Edward Swartz i sensationell debut

Shakespeares medeltida kungar har en lång historia på Dramaten. Den inleddes på 1800-talets senare hälft med skådespelaren Edward Swartz. Han kom att spela titelrollerna i både Richard II och Richard III. Av sin samtid betraktades han som ouppnåelig, en aktör som personifierade det fulländade konstnärskapet.

Edward Swartz hade debuterat på Dramaten i november 1853 som ingenting mindre än Hamlet. Debuten blev sensationell. Swartz kom med något nytt. Så hade ingen tidigare sett prinsen; inåtvänd, mild, nästan barnsligt vek. Teatermannen Frans Hedberg har själfullt beskrivit sina intryck.

"Det är Hamlet lifslevande! Så måste han se ut, denne stackars drömmare, som fick sig pålagdt det gräsliga värfvet att vrida rätt igen den ur led brutna tiden! Nu talar han! Rösten är svag, nästan beslöjad, men hvarje ord hinner fram, tydligt och bestämdt och utan synbar ansträngning till salongens aflägsnaste vrå! Förunderligt!"

Här var det inte fråga om fysisk styrka eller häftiga passioner, utan om ett dämpat, tillbakahållet, reflekterande spel, konsekvent och minutiöst genomfört. Stockholmarna förundrades, men övertygades. Hamlet var en melankoliker, en filosof. Rollen fick han spela varje år karriären ut. Han drog sig tillbaka 1881.

Svensk premiär för Rickard II

Hösten 1863 kom en ny framgång – den svenska premiären på Richard II. Pjäsen om den olycklige monarken som efter några politiska missgrepp blir nesligt avsatt och till sist mördad av sin kusin Henry Bolingbroke som själv griper makten är en av Shakespeares mest intressanta pjäser. Särskilt är det teckningen av den komplexe titelpersonen som intresserar. Här liksom i Hamlet fick Swartz spela ut hela sitt register. I Talis Qualis recension i Stockholms Dagblad kunde man följa karaktärens dystra utveckling i detalj:

"för den ljungande förtrytelsen, den skärande sarkasmen, den stolta förtröstan, det brutna förtroendet, den krossade självkänslan, den frätande grämelsen, den i gråt sig upplösande sorgen, den stilla undergivenheten och den segrande resignationen – för alla dessa varannan efterträdande stämningar har herr Swartz ett uttryck, alltid konstnärligt nyanserat, allra oftast sant."

Uppsättningens regissör, den danske balettmästaren August Bournonville som gästade teatern i tre år på 1860-talet, skrev i sina memoarer att Swartz Richard var "sublim och genialisk". Han lyckades samla ihop det disparata i personligheten, forma delarna till en trovärdig, helgjuten karaktär – just som i Hamlet. Det imponerade, både på regissören och på kritikerna. Pjäsen spelades nio gånger fram till 1865.

Rickard III får kritik

Hösten 1872 kom så Richard III, en uppsättning som dock inte rönte samma uppskattning. Regissören, Frans Hedberg, hade utgått från en engelsk bearbetning från 1700-talet och åtskilligt i pjäsen var struket. Centrala karaktärer som Edward IV, Clarence och drottning Margareta var helt borttagna, liksom flera avsnitt i den storslagna fjärde akten. Istället hade Hedberg själv skrivit till olika partier, ett tilltag han fick hård kritik för.

Av skådespelarna var Swartz den ende som höll måttet. Enligt Dagens Nyheter satt publiken djupt intresserad från början till slut och Talis Qualis framhöll åter skådespelarens "mogna konstnärskap". Men den här gången fick han även kritik. Aftonbladets Anders Flodman skrev:

"Av den demoniska tjusarkraften hos en energisk ond ande, inhöljd i en krymplings gestalt, visade sig intet hos honom; han var en hest väsande, vidrig Tartuffe och därutöver intet."

Just de egenskaper hans Hamlet inte hade, kraften, det demoniskt oemotståndliga, överlägsenheten, efterlystes här. Richard var något annat än Hamlet. Men för slipade kraftkarlar var Swartz, konstnärligheten till trots, uppenbarligen inte rätte mannen. Uppsättningen spelades sammanlagt sju gånger under knappa två månader.

"Fyndigt utspekulerad" Henrik IV 1935

Det skulle gå mer än ett halvt sekel innan en historisk Shakespearekung åter sågs på Dramatens scen. I februari 1935 satte emellertid Alf Sjöberg upp sitt första Shakespearestycke på teatern och det blev Henrik IV. Titelpersonen, densamme som avpolletterar Richard II, är inte pjäsens huvudkaraktär. Den rollen delas av Henriks son, den lättsinnige prins Henrik, slagskämpen Henrik Percy, Hetsporre kallad, och – framför allt – prinsens kumpan sir John Falstaff, korpulent livsnjutare, fyndig frasmakare och skamlös historieförfalskare, ett av Shakespeares stora original.

Bara en månad tidigare hade Dramaten haft en bejublad premiär på Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, som blivit en ojämförlig succé. Till stor del berodde framgången på Carl Barcklind. Han spelade Karl Ludvig – smörgåsbordens och aktieaffärernas oförtröttlige riddare i den sjöbergska småborgarvärlden. Nu fick han, kanske inte särskilt långsökt, även försöka som Falstaff. Som prinsen såg man Lars Hanson och Hetsporre Henrik Percy spelades av Edvin Adolphson – en på pappret stark besättning.

Men det ville sig inte. Nog var Sjöbergs scenlösning "fyndigt utspekulerad", Lars Hansons prins "ung och spänstig", Edvin Adolphsons Hetsporre "vass och fjädrande". Men kritikerna hade väntat sig mera, inte minst av Carl Barcklind. Bo Bergman skrev:

"Hans sir John svettas och stånkar, hans skratt rullar som ett eko ur det djupa källarvalvet, hans grånade syndarhuvud faller saligt på bröstet, hans buk välver sig som ett berg – men, men... Humörets riktiga festivitas, det homeriska löjet uteblir."

De bästa replikerna hade enligt kritikern inte kommit till sin rätt. Trots "enstaka kraftställen" låg det något "bundet" över prestationen. Besvikelsen var ett faktum. Pjäsen spelades tio gånger – att jämföra med Kvartetten som sprängdes som upplevde 156 föreställningar.

Ny Henrik IV med ungdomlig ensemble

Drygt tio år senare, i maj 1946, togs Henrik IV upp på nytt, då med en utpräglat ungdomlig ensemble inom skolteaterns ram. Göran Gentele hade bearbetat texten och regisserat. Av tidningarna fick han klappar på axeln – som en fullskalig uppsättning bedömdes den inte. Enligt Ivar Harrie väckte dock Olof Bergström "intresse" som prins Henrik, "ett slags Hamlet, desillusionens hjälte som gömmer sig under tokenskap och galghumor tills hans stund kommer", liksom Sten Lindgren, "fullvuxen gäst" i Falstaffs frodiga roll. Försöket var inte oävet, "upptågsglädjen, farten i äventyren, den naiva yttre spänningen" hade fått den luttrade kritikern på gott humör. Det var inte att förakta. Och föreställningen kunde spelas sjutton gånger.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Shakespeare, kungarna och Dramaten del 2

Kronlunds krönika