Bilden ovan: Och ge oss skuggorna, 1991

Dramaten har en lång och intressant O’Neill-historia. Fjorton av den amerikanske dramatikerns runt fyrtiotal pjäser har spelats på Nybroplan. Den kanske mest omtalade – Lång dags färd mot natt – fick även sin urpremiär på teatern och har därefter satts upp vid ytterligare tre tillfällen på nationalscenen. Dessutom har teatern spelat en pjäs som handlar om O’Neill – Lars Noréns Och ge oss skuggorna. Den går i höst upp för andra gången. Så nog kan man tala om en särskild O’Neilltradition på Dramaten.

Eugene O’Neill föddes på ett hotell på Broadway 1888. Hans far, James, var en välkänd skådespelare med irländska rötter. Han hade nog låtit tala om sig i de stora Shakespearerollerna om han inte tidigt i karriären hade fått en ojämförlig succé i en dramatisering av Alexandre Dumas Greven av Monte Cristo, en roll han sedan av ekonomiska skäl kom att spela runt om i USA större delen av sitt liv. Inte minst gjorde den honom ekonomiskt oberoende. Modern, Ella, var född inom landet av irländska föräldrar. Hon följde sin man i det kringflackande livet från hotell till hotell.

Eugene hade även en äldre bror, Jamie, också han skådespelare, mindre framgångsrik dock. Dessutom hade ytterligare en son, Edmund, fötts några år före Eugene, men han hade gått bort i mässling i späd ålder, smittad av sin bror. När Eugene föddes fick modern en svår förlossning med efterföljande smärtor. En läkare skrev ut morfin, vilket efterhand kom att göra henne till narkoman. Saken tystades länge ned, även för Eugene. Efter hennes självmordsförsök 1903, han var då femton år gammal, kunde faktumet inte längre hemlighållas. Eugene tog upptäckten mycket hårt.

Efter ett år av misslyckade universitetsstudier 1906-07 drev Eugene omkring i New York. Han drog sig fram på olika ströjobb, hela tiden ekonomiskt beroende av sin far. 1909 gifte han sig hastigt med Kathleen Jenkins, som hade blivit gravid. Äktenskapet ogillades i högsta grad av Eugenes föräldrar. De försökte på alla sätt skilja ungdomarna åt. Fadern övertalade Eugene att ge sig ut på en guldgrävarexpedition till Honduras och särskilt sjöresan lockade sonen. Han hade länge drömt om att få ge sig ut på havet.

Expeditionen blev dock ett misslyckande och resulterade för Eugenes del enbart i en svårartad malariainfektion. Hemma igen efter bara några månader hade sonen Eugene fötts, vilket inte gjorde saken lättare. Eugene kände sig instängd och inlurad. Hans far, som aldrig träffade vare sig sonhustrun eller sonsonen, ordnade en ny sjöresa, som definitivt skiljde ungdomarna från varandra. Resan tog Eugene ut i världen och följdes av tillfälliga jobb på avlägsna platser, bland annat i Buenos Aires. Han bodde på skumraskhotell och umgicks med samhällets bottenskikt. Han gjorde även ett självmordsförsök med sömntabletter.

Återigen fick fadern rycka in. Han ordnade en roll i Greven av Monte Cristo åt sonen, där även den äldre brodern medverkade, och skaffade honom ett tidningsjobb på ett lokalblad. Förutom notiser fick Eugene skriva poesi i en egen spalt. Han hade skaldat en längre tid. Men så kom dråpslaget. Vid jultiden 1912 upptäckte man att Eugene hade lungtuberkulos och på själva julaftonen togs han in på sanatorium. Vistelsen där blev en vändpunkt. Här började han läsa världsdramatiken, klassikerna och inte minst Ibsen och Strindberg. Han bestämde sig nu för att bli dramatiker.

Sommaren 1916 hade Eugene slagit sig ner i den lilla fiskestaden Provincetown på Cape Cod i Massachusetts. Där höll även en experimentell teatergrupp till, Provincetown Players, som snart fick höra talas om en mystisk sjöman i hamnen med en kappsäck full med pjäsmanuskript. En läsning ordnades. Eugene valde enaktaren Österut mot Cardiff, som skildrar den dödligt skadade matrosen Yanks sista timmar i fartygets skans tillsammans med den stödjande kamraten Driscoll. Stycket uppskattades och fick sin urpremiär samma sensommar. Dramatikerbanan var inledd.

Tjugo år senare, på hösten 1936, tilldelades Eugene O’Neill Nobelpriset i litteratur. Under åren däremellan hade han skrivit en lång rad pjäser av mycket olika slag: allmogedramer, äktenskapsdramer, experimenterande dramatik, först enaktare, senare fleraktsdramer av allt väldigare format. Av Strindberg lånade han den självbiografiska utgångspunkten, inspiration från sitt eget liv. Ibsen lärde honom det dramaturgiska hantverket, att skapa välgjorda stycken – livslögnen blir även hos Eugene ett återkommande tema. Hos de gamla grekerna hittade han de stora linjerna, ödestanken, som han anpassade för en mera modern tid.

Men här finns naturligtvis mycket mera: den irländska-katolska tron, den amerikanska puritanismen, fascinationen för det oändliga havet, familjebundenheten. Nobelprismotiveringen löd: ”för hans kraft, ärlighet och starka känsla samt självständig, tragisk uppfattning präglade dramatik”. Motiveringen är talande. Eugene O’Neill hade blivit den amerikanska dramatikens gigant.

När O’Neill fick sitt pris hade han inte presenterat ett nytt drama på flera år. I pressen hade man börjat tala om O’Neilltystnaden. Den skulle också råda ända fram till 1946, då Si, Iskarlen kommer gick upp på Broadway, en pjäs om några misslyckade individer på samhällets botten som gömmer sig på en schabbig krog bakom önsketänkanden – livslögnsproblematiken åter. I själva verket höll O’Neill på att arbeta med ett jätteprojekt om elva pjäser, vilka skulle spänna över 150 år amerikansk historia. Grundtanken var tänkt att bli en besk medicin för amerikanarna. Mottot var hämtat ur Markusevangeliet: ”Vad gagnar det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ”. O’Neill ville göra upp med det krasst merkantila i den amerikanska drömmen. Säkert hade han även sin far i tankarna. Denne hade ju alltid prioriterat penningen före de konstnärliga utmaningarna.

Av detta projekt blev dock nästan ingenting. Strax före sin död brände han alla pjäserna utom två. Självkritiken var hård. Dock hade han under åren 1939-42 gjort ett avbrott i arbetet och förutom Si, Iskarlen kommer under stor inspiration skrivit de fristående pjäserna Måne för olycksfödda, enaktaren Hughie samt Lång dags färd mot natt. Det sistnämnda starkt självbiografiska stycket låstes in i ett kassaskåp. Det skulle inte få uppföras förrän tjugofem år efter O’Neills död.

Pjäsen utspelar sig under ett dygn i familjen Tyrones sommarhus. Fadern James, hustrun Mary och sönerna Jim och Edmund samlas vid frukostbordet. Dagens planer redovisas. Edmund skall gå till doktorn för sin sommarförkylning, som skall visa sig vara lungsot. Fadern planerar att gå på krogen och Jim till sitt. Sent på natten har alla kommit hem och då står det klart att Mary återfallit i sitt narkotikaberoende. Däremellan samtalas det i olika konstellationer, allt medan whiskyn flödar. Alla söker de förklaringar till att livet har blivit som det blivit. Alla har sin syn, sina sanningar. Det är inte mycket till yttre handling som bjuds. Det är familjemedlemmarnas tankar, känslor och relationer det handlar om.

James har kastat bort sin skådespelartalang på ett billigt melodramstycke, men försvarar sig med sin fattiga barndom. Tidigt fick han minsann lära sig vad en dollar var värd. Sönerna anklagar honom för att ha konsulterat en billig läkare, som bara kunde ordinera morfin, när Mary sökte bot för sin svåra graviditet. Skall det nu bli samma visa för Edmund? James protesterar, det är inget fel på doktor Hardy, låt vara att han inte är så dyr. Mary förklarar sönernas misslyckanden med att de aldrig fick ett ordentligt hem att växa upp i. Familjen var ständigt hänvisad till hotellrum. Jim har det därför aldrig blivit någonting med, han har nöjt sig med att figurera i småstadens betänkliga nöjesutbud. Edmund hostar och tvivlar på sin författartalang. Pjäsen har kallats för en modern ödestragedi. Och nog är det så. Alla älskar de varandra, men alla har de drabbats av livet.

Det skulle bli ungdomsåren, upplevelserna före sanatorievistelsen 1913, O’Neill ständigt återvände till i sina pjäser. 1918 gifte han sig för andra gången, då med Agnes Boulton med vilken han fick två barn, Shane och Oona, och 1929 gifte han sig för tredje gången, nu med Carlotta Monterey, ett äktenskap som blev barnlöst, men som varade livet ut. Ingenting av det här figurerar i hans dramatik. Hans relation till barnen blev för övrigt ansträngd. Den artonåriga Oona försköt han efter hennes äktenskap med den trettiosex år äldre Charlie Chaplin 1943. Shane tog han helt avstånd ifrån när det uppdagades att denne figurerat i en narkotikaskandal. Han förhöll sig även kallsinnig till den förstfödde sonen Eugenes självmord 1950. Även Shane kom senare att ta livet av sig, detta 1977.

Ulf Palme, Jarl Kulle, Inga Tidblad, Lars Hanson, Lång dags färd mot natt, 1956

O’Neills ursprungliga tanke var alltså att Lång dags färd mot natt, där det självbiografiska greppet drivits till sin spets, inte skulle få tryckas förrän tjugofem år efter hans död. Så blev det nu inte. Enligt hans änka Carlotta hade han kort före sin död i november 1953 dikterat en lista på vad som skulle ske med hans litterära kvarlåtenskap. Den ville han nu skänka till den teater ”som gjort mest för honom genom åren”. Därmed avsåg han Dramaten, som även skulle få producera urpremiären på pjäsen. Den kom att gå av stapeln den 10 februari 1956 och blev en triumfatorisk succé. Ebbe Linde skrev exempelvis:

Teaterhistoria på Dramaten. – Ett unikum. Enastående, är det svenska ordet. Och det har tillämpning i alla spelriktningar på fredagens Dramatenkväll. Aldrig mer lär man få se en fyratimmarsföreställning där ingenting annat händer än att fyra fem personer sitter vardagspratande och whiskydrickande genom fyra fem akter kring samma familjebord, och där familjemedlemmarna genom detta enkla realistiska uttrycksmedel når fram till ett så skakande självavslöjande.

Uppsättningen med Lars Hanson och Inga Tidblad som föräldraparet, Ulf Palme och Jarl Kulle som de båda bröderna samt Catrin Westerlund som husan Cathleen har kommit att betraktas som den kanske främsta i teaterns historia.

O’Neills gåva kom ekonomiskt att resultera i en fond – Eugene O’Neills minnesfond. Teatern hade nämligen fått rätten att på svenska uppföra förutom Lång dags färd mot natt även pjäserna Ett stycke poet, Hughie och den oavslutade Bygg dig allt högre boningar så länge rätten till pjäserna var Carlotta O’Neills. Författararvodet vid eventuella föreställningar skulle avsättas i fonden och ur dess medel ålåg det Dramatens styrelse att årligen på Eugene O’Neills födelsedag den 16 oktober utdela stipendier ”till högt förtjänta artister vid teatern”. Det första stipendiet delades ut på Stora scenen 1956 efter en föreställning av Lång dags färd mot natt. Mottagare var Lars Hanson och Inga Tidblad. Stipendiet betraktas som en av de högsta utmärkelserna inom svensk teater.

En som såg urpremiären var den då tolvårige Lars Norén. Han tog stora intryck. Många år senare beslutade han sig för att skriva en pjäs om dramatikern, detta trots att han kände ett stort motstånd för projektet. Han ville egentligen inte skriva om verkliga personer.

"Ändå kom bilderna kring O’Neill tillbaka hela tiden. Och det jag ser då är repetitionerna – upprepningen i hans eget liv, hur allt går igen."

Eugene O´Neills far James själviska och lättsinniga behandling av sönerna återfinner vi här en generation senare i ny tappning. Det är det Noréns pjäs Och ge oss skuggorna handlar om, återtagningen.

Den utspelar sig på Eugens sextioettårsdag i oktober 1949. Han och Carlotta får besök av Eugenes båda söner, Eugene junior och Shane, som kommer för att uppvakta fadern. Stämningen blir snabbt ansträngd. Eugene känner sig bortglömd. Han har inte kunnat skriva på flera år på grund av sina skakningar, en muskelsjukdom som blir allt värre. Carlotta oroar sig för ekonomin. Var skall de ta pengar ifrån? Eugene junior har slarvat bort en akademikerkarriär och försöker desperat skaffa sig ett arbete. Inte minst brottas han med alkoholen. Shane håller på att sjunka allt djupare ned i ett narkotikaberoende. Alla känner de sina tillkortakommanden, förnedringen. Skuggorna från det förflutna framträder efter hand allt tydligare. Cirklarna sluts.

På Dramaten hade Och ge oss skuggorna premiär den 12 april 1991. Som Eugene O’Neill såg man Max von Sydow, som Carlotta Margeretha Krook. Eugene junior spelades av Reine Brynolfsson, Shane av Peter Andersson. Dessutom medverkade Lacke Magnusson som betjänten Saki. ”Magnifikt men behärskat, Dramatentradition som självbespegling och konstnärsmyten som romantisk livslögn”, sammanfattade Lars Ring det hela träffande. Kritikerna tyckte att uppsättningen var lång, mycket lång, men imponerades av de storslagna skådespelarinsatserna. Dramatentraditionen satt i högsätet.

Litteraturprofessorn Martin Lamm skrev en gång att trots olikheterna i motivval, stil och framför allt estetiskt värde så har alla O’Neills pjäser ett gemensamt: ”de gripa åskådarens och läsarens intresse i ett järngrepp som sällan slappnar”. O’Neill engagerar och detsamma kan sägas om Lars Norén. Tillsammans med föregångaren och inspiratören August Strindberg bildar de tre en kedja som inom den realistisk-psykologiska teatern haft en avgörande betydelse för svensk teater i allmänhet och för Dramaten i synnerhet: i den här repertoaren har de svenska skådespelarna kunnat göra sina mest minnesvärda insatser.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika