från tyska rokokon” och handlar om en försynt och ödmjuk aktör, som undergivet uppvaktar en grevinna för att be henne om beskydd för hans trupp. Omständigheter gör att han i en sal på slottet får hålla en stor monolog med romerskt motiv, vilket gör att han växer som aktör, får självförtroende, eld och kraft, en bravurroll för de Wahl naturligtvis. Stycket trycktes även med Goodwins bilder och var en annan av de tre volymer som gavs ut till de Wahls ära denna jubileumsdag.

Den-stora-scenen-1917-002_WEB.jpg

Anders de Wahl i Den stora scenen 1917.

Även Schnitzlers stycke är en enaktare. Också här möter vi en aktör, Konrad Herbot. Han har hamnat i en prekär situation. Han har haft ett förhållande med en ung mans fästmö. Mannen infinner sig strax före deras bröllop och vill veta sanningen. Med lögner och trix övertygar skådespelaren fästmannen att hans tillkommande är oskyldig. Från ett angränsande rum avlyssnar Konrads hustru hela uppgörelsescenen.  Efter den vill hon lämna honom, hon har fått nog av lögner och förställning, men faller till föga, övertygad om att Konrad aldrig skulle ljuga för henne. Så kan det gå till!

Pjäsvalet förbluffade tidningarna. ”Det skulle kanske varit värdigare att låta Anders de Wahl framträda i något av de stora, klassiska diktverk, i vilka han burit hem sina tyngst vägande triumfer”, skrev en av dem konstenerad, men skyndade sig att slå fast att man naturligtvis inte ville glömma honom i sådana ”där han kanske såsom konstnär ej var mindre stor, men där ej precis den höga musans toner ljödo över hans läppar”. Jubileumsdagen slätade man gärna över.

Efter föreställningen följde tal och blomsterhyllningar. På konungens vägnar, majestätet satt själv i hovlogen, överlämnade slutligen teaterchefen Tor Hedberg Nordstjärneorden till jubilaren. Den uppskattades säkert.

Och så följde banketten. Redan vägen dit blev ett evenemang:

Omgiven av en fackelborg och följd av en folkmassa på ett par hundra personer gick konstnären till fots till Grand hotel, där festsällskapet väntade i Bolinderska husets stora spegelsal.

Femhundra personer hade anmält sig, men bara trehundrafemtio kunde beredas plats, spetsarna inom huvudstadens konstnärliga, litterära och finansiella kretsar. Ytterligare tal varvades här med god spis och härliga drycker. Tillställningen fortsatte ”ännu en god stund in på småtimmarna”, visste tidningarna att berätta.

Anders_de_Wahl_04.jpg_WEB.jpg

Bordsplaceringsöversikten.

En konkret tingest från banketten har av okänd anledning bevarats på Dramaten: bordsplaceringsöversikten. Den kom att ramas in och har de senaste åren hängt i teaterchefens väntrum till uppenbar glädje för alla besökare. Den har ständigt kommenterats och väckt frågor – banketten har levt vidare.

Landskap_De_Wahl.jpg

Landskap av de Wahl.

Men de Wahl hade många strängar på sin lyra. Han var även en habil bildkonstnär och tre av hans tavlor har hamnat på Dramaten, två av dem helt nyligen. Pingsthelgen i år 2018 inlämnades de anonymt till teatern som gåva. Det rör sig om två landskap, båda daterade 1894. Konstnären har på tavlornas baksida tackat en Asta respektive en Alfred. Mer information om dem finns inte. De inropades av givaren på Stockholms Auktionsverk i januari 2009, men har nu alltså överlämnats till Dramaten.

Anders_de_Wahl_01_WEB.jpg

Höst av de Wahl.

Om det tredje konstverket är vi bättre informerade, detta tack vare de Wahls biograf, Eric Wennerholm. Denne berättar att en hembygdsgård vid Fagervik invid Mälaren skulle invigas. Initiativtagare var en grevinna Aminoff på Horns säteri och de Wahl hade ditkallats för att skänka festivitas åt evenemanget. Han läste Strindbergs Stadsresan, en publik favorit. Wennerholm fortsätter:

Anders låg över natten hos oss och hade med sig en gåva – det hade han alltid – men en ovanlig gåva, som dessutom visade en ny sida av hans expansiva konstnärsnatur. Det var en av honom själv vid seklets början utförd litografi med motiv just från Horn, där han då ofta var gäst.

De Wahl hade vid detta tillfälle berättat att han vid seklets början till förmån för skådespelarnas ålderdomshem Höstsol hade gjort en kolteckning som skulle tryckas i en tidning. På tryckeriet hade intendenten föreslagit att teckningen skulle litograferas och detta av de Wahl själv. Så blev det också. Litografin Höst med motiv från Horn vid Mälaren och daterad 1904 såldes i hundra exemplar. Ett av dem har hamnat på Dramaten. Hur är dock höljt i dunkel.

Men på teatern hänger den. Där minner den oss om en av våra mest aktade och folkkära konstnärer.

-

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika