Kung Oidipus / Antigoneav Sofokles

Om uppsättningen

Premiär: 3 november 2017, Stora scenen
Kung Oidipus / Antigone ingår i Dramatens abonnemang, läs mer.

Speldatum för Kung Oidipus / Antigone
2 november
3 november
4 november

Speldatum för enbart Kung Oidipus
17 november
8 december

Speldatum för enbart Antigone
25 november
29 november

Läs mer

Eirik Stubø regisserar Sofokles arketypiska dramer Kung Oidipus och Antigone i en och samma uppsättning, i en version av Marie Lundquist efter Emil Zilliacus och Hjalmar Gullbergs översättningar.

Kung Oidipus är en tragedi från 427 f.Kr. med deckarliknande inslag. Kungen försöker hitta personen som mördade hans företrädare på tronen. Snart läggs ledtrådarna ihop och pekar mot honom själv. Dessutom verkar den fruktansvärda spådomen om att Oidipus skall äkta sin mor och döda sin far redan ha slagit in. Tragedin får sin fortsättning i Antigone, skådespelet om dottern som vänder sig mot makten för att få ge sin bror en värdig begravning.

Eirik Stubø har sedan han tillträdde som teaterchef på Dramaten regisserat Och ge oss skuggorna av Lars Norén och Den goda viljan av Ingmar Bergman. 

Dag Kronlund, Dramatens arkiv- och bibliotekschef, skriver om Dramaten och de gamla grekerna. Läs mer.

Spelschema

Datum Tid Platstillgång
Torsdag 2017-11-02 18:00 Köp biljetter
Fredag 2017-11-03 18:00 Köp biljetter
Lördag 2017-11-04 18:00 Köp biljetter
Söndag 2017-11-05 16:00 Köp biljetter
Onsdag 2017-11-15 18:30 Köp biljetter
Se fler föreställningar

Bilder från uppsättningen

Bakom kulisserna

Tre frågor till regissören

Eirik Stubø, nära 2500 år har gått sedan Kung Oidipus och Antigone spelades för första gången. Vad tänker du om teatern och denna långa tid?

– Det är en stor gåta hur det vi kallar teater plötsligt uppstår under den grekiska antiken – och sedan försvinner. En kort tid flammar det upp, med dramatiktävlingarna på Dionysosteatern i Aten som en del av firandet varje vår av den store guden som var både vinets och teaterns beskyddare. Vi får fyra stora dramatiker som ännu spelas på världens scener – Aischylos, Sofokles, Euripides och Aristofanes. En storhetstid på ungefär åtta decennier, mer är det inte. Och sedan slocknar det och blir länge ganska mörkt igen. Det är intressant att det hastiga uppblossandet så klart sammanfaller med demokratins födelse. Dionysosteatern var ju inte bara en teater, utan också platsen för politiska medborgerliga diskussioner. Och dramatiken var – bland annat – en metod att gestalta de stora frågorna. Det är ingen slump att Aischylos’ trilogi Orestien slutar med en politisk omröstning, som inte skiljer sig så mycket från vad som sker i varje parlament: ja eller nej till ett förslag.

Vad finner du i de båda pjäserna?

Den fruktansvärda spådomen som lagts på Oidipus. Den svåra konfrontationen mellan statsmannen Kreon och Oidipus’ dotter Antigone. Men egentligen fascineras jag mest av att finns en påtaglig osäkerhet om hur mycket vi egentligen förstår av vad som sker i pjäserna, vad det betyder. Och det är spännande för mig som regissör att försöka förstå det, tillsammans med skådespelarna och publiken. Det finns en påfallande olikhet mellan pjäserna. I Kung Oidipus lutar sig Sofokles i hög grad mot den ursprungliga myten, medan han i Antigone talar mer direkt och politiskt till sin tid. Men de har en sak gemensam – båda pjäserna kan ses som författarens kommentarer till frågan om medborgarens förhållande till staten, just sådant som de samtida statsfilosoferna och politikerna sysslade med. På så vis kan man säga att Sofokles skriver två moraliteter – men han är en betydligt större diktare och gestaltare än moralist, och ambivalensen och de inre motstridigheterna överlever moralen. Därför läser vi och spelar ännu hans pjäser. Och därför fortsätter filosoferna att uttolka Kreons och Antigones positioner – från Aristoteles till Hegel och Kierkegaard till Judith Butler och Martha Nussbaum.

Vad tänker du om spelsättet i den antika teatern?

– Jag tycker just att det är tänkvärt att vi vet så litet om hur de gamla grekerna egentligen gjorde teater. Hur lät det, hur såg det ut, hur uppträdde publiken? Gissningsvis var relationen till äldre liturgiska uttrycksformer betydligt mer framträdande än vi idag tänker på. Från början fanns bara kören, och ur den framträdde dramat när en första skådespelare avskilde sig, och sedan en till och en till. Men hela den dåtida teatern fick sin auktoritet och legitimitet från en bevarad liturgisk tradi- tion. Vilket gör att jag inte uppfattar kören som bara stående bredvid, kommenterande. Kören är snarast den avgörande rösten.