Rådande situation påverkar biljetter i oktober. Läs mer

KvinnostadenChristine de Pizan, Hildegard von Bingen, Heliga Birgitta, Moderata Fonte, Trota di Salerno, Marie de France, Roswitha van Gandersheim

Detta är en arkiverad pjässida, det finns inga planerade föreställningar

Om uppsättningen

Urpremiär: 12 september 2020, Elverket
Speltid: Ca 1 timme och 45 minuter, ingen paus
I föreställningen förekommer stroboskop

"Den feministiska debatten sätts i en historisk kontext och i en strålande språkdräkt" DN

"Det är en kulturgärning att nu lyfta fram dem i teaterljuset. För de är både roliga och många gånger häpnadsväckande, så långt från bilden av kvinnan som mannens ägodel, som var förhärskande under medeltiden."  SVD

"Texterna är inte självklart feministiska, snarare är denna rörliga, elegant framförda föreställning en provkarta på vad som en gång begav sig." Aftonbladet

"…som de briljerar" SVD

"Staffan Valdemar Holm och ensemblen har skapat en berättarkonst av högsta klass…" Norsk Shakespeare tidsskrift

Läs mer

Insiktsfullt, roligt och livsfarligt om medeltidens kvinnor.

”Och när det sägs att kvinnorna är underordnade männen ska vi förstå denna ordalydelse på samma sätt som när vi säger att vi är underordnade naturkatastrofer, sjukdomar och alla andra olyckor i livet.” Moderata Fonte

Ett nyfiket möte med medeltidens kvinnor och deras idéer. Det är insiktsfullt, roligt och stundtals livsfarligt – i alla fall om man får för sig att följa de medicinska råd som framförs.

I boken Kvinnostaden, den feministiska urskriften från 1405, skapar Christine de Pizan en litterär stad och befolkar den med framstående kvinnor. Nunnor, drottningar och verkliga hjältar lever där sida vid sida med gudinnor, helgon och sagofigurer. Boken skrevs som en reaktion på den tidens kvinnofientlighet och bemöttes givetvis med mer av samma vara.

Pjäsen bygger, med Kvinnostaden som ram, på texter av framstående medeltida kvinnor som Hildegard von Bingen, Hroswitha von Gandersheim, Heliga Birgitta, Marie de France, Moderata Fonte och Trota de Salerno. Även den erotiska dikten Der Rosendorn, medeltidens egen vaginamonolog, har en plats. 

Regisserar gör Staffan Valdemar Holm, som tillsammans med Irena Kraus även sammanställt texterna. Staffan Valdemar Holm, tidigare teaterchef på Dramaten, har på Dramaten regisserat en lång rad uppsättningar, senast Tartuffe och Presidenterna. Han är även verksam internationellt, bland annat i Danmark där han nyligen regisserade Stina Ekblad i den unisont hyllade monologen Den guddommelige komedi av Dante på Teater Republique – som också gav Stina Ekblad utmärkelsen som årets skådespelare i Danmark.

Översättning

Linda Östergaard, Pamela Jaskoviak, Jens Nordenhök, Alf Härdelin

Bearbetning

Staffan Valdemar Holm, Irena Kraus

Regi

Staffan Valdemar Holm

Scenografi och kostym

Bente Lykke Møller

Ljus

Torben Lendorph

Peruk och mask

Barbro Forsgårdh, Anne-Charlotte Reinhold

Bilder från uppsättningen

Fördjupning

Introduktion till Kvinnostaden

Introduktion med Irena Kraus, dramaturg.

Roswitha von Gandersheim (ca 932 – 973)

Författare till Dulcitius, var en sachsisk nunna som blev medeltidens första dramatiker.

Hon är också en av de tidigaste tyska författarna vi känner. Von Gandersheim skrev helgonlegender, historiska versepos och ett halvdussin dramer där hon bemötte den romerske författaren Terentius kvinnosyn med hjälp av hans egen dialogteknik. Den viktigaste informationen om hennes liv ger hon själv i sina latinska verk.  Troligen kom hon från en adelsfamilj och gick i unga år in i Gandersheims kloster där hon så småningom blev abbedissa.

Trota di Salerno (ca 1050 – 1097)

Författare till Om behandlingar för kvinnor (De curis mulierum) var läkare och den första kvinnliga gynekolog vi känner från den här tiden.

Hon var också författare och levde i den syditalienska kuststaden Salerno. Hennes berömmelse spred sig både till Frankrike och England. I en latinsk text samlades flera av hennes ’terapier’ och recept under namnet Trotula, som man tog för ett samlingsnamn på flera författare. Missuppfattningarna kring hennes namn, om hon hette Trotula eller Trota, bidrog till att namnet ändrades, eller raderades, liksom hennes kön, utbildningsnivå, medicinska kunskaper och den tidsperiod under vilken texterna skrevs. Trotas arbete – inklusive en samling av hennes botemedel känd under namnet: Den Praktiska medicinen enligt Trota, glömdes bort helt. För att återupptäckas i slutet av 1900-talet.

Hildegard von Bingen (1098 –1179)

Författare till Läkekunskap (Heilwissen) var tonsättare, mystiker och författare.

Om hennes liv vet vi att hon som åttaåring gavs till kyrkan och i fyrtioårsåldern började skriva ihop en hel värld om mystik, musik, lyrik, medicin och det vi nu kallar naturvetenskap. Genom sina visioner och skrifter fick hon stort inflytande över sin samtid, och i sin omfattande korrespondens kunde hon till och med läxa upp påven och Eleonora av Akvitanien som då var Europas mäktigaste drottning. År 2012 kanoniserades Hildegard formellt av Benedictus XVI och utnämndes till kyrkolärare. Hennes skrifter Causae et curae (Orsak och behandling) och Physica (Boken om växternas och djurens inre väsen och beskaffenhet) tillhör standardverken inom dagens mer esoteriskt inriktade naturmedicin i Tyskland. Även mat fungerade som medicin och hon prisade särskilt kraften hos det gröna.

Hildegard von Bingen har en egen sal i Musikaliska akademien.

Marie de France (ca 1160 –1215)

Författare till Bisclavret

Var den första franska författarinnan och en av medeltidens största poeter. Fastän hon föddes i Frankrike kom hon att leva till stor del i England där hon blev känd vid Henrik II:s och hans hustru Eleonoras hov. Enligt en teori kan hon ha varit älskarinna åt Henrik II:s far och sålunda Henriks egen halvsyster. Marie de France  blev senare abbedissa av Shaftesbury.

Heliga Birgitta (1303 –1373)

Svensk katolsk predikant, författare, teolog, samt ordens- och klostergrundare av Birgittinordern. Hennes  ”Uppenbarelser” nedtecknades först på svenska och översattes sedan till latin.

Birgitta Birgersdotter, även känd som Heliga Birgitta, föddes omkring 1303 i Uppland. Hon  utnämndes till helgon och utgör tillsammans med Benedikt av Nursia, Edith Stein, Katarina av Siena, Kyrillos och Methodius, ett av Europas sex skyddshelgon enligt den romersk-katolska kyrkan. Redan som barn hade Birgitta syner. När hon var i tolvårsåldern dog hennes mor och året därpå giftes hon mot sin vilja bort med den några år äldre Ulf Gudmarsson. Hon ville hellre leva som jungfru och lyckades övertala sin man att leva i avhållsamhet de första åren, men därefter födde hon åtta barn. Hennes fromhet kom även att prägla maken och bland annat företog de flera pilgrimsfärder. När hennes man dör är Birgitta drygt fyrtio och hon låter vigselringen falla i hans grav. Alla sina egendomar fördelar hon bland fattiga, för att själv leva fattigt i kloster. Antalet uppenbarelser tilltar och hon känner sig kallad att vara ”Kristi brud och språkrör”. I uppenbarelserna får hon i uppdrag av att föra ut budskap till såväl politiska, som kyrkliga ledare. Heliga Birgitta dör 23 juli 1373 i Kyrkostaten i Rom.

Christine de Pizan (1364 –1430)

Författare till Kvinnostaden

var den första författarinna som kunde försörja sig på sin penna. Hon föddes i Venedig fast hon sedan levde i Paris där hennes far blev den franska kungens livläkare och hovastronom. I fjortonårsåldern giftes hon bort med en kunglig sekreterare, som såg henne som en jämbördig samtalspartner och inte som bihang. Hon behöll sin fars efternamn eftersom kvinnor ända till 1600-talet kunde välja mellan sin fars, mors eller mans efternamn. När hon var 25 år dog både hennes make och far, och hon fick ensam ta hand om tre barn och sin mamma. Samtidigt drogs hon in i fyra arvsprocesser och tvingades försvara sig. För att försörja sig började hon kopiera böcker, samtidigt som hon lindrade  sorgen med studier och dikter. I trettiofemårsåldern hade hon redan skrivit över hundra ballader. Hennes mest berömda verk blev ändå Damernas stad från 1405 (La Cité des Dames) eller Kvinnostaden som den oftast kallas. Där lyfter hon fram kvinnliga föregångare, främst från antiken. Även om också hon själv hade föregångare, brukar hon ändå kallas den första feministen.

Moderata Fonte (1555–1592)

Författare till Kvinnors förtjänster (Il Merito delle donne) Poet, filosof och författare.

Född i Venedig och känd som en av feminismens verkligt stora pionjärer.Namnet Moderata Fonte var en pseudonym för Modesta di Pozzo di Forze. Hennes främsta verk Il Merito delle donne (Kvinnors förtjänster) fick stort inflytande inte bara i Italien, utan i hela Europa under renässansen. Där kritiserade hon den samtida behandlingen av kvinnor, framhävde kvinnors värde och argumenterade för att kvinnor i själva verket är överlägsna männen, snarare än tvärtom. En skrift som inspirerade många att i sina texter tala om kvinnors spetskompetens.

Anonym

Författare till Törnrosen ( troligen från 1200-talet).

Törnrosen, Der Rosendorn eller ibland även kallad för  Der weiße Rosendorn, är en tysk dikt som upphittades på 1900-talet. I den berättas om en oskuld som grälar ilsket med sin vagina eller ”seine fotze” (sin ”fitta”) som det faktiskt står i originaltexten. Ursprungligen trodde man texten skrevs på 1400-talet, men en nylig upptäckt del av texten som hittades så sent som i juli 2019 i ett österrikiskt bibliotek, där den låg gömd som en del av en annan boks inbindning, fick forskare att tro att den snarare kan vara daterad till 200 år tidigare. Det vill säga att den skulle kunna ha skrivits redan på 1200-talet. Trots att författaren är och förblir anonym, finns det anledning att tro att texten möjligtvis skrivits av en man.  

Jag ville inte att de skulle försvinna in i historiens glömska. De var tvungna att spelas – Staffan Valdemar Holm

Intervju_StaffanVH.jpg
Bente Lykke Møller, Staffan Valdemar Holm. Foto Sören Vilks.

Du har länge burit på en idé om att göra en föreställning utifrån de här texterna, Vad är det som berör dig så starkt?

Det var redan 1986 som jag hittade en bok av Hroswitha von Gandersheim, en sachsisk nunna som levde på 900-talet och upptäckte att kvinnor sedan länge hade skrivit om samhället, maktordningar, läkemedel och läkekonst. Texterna i Kvinnostaden berör frågor som på många sätt liknar vår värld med krig och pandemier och de visar att kvinnor har reagerat på patriarkaliska ordningar redan då. Efter Metoo-våren blev det viktigt att sätta upp Kvinnostaden inte bara för att lyfta fram kvinnliga författare och dramatiker utan också för att belysa att de här berättelserna alltid har funnits. Jag ville inte att de skulle försvinna in i historiens glömska. De var tvungna att spelas, kände jag.

Många av kvinnorna vars texter är representerade i föreställningen Kvinnostaden är nunnor och lever i kloster. Är det där de hämtar sin inspiration?

Klostren gav kvinnorna möjligheter att skapa och att omge sig kring ett språk. En överhängande majoritet var analfabeter under medeltiden, även de som var makthavare eller överklass. Så att ha ett klosterliv, med allt vad det innebär, gav möjligheter för kvinnor att utveckla språk och andra kunskaper. Klostret var ett slags frihetsrum. När Irena Kraus (dramaturg) och jag har gjort urvalet på texter har vi försökt att inte bara fokusera på det religiösa eller den kristna ramen. Vi tar inte bort det, men vi låter det inte bli huvudsaken. Jag vill att texterna hela tiden ska kunna kommunicera med oss i nutid, vare sig de är tragiska, religiösa eller rent av rätt roliga.

Det här är ju en anpassad version eftersom coronapandemin bröt ut mitt under uppstart, vad har ni försakat i produktionen?

Ingen paus, ingen kampsport, inga kostymbyten. Jag har fått tänka på nytt vis. På sitt sätt har det frigjort en viss lekfullhet. Där det exempelvis kanske ska vara en kyss mellan två skådespelare, har man fått tänka om. Det kanske får vara en slängkyss istället, men vad mer, kan vi gestalta en kyss på annat sätt? Vi har fått leka mer, utforska mer. I viss mån har vi kanske behövt vara mer uttrycksfulla, eftersom vi behöver hålla avstånd.

Det viktigaste i hela den här perioden, för oss i ensemblen och produktionen, är att vi har kunnat relatera till de här kvinnorna i Kvinnostaden genom deras texter. De har också upplevt pest ­– så som Digerdöden – så plötsligt blir det som att vi, genom detta tillstånd, hamnar i kommunikation med dem. Såklart också de praktiska detaljerna, avstånden mellan skådespelare, handsprit och antikroppstester. Men också; samtalet mellan oss och textförfattarna, samtalet i tiden bakåt. I den här tiden, med coronapandemin, där död är ständigt närvarande, finns det också en fråga om hur man är kreativ över huvud taget? Istället för att bara deppa ner sig. Vi har bearbetat detta i ensemblen; våra egna och andras rädslor. Här har de kvinnliga författarna också hjälpt oss i vårt arbete framåt. Vi har känt oss stolta, att vi startar om teatern och att vi startar på något nytt, med att berätta historier för varandra. På så vis har det känts väldigt viktigt och stimulerande att få liv i det här teaterrummet.

 

Saker som försakats i produktionen

Juckande hundar, tungkyssar, Irene Lindh, amazoner, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, kostymbyten, paus, svärdskamp, Lotta Tejle, kampsport, närgångna entréer, peruker, handtryckningar, Jessica Liedberg.

Vidare läsning om de kvinnliga pionjärerna:
2005 utgavs Den nya kvinnostaden av Nina Burton på Albert Bonniers förlag och i nyutgåva hösten 2020.