We Have A DreamMod, medmänsklighet och människans rättigheter

Om evenemanget

Datum: 8 mars 2018, Stora scenen
Foto: Albert Wiking / We Have A Dream

Om jag har en dröm är det att Ryssland ska bli ett land där alla människor hörs." Maria Alyokhina
”I det ögonblick jag blev journalist blev jag också en främling i mitt eget land” Afrah Nasser
”När människor börjar drömma, och när kvinnor börjar förverkliga sina drömmar om att själva bestämma över sina liv, då blir det farligt för det härskande systemet.” Inna Shevchenko
”Det fick konsekvenser, men jag fixar inte att gå emot min egen integritet.” Loreen

Läs mer

På Internationella kvinnodagen den 8 mars tar fem kvinnor som med mod och övertygelse kämpar för mänskliga rättigheter plats på Dramatens stora scen. Hör Inna Shevchenko, Maria Alyokhina från Pussy Riot, Loreen och Afrah Nasser berätta om sitt arbete och sina drömmar. Utrikesminister Margot Wallström inleder samtalet.

Från Dramaten medverkar skådespelarna Rebecka Hemse, Nina Zanjani och Stina Ekblad. Loreen kommer även att göra musikinslag, utöver medverkan i samtalet.

Kvällen tar avstamp i utställningen We Have A Dream, där initiativtagarna Albert Wiking och Oscar Edlund i över ett decennium har samlat röster från världens alla hörn, med hopp om att inspirera människor att gå mot strömmen och stå upp för sina värderingar. We Have A Dream är ingen berättelse om helgon eller superhjältar, här är ingen ofelbar. Här står okända engagerade ungdomar sida vid sida med nobelpristagare, politiker, artister, aktivister och entreprenörer. Människor som har en sak gemensamt – att de en gång lämnat sin trygghetszon och tagit risker för att skapa förändring. www.wehaveadream.se

Nu möts fem av de kvinnor som uppmärksammats i We Have A Dream i ett unikt framträdande på Dramaten. Samtalet kommer att ske på svenska och engelska.


Presenteras av Dramaten&

Spelschema

Datum Tid Platstillgång
Torsdag 2018-03-08 18:00 Köp biljetter
Se fler föreställningar

Mer information

Medverkande

MARIA ALYOKHINA

AKTIVIST & MEDLEM I PUSSY RIOT

”Jag tror inte särskilt mycket på ledare,
jag tror på de vanliga människorna.” 

Patriarken Kirill av Moskva och tillika alla ryssars andliga överhuvud, vände sig högtidligt till Vladimir Putin och sa: ”Genom ett Guds mirakel, utfört av vårt lands ledarskap, har vi lyckats lösa den förfärliga kris som plågade oss före år 2000.” Putin, som tagit makten i Ryssland detta år och nu tolv år senare ville vinna ännu ett val, såg belåten ut. För dem som eventuellt tvivlade på miraklet tillfogade kyrkoledaren: ”Detta säger jag i egenskap av patriark, och en patriark får ju enbart säga sanningen.” När poeten, aktivisten och journaliststudenten Masha Alyokhina hörde detta beslutade hon att något måste göras. Två veckor efter patriarkens utspel, den 21 februari 2012, ställde hon och de andra tjejerna i punkbandet Pussy Riot sig framför altaret i Frälsarkatedralen i Moskva. De sjöng en dikt där de uppmanade Kirill att tro på Gud i stället för Putin. För detta åtalades de – i den första ryska hädelseprocessen sedan 1917, som Alyokhinas försvarare Violetta Volkova påpekade för rätten. Kyrkan håller på att bli en del av statsapparaten, medan våra grundlagar påminner alltmer om minnesmärken, tillfogade advokaten och läste upp ett uttalande från sin klient som snart skulle dömas till två års fängelse: ”Jag trodde att kyrkan älskade alla sina barn, men nu verkar det som om kyrkan älskar enbart dem som tror på Putin.”

Det viktigaste för oss människor är att kunna analysera vår egen situation, att vi som medborgare har möjlighet att ta reda på vad som är fel och vad som behöver göras. Detta var det första som Vladimir Putin och hans regering gick in för att bryta ner. Därför slog de till mot alla organisationer som arbetar för att människor ska reflektera. Visserligen händer detta inte bara i Ryssland. I många länder tror människor blint på vad regimen säger till dem, vad de ser på tv och läser i tidningarna, utan att närmare analysera vad de ser och hör. Naturligtvis är allt detta en fråga om utbildning. I grunden beror allt på om människor får chansen att utbilda sig och lära sig att se sina egna liv i ett sammanhang. Filosofen Aristoteles sa att människan till sin natur är en politisk varelse. Men det krävs kunskap.

I Ryssland är Vladimir Putin väldigt målmedveten i sin politik och eftersom vårt utbildningssystem är så dåligt har han stora framgångar. De flesta ryssar bryr sig inte om politik, de tror inte att de kan påverka något. Makten är något som finns långt borta. Om jag har en dröm är det att Ryssland ska bli ett land där alla människor hörs. Bara det: att alla blir hörda.

Jag tror inte särskilt mycket på ledare. Jag tror på de vanliga människorna och för mig är det mycket mer intressant att tala med dem. Om jag reser till en region i Ryssland pratar jag mycket hellre med vanligt folk än med myndighetspersoner. Tjänstemän är så förutsägbara, och jag hatar förutsägbara människor. Jag vill leva i en spännande värld. Ibland tror jag att tristessen dödar fler människor än vad förtrycket gör.

Jag skulle vilja se mer ärlighet i världen. Även om ärligheten inte alltid är så vacker och glittrande tror jag att det är den som kommer att rädda den här planeten. Alla mina förebilder finns inom konsten. Livet kan inte existera utan den. Konsten är verkligheten.

 

INNA SHEVCHENKO

FEMINISTISK AKTIVIST

”När människor börjar drömma, och när kvinnor börjar förverkliga sina drömmar om att själva bestämma över sina liv, då blir det farligt för det härskande systemet.”

François Hollande såg mycket nöjd ut när han presenterade det nya frimärket med Marianne på. Presidenten blev inte lika glad när formgivaren Olivier Ciappa avslöjade vem som stått modell för hans bild av Frankrikes nationalsymbol. Inna Shevchenko, en av världens mest provocerande feminister och ledare för aktivistgruppen Femen, njöt av proteststormen och twittrade: ”Nu måste alla homofober, extremister och fascister slicka mig i arslet när de ska skicka brev.” Shevchenko ångrar ingenting hon gjort; ord som inte får reta någon är inte fria, att protestera topless är att göra kvinnokroppen till ett politiskt subjekt i stället för ett sexuellt objekt.

De slet av oss kläderna och hällde bensin över oss. Sedan tände en av dem en tändsticka och kom långsamt närmare. ’Andas’, sa han, ’andas högt nu, för om en stund andas ni inte mer.’ Så drog han fram en kniv och skar av mig mitt hår. Någon annan kom med en burk starkt, illgrönt desinfektionsmedel och de smorde in mitt huvud och ansikte med det. Hela tiden filmade de.

Jag var helt övertygad om att jag skulle dö därute, mitt i den vitryska skogen. KGB-agenterna hade fört oss dit efter Femens protestaktion mot president Lukasjenko framför KGB-högkvarte­ret i Minsk i december 2011. Mina föräldrar var övertygade om att jag aldrig skulle komma hem till Ukraina och Kiev igen. Jag var fruktansvärt rädd för smärtan om de skulle tända eld på oss, ändå kände jag ett märkligt lugn och tänkte att om jag dör nu har jag ingenting ouppklarat, ingenting jag ångrar. Det var ett sådant ögonblick som jag har hört riktigt gamla människor beskriva. När man sitter i en skön stol med en kopp te och tänker tillbaka på sitt liv, känner sig tillfreds med det som varit och tänker att nu kan jag dö lugn. Så kände jag, fast jag bara var tjugoett.

Trots att de där männen fortsatte att plåga oss i timmar därute tänkte jag att det var de som var offren i detta, inte vi. De var offer för något som vi hade gjort. Vi hade ställt oss på torget och krävt frihet åt politiska fångar och ett stopp för diktaturen i Vitryssland, och vi hade varit nakna på överkroppen. Något annat hade vi inte gjort, och för det kände de sig tvungna att utsätta oss för all denna tortyr.

I början gillade jag inte att protestera topless. Femen hade gjort flera sådana aktioner när jag gick med i gruppen och för mig var en naken kvinna detsamma som en prostituerad. Varför skulle en kvinna uppträda naken om inte för att sälja sin kropp? Jag tyckte att det var helt galet att visa brösten när man ville framföra ett feministiskt budskap. Men sedan tvingades jag inse att det var just detta som gjorde toplessaktionerna så effektiva; provokationen i att kombinera två saker som egentligen inte hör ihop, nakna kroppar och politik.

Vi väckte uppmärksamhet. Inte för att vi var nakna, nakna kvinnor kan du se varsomhelst på affischer och tv i Ukraina, utan för att vi placerade den nakna kvinnokroppen i ett helt nytt sam­manhang. Genom att skriva vårt budskap på oss själva ersatte vi den sexuella kroppen med en politisk kropp och gav på så sätt kvinnokroppen en ny funktion.

Inna Shevchenko, Ukraina, f. 1990. Journalist och aktivist. Leder den internationella feministiska organisationen Femen. Tvingades efter ett flertal uppmärksammade aktioner lämna hemlandet. Fick politisk asyl i Frankrike 2013. Grundare av Femen France. Inspirerat till ett franskt frimärke.

 

LOREEN

ARTIST

”I efterhand sa de andra artisterna att de stöttade vad jag gjorde i Baku, men på plats var det silence. Alla var så otroligt fokuserade på sin grej, det var högklackat och smink och jag, jag, jag.”

Natten till den 18 mars 2012 vaknade Sjirinbadzji Rzajeva med ett ryck. Huset skakade som om någon försökte riva det, och visst; någon hade vräkt ett betongblock genom taket till hennes vackra 1800-talshus. På rivningstomten intill stod kranen som förövarna använt. Fru Rzajeva ringde larmnumret. ”Varför ger du dig inte och säljer ditt hus till kommunen?” svarade telefonisten kort. Det var bara två månader kvar till Eurovision Song Contest. Nya byggen skulle snabbt smällas upp i centrala Baku. Fastighetsägare som vägrade sälja fick taket sönderslaget så att huset blev obeboeligt. Det som pågår i Azerbajdzjan gör en illamående, sa sångerskan Sandie Shaw som vunnit ESC 1967 och nu deltog i Amnestys upprop mot de systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter – inte bara rivna hus, utan också fängslandet och misshandeln av alla som försökte protestera mot Ilham Aliyevs regim. Varken Amnesty eller den inhemska oppositionen manade till bojkott av ESC. Man önskade bara att festivalens deltagare skulle visa de förtryckta sitt stöd. En enda gjorde det. Loreen från Sverige struntade i arrangörernas program och besökte medborgarrättsorganisationer i stället. Som en extra spark åt president Aliyev gick hon sedan och vann finalen med sin låt Euphoria.

Så fort jag hade vunnit den svenska uttagningen började mejlen komma: ’Vet du vad som pågår i Baku? Du måste göra något!’ Innan dess hade mitt engagemang varit mer småska­ligt, som att ge pengar till Rädda barnen och så, men nu trillade polletten ner. När jag åkte till Baku var allt noga planerat.

När vi satt på presskonferensen med alla andra artister, och de internationella journalisterna började ställa frågor om mänskliga rättigheter, kunde man verkligen känna spänningen i rum­met. Alla kände sig så galet obekväma, men regler är regler. Jag visste det när en av tjejerna frågade: ’Vad tänker du om situationen i Baku? Har du sett husen och hålen, och att alla människor har kastats ut från sina hem?’ Christer Björkman höll på att skita på sig, han verkligen nöp mig i armen och sa att nu tar du det lugnt annars blir vi diskvalificerade. Jag sa till tjejen att möta mig utanför, så skulle jag svara på alla hennes frågor. Där ute gällde inte Eurovisions regler.

När jag sedan tog upp de här frågorna och träffade aktivister blev det ju mycket uppmärksam­het kring det. Helt plötsligt fick jag inte gå utanför hotellet utan vakter. De sa att det var en säkerhetsrisk och jag blev inte bjuden på den stora festen. Det fick konsekvenser, men jag fixar inte att gå emot min egen integritet. Det som jag upplever som fel kan jag liksom inte okeja.

I efterhand sa de andra artisterna att de stöttade vad jag gjorde i Baku, men på plats var det silence. Alla var så otroligt fokuserade på sin grej, det var högklackat och smink och jag, jag, jag. Man har väl rätt att fokusera på vad man vill, men jag tycker att alla har ett gemensamt ansvar att göra vad man kan. Så är det i den skolan jag kommer ifrån.

Det var hos min mamma jag hittade den där styrkan. Hon var hardcore. När det var riktigt illa kände jag att där har jag någon som backar mig och visar att jag är värd någonting, när alla andra säger att jag inte är det för att jag ser annorlunda ut eller inte passar in i ramen för vad som är ett barn. Man behöver ha någon som balanserar upp när alla andra tycker att man är värdelös.

Lorine ”Loreen” Talhaoui, Sverige, f. 1983. Musiker. Vinnare av Eurovision Song Contest 2012. Uppmärksammades för sitt stöd till demokratirörelsen i Azerbajdzjan i samband med tävlingen. Använder sitt kändisskap för att väcka opinion och sprida kunskap om mänskliga rättigheter. Beskyddare av The World’s Children’s Prize.

 

AFRAH NASSER

JOURNALIST & AKTIVIST

”Sorry I’m not silent. Sorry I won’t let you shush me. Sorry I’m still lifting my head high and staying strong. I’ll just keep blogging on!”

Så skrev Afrah Nasser på sin blogg den 27 april 2011. Afrah Nasser var den enda kvinnliga journalisten på Yemen Observer och strängt tillsagd att hålla sig borta från politiska ämnen. Men när arabiska våren 2011 började spira kunde hon inte längre hålla tyst. Hon började blogga kritiskt om president Salehs regim. Så framgångsrikt att medieföretaget CNN betecknade henne som en av de viktigaste bloggarna i Mellanöstern. Resultatet kom snabbt i form av trakasserier och dödshot. Hennes telefon avlyssnades och hon övervakades när hon deltog i demonstrationer. Hon beskylldes för att vara landsförrädare, för att medvetet skada Jemen på uppdrag av fientliga stater. Dödshoten var inte tomma. Afrah Nasser befann sig i Sverige på en kurs när hon beslöt sig för att inte åter­vända hem. Men hon fortsätter att blogga. Om jämställdhet, demokrati och läget i hem­landet. År 2014 fick hon Dawit Isaak-priset av svenska Publicistklubben.

Ali Abdullah Saleh var inte mycket mer än en dum, fånig typ som lyckades styra mitt land i mer än trettio år med hjälp av smutsig politik. Sättet han talade på, sättet han framför­de sina argument på, det var så dumt. Och jag kände mig så sorgsen. Jag träffade faktiskt president Saleh en gång, alldeles i början av protesterna 2011. Han påstod att han ville lyssna på ungdomen för att få inspiration, så vi var en grupp som fick träffa honom i ungefär fyrtiofem minuter. Han var hela nationens gudfader, men när vi stod där kände jag att vem som helst av ungdomarna som jag hade tagit med mig skulle vara mycket bättre och klokare som politiker än han. Det var en overklig situation, men den gav mig en stark tro på ordets makt, på pennans makt.

Jag har alltid velat skriva. Att ha ambitioner eller drömmar är väldigt utmanande för ett barn som växer upp i Jemen, och när jag tänker på mig själv idag så känns det som om jag kommer från det omöjliga. Inte bara för att jag är från Jemen, utan för att jag är en kvinna från Jemen. Jag visste inte i vilken form jag skulle skriva, men jag har gjort det sedan jag var femton. I mer än halva mitt liv har jag skrivit. Men i det ögonblick jag blev journalist blev jag också en främling i mitt eget land. Att en kvinna i Jemen skulle ha en sådan position ansågs otänkbart.

När jag startade min blogg var det för att utmana både internationella medier och de statsägda nyhetskanalerna i Jemen. När protesterna bröt ut i arabvärlden rapporterade de enbart om ambassadörer som möttes och om politiska överläggningar, inte om de människor som blev slagna och skjutna på gatorna. Då blev bloggarna en alternativ plattform, en källa till informa­tion för en internationell publik som på det sättet fick veta vad som pågick i dessa länder.

När jag startade min blogg 2011 hade bara tre procent av jemeniterna tillgång till internet. Jag kände att det saknades röster från Jemen på den internationella scenen. Sedan dess har mycket hänt och idag har femton procent eller mer i Jemen tillgång till webben och de sociala medierna. Fattigdomen är fortfarande utbredd och det är fortfarande patriarkatet som styr men

 

MARGOT WALLSTRÖM

POLITIKER & SVERIGES UTRIKESMINISTER

”Det verkar inte finnas någon ände på människans uppfinningsrikedom när det kommer till att orsaka skada och plåga andra människor.”

Raif Badawi tog emot de första femtio piskrappen vid en offentlig prygling utanför Jafalimoskén i den saudiska hamnstaden Jidda den 9 januari 2015. Badawi var dömd till tusen piskrapp och tio års fängelse för att ha smädat islam på sin blogg. Medeltida, sa Sveriges utrikesminister Margot Wallström om denna bestraffningsmetod när hon en månad senare stod i riksdagens talarstol för att delta i den utrikespolitiska debatten: ”Det är självklart att politiken i Saudiarabien är långt ifrån en feministisk politik. Fram­för allt kränks ju kvinnors rättigheter. De får inte ens köra bil. Man piskar bloggare och man har en kungafamilj med absolut makt. Då är det klart att vi inte kan använda något annat ord än diktatur.” Saudiarabien kallade hem sin ambassadör från Sverige. Andra arabländer följde efter. Margot Wallström fick inte hålla sitt planerade tal vid Arabför­bundets möte i Kairo, där hon hade tänkt säga att mänskliga rättigheter är en prioriterad fråga i svensk utrikespolitik. Svenska affärsmän nekades visum till Saudiarabien och näringslivets ledare uttryckte missnöje. Inte för att Wallström hade fel i sak, utan för att inkomstbringande affärer kunde gå förlorade.

Visst måste man för det mesta visa sin resonliga sida, men man måste också drivas av en ilska över att det finns så många orättvisor. När jag var FN:s representant i frågor om sexuellt våld i konflikter fick jag hopp och inspiration av de människor jag mötte, sam­tidigt som jag blev oerhört frustrerad, upprörd och arg.

Det verkar inte finnas någon ände på människans uppfinningsrikedom när det kommer till att orsaka skada och plåga andra människor. Det är som om ondskan måste uppfinnas gång på gång. Går det att göra det jävligare? Går det att bränna kvinnorna efter våldtäkten? Går det att hitta ännu vidrigare tortyrmetoder?

Jag har rest mycket och träffat kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Många av dem sa att det enbart var för att jag är kvinna som de kunde berätta. De vägrade prata om sina upplevelser med en man och sa att bara en kvinna kan förstå vad de har varit med om. Dessa kvinnor och deras kraft att orka gå vidare inspirerar mig. De fortsätter att gå och hämta vatten och hålla liv i sina familjer. De gör det, för hur skulle det annars gå?

Min mamma kunde gå genom eld och vatten för människor. Det sitter i märgen hos mig. Jag ser med hennes ögon. Att få barn är den händelse som jag tror förändrar människan mest. Du får ansvar för världen också, du måste sluta vara självisk.

Som miljökommissionär i EU tog jag blodprov för att se hur många kemikalier jag hade i blodet. Tjugotre olika, visade det sig. Bland annat miljögiftet DDT som har varit förbjudet i decennier. Jag blev förskräckt. Tänk om jag har fört över det och det påverkar mina pojkars hälsa? Plötsligt var miljöfrågan inte teknisk eller juridisk, den handlade om vad vi för över till våra barn via bröstmjölken. Det första vi ger nästa generation är en kemikaliecocktail.

Ibland har jag hemska mardrömmar. Jag har fått ett allvar, en sida som alltid är vänd mot de erfarenheter jag har. Och jag oroar mig mycket, över allt från mina barn till världssamfundet. Det farligaste hotet är likgiltigheten, när människor inte ids bry sig eller argumentera emot, då blir det riktigt otäckt.

Jag tänker ofta på det som en ung kvinna, som överlevt massakern på Utöya i Norge 2011, sa i samband med rättegången mot Anders Behring Breivik. ’Om en man kan skapa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi kan visa.’

Margot Wallström, Sverige, f. 1954. Politiker. Sveriges utrikesminister sedan 2014, EU-kommissionär 1999–2010, EU-kommissionens förste vice ordförande 2004–2010 samt FN:s generalsekreterares särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konflikter 2010–2012.

Foto: Albert Wiking
Intervju: Oscar Edlund
Text: Daniel Rydén