Här kommer alla känslorna på en och samma gångav David Wiberg

Om uppsättningen

Urpremiär: 1 september 2017, Lejonkulan

Läs mer

Tre komiker är instängda i ett rum. Utanför brinner världen. För att härda ut leker de ett rollspel vars syfte är att få varandra att skratta så de gråter. Eller? Är vi i själva verket i ett uppehållsrum på en gymnasieskola? Eller på ett konstseminarium i Zürich? Eller i en repsal på Dramaten? Är det blodigt allvar eller bara avancerat trams? Här bjuds en svart och mångbottnad humorföreställning om att vilja sudda ut gränsen mellan fiktion och verklighet för att glömma bort sitt eget jag. Och om vår tids krav på att berätta en tydlig och medryckande historia för att kunna göra sin röst hörd. Hur förhåller man sig till sanningen när det som känns inuti en inte är någon historia?

David Wiberg var en av medlemmarna i humorkollektivet Varanteatern. Han har tidigare skrivit och framfört de uppmärksammade föreställningarna Svart tulpan och Dagboksanteckningar från ett källarhål om tonårsflickan Linnea.  På Unga Dramaten har han tidigare gästspelat med Det gulliga pojkslemmot. Eric Stern och Sanna Sundqvist är skådespelare och komiker som, bland mycket annat, medverkar i succéföreställningen Liv Strömqvist tänker på dig.


Uppsättningen är en samproduktion med Lumor.

Lumor är ett scenkonstkompani som varit verksamma i Stockholm sedan 
2004 och drivs av dramatikern och regissören Paula Stenström Öhman och skådespelaren och regissören Oskar Thunberg. Senaste produktioner: People Respect Me Now av Paula Stenström Öhman, Othello i regi av Oskar Thunberg, Kongo – en pjäs om Sverige av Johanna Emanuelsson, Tusen bitar av Tove Olsson, Det gulliga pojkslemmot av David Wiberg, Materia – Jag är inte Linda Lovelace av Paula Stenström Öhman.

Spelschema

Datum Tid Platstillgång
Fredag 2017-09-01 19:00 Utsålt
Lördag 2017-09-02 19:00 Köp biljetter
Tisdag 2017-09-05 19:00 Köp biljetter
Torsdag 2017-09-07 19:00 Köp biljetter
Fredag 2017-09-08 19:00 Köp biljetter
Se fler föreställningar

Scenografi och kostym

Erika Magnusson

Mask

Mimmi Lindell

Ljusdesign

Markus Granqvist

Kompositör och ljuddesign

Stefan Johansson

Bilder från uppsättningen

Bakom kulisserna

"Ta in marsvinet"

Vi filmade när David Wiberg, Sanna Sundqvist och Eric Stern hade workshop inför Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Fem frågor till tre komiker om humor

I den här pjäsen ska två komiker få en annan att skratta så han gråter. När skrattade ni så att ni grät senast?
Sanna Sundqvist: Det var i slutscenen i Det blåser på månen som jag spelar i. Min kollega skulle säga "Men vad är en gravsten mot ett LIV", men hon råkade säga "Men vad är en gravsten mot ett LIK". Just i en så känslig scen och för barn dessutom så blir det så förbjudet att skratta. Och det gör ju bara det hela ännu roligare. 

David Wiberg: Alldeles för länge sen. Det var över ett år sen när jag kollade på Parks and recreation, tror jag. Men det kittlade i tårkanalerna när jag, Eric och Sanna improviserade häromveckan. Jag låg under ett grönt skynke medan Eric och Sanna, som var mina föräldrar, pratade med väldigt ljusa röster och såg till att jag inte stack ut några händer eller fötter. Det hela slutade med att Eric skickade in sitt CV till mig. Det var ett lyckligt ögonblick. När jag var verksam i humorkollektivet Varanteatern skrattade jag så att jag grät var och varannan dag, åtminstone i början av vår era. Här kommer alla känslorna på en och samma gång handlar bland annat om att försöka återskapa den typen av klimat och samvaro. Personerna i föreställningen försöker att få varandra att skratta så de gråter under organiserade former. De har sin skrattklubb, precis som andra har sin bok- eller swingerklubb. Men saker och ting har gått överstyr, sakerna som får dem att skratta så de gråter har blivit så komplexa och mörka att det knappt liknar humor längre. Ungefär som en missbrukare som behöver större och större kickar för att bli tillfredsställd.

Eric Stern: Igår faktiskt. Jag spelade Rappakalja och fick till en definition på ett ord som typ är det roligaste jag skrivit någonsin. Vågar dock inte återge det då det redan kan ha förlorat sin glans.

Vad får man inte skratta åt?
DW: Man får skratta åt allt men man får tänka på när man gör det och vad det får för konsekvenser för andra människor. Men det är ju ingen idé att förneka vad man tycker är roligt bara för att det inte överensstämmer med ens moral. 

SS: Svååårt att svara på såhär. Det beror på kontexten. Men till exempel rasistiska eller sexistiska "skämt" och annat som spär på fördomar eller sparkar neråt är ju bara värdelöst. 

ES: Det har säkert att göra med ens värderingar, men att skratta på någon annans bekostnad måste man vara väldigt försiktig med, tror jag. Det jävliga med det är dock att få saker är så skrattretande som tillfällen när man inte får skratta, då man skrattar samtidigt som man mår skit och har ångest över att man skrattar.

Kan man lära sig humor eller är det medfött?
ES: Både och, tror jag. Tajming tror jag ofta är något som en individ alltid haft, men olika typer av humor (som ironi, cynism och sarkasm) är någonting man lär sig.

SS: Jag tror att man påverkas av sin omgivning när det gäller humor, men sen tror jag att vårt behov är olika stort. För mig och för väldigt många är det livsnödvändigt, det är ett sätt att hantera livet, så jag har nog lärt mig eftersom. 

DW: Jag är rätt blyg och är inte född med funny bones, så jag har fått jobba rätt hårt för att vara rolig. Det går att lära sig humor, men inte all typ av humor. Jag kommer exempelvis aldrig att bli en Ankan Johansson som får en att dra på smilbanden bara han kommer in i ett rum. Det handlar om – som så mycket annat – att känna sina begränsningar och göra det bästa möjliga av det.

Ni är ju roliga typer. Har ni misslyckats med att vara roliga någon gång?
SS: Aldrig. Jooo massvis med gånger. Men då kan man ju skämta om just det i efterhand.

DW: Professionellt: säkert tusentals gånger. Privat: jämt och ständigt. Jag kan ha extremt dålig tajming privat. Det var när jag förstod att jag kunde använda mig av det och göra likadant på scenen eller framför kameran, som folk började säga att jag hade bra tajming. 

ES: Så många gånger att jag tappat räkningen över det. På senare år har jag dock kunnat njuta av att dra ett skämt på scen och mötas av total tystnad. Det finns en skön masochism i det.

Är du bra på att skratta åt dig själv?
ES: För bra! Väldigt ofta gapskrattar jag åt mitt eget skämt innan det ens lämnat kroppen.

SS: Ja. Alltså jag skrattar inte åt mina egna skämt (förutom hemma i soffan när jag är övertrött å får dålig humor överlag) men jag skrattar åt de flesta av mina "misslyckanden" eller "försök" å det ser jag som styrka.

DW: Hela min så kallade humorkarriär bygger på att raffinera mina egna tillkortakommanden, och om jag inte hade kunnat skratta åt mig själv vore det i princip omöjligt att göra det. Sen är det ju en annan femma när andra skrattar åt ens brister, man vill ju ha kontroll över självironin. Vilket ju i sig är ganska komiskt …