Anna Kareninaav Lev Tolstoj

Om uppsättningen

Premiär: 9 september 2017, Stora scenen
Anna Karenina ingår i Dramatens abonnemang, läs mer.

Läs mer

Få har beskrivit kärleken starkare än Lev Tolstoj i Anna Karenina. Romanen, utgiven i sin helhet 1879, ses som ett av litteraturhistoriens främsta verk. Nu spelas pjäsen på Dramaten för första gången.

Anna Karenina blir blixtförälskad i officeren Vronskij och inser plötsligt att hon är olyckligt gift. Hon ser inget annat val än att följa passionen. Men hur hon än gör väntar tragedin: Lämna man och barn, sitt liv och sin ställning – eller neka sig själv kärlek och frihet? Samtidigt, i en annan del av landet, försöker den förmögne landägaren Levin glömma sin kärlek genom att gräva ner sig i arbete.

I Helen Edmundsons koncentrerade dramatisering får vi följa Anna Kareninas historia, med Levins berättelse som kontrast: Två skilda sätt att se på livet, etiken och kärleken.

Spelschema

Datum Tid Platstillgång
Fredag 2017-09-08 19:00 Köp biljetter
Lördag 2017-09-09 19:00 Köp biljetter
Söndag 2017-09-10 16:00 Köp biljetter
Torsdag 2017-09-14 19:00 Köp biljetter
Fredag 2017-09-15 19:00 Köp biljetter
Se fler föreställningar

Medverkande

Millhagen Livia

Livia Millhagen

Anna Karenina

Svensson Per

Per Svensson

Alexej Karenin

Borgeke Erik

Erik Borgeke

Greve Vronskij

Wilkner Pierre

Pierre Wilkner

Petritskij m fl

Andersson Inga-Lill

Inga-Lill Andersson

Furstinnan Betsy m fl

Översättning

Eva Ström

Dramatisering

Helen Edmunsson

Scenografi och kostym

Magdalena Åberg

Ljus

Torben Lendorph

Bilder från uppsättningen

Bakom kulisserna

En orolig roman

Madeleine Gustafsson om Anna Karenina

När Lev Tolstoj hade avslutat sin stora roman Krig och fred år 1868 följde en lång period av rastlöshet, filosofisk läsning, stigande motvilja mot det konstnärliga skrivandet och misslyckade försök att skriva ett nytt historiskt verk, tills äntligen Anna Karenina bröt igenom och han – med många avbrott – gav sig in i denna sin andra stora roman. Motståndet märks; det är också vad som ger romanen liv.

Lika bred, lika solbelyst optimistisk som Krig och fred är – trots all död och förstörelse – lika dunkelt svårmodig, orolig och full av olycksbådande förebud är Anna Karenina.

Dimmor, snöyra, åskväder och skyfall drar genom handlingen, med enstaka vilopauser som en gryningsjakt på landet där ljuset stiger från silvrigt till gyllene, bärnstensfärgat, eller ”dvalliknande” ögonblick av självförglömmelse i det rytmiska, tankebefriade fysiska arbetet.

Sällskapslivet i societeten är ett förvirrande fladder, ett glättigt och meningslöst surr. Det idealiserade lantlivet, å andra sidan, är en följd av stora och små katastrofer, oupphörliga bekymmer och ängslan, för barnen, djuren och skörden. För att inte tala om den ständigt gnagande, underliggande vetskapen om den olösliga sociala orättvisan i samhället.

Frågor på liv och död

Och kärleken? ”Minns” vi den inte som romanens centrum, den stormande, allt besegrande passionen mellan Anna och Vronskij – eller, fast blekare, den innerligt värmande gemenskapen mellan Kitty och Levin – alla vi som en gång i ungdomen läste Anna Karenina som en stor, låt vara tragisk kärleksroman? Om hur den vackra fru Karenin förälskar sig i den stilige officeren Vronskij, om deras trotsigt lyckliga liv tillsammans, deras resa till Italien, deras storstilade liv på hans gods. Och sedan om hur hon, men inte han, stöts ut ur sällskapslivet, hur hon förtärs av längtan efter sonen som hon inte får träffa medan han förtärs av leda och rastlöshet, hur hans kärlek svalnar samtidigt som den småningom blir det enda hon har kvar. Och ser sig förlora.

Visst – fast nja. Jag vet inte vilken upplaga jag läste. Den nuvarande, i en klar, jag hade sånär sagt vardaglig, allt annat än romantiserande eller främmande-görande översättning av Ulla Roseen, är på 879 sidor och väger nästan två kilo. Och den innehåller så oändligt mycket mer än jag mindes.

För under de fyra år (1873–77) han arbetade med Anna Karenina lät Tolstoj alla de frågor som sysselsatte honom och som var aktuella i 1870- talets Ryssland flyta in i romanen och ta plats. Här diskuteras jorbrukspolitik, byråkrati, livets mening, kvinnornas ställning (lite), barnuppfostran och religion, vitt och brett och vid varje tänkbart tillfälle.

Handlingen saktar in – men bara tillfälligt. Strax bryter något oväntat in, berättelsen får förnyad glöd och tar fart. Predikande blir det aldrig: det är gestalterna som brottas med dessa frågor – och med varandra.

”Det finns ett filosofiens språk”, skrev Tolstoj i sin dagbok när han justhade påbörjat arbetet med romanen, ”men jag vill inte använda det. Jag är inte rädd för invändningar. Jag är en sökare. Jag hör inte hemma i något läger, och jag ber mina läsare att inte göra det heller.”

Vore det inte för detta gestalternas egenliv, deras eget inre liv som ideligen tar loven av författarens ivriga argumentation, skulle vi som läsare tappa intresset. Men här blir dessa frågor på liv och död. Författaren styr lika lite över sina skapelsers slutsatser som de styr över sig själva, sina oberäkneliga impulser, sin vacklande vilja, sina omständigheter. De kämpar med allt detta, liksom författaren å sin sida kämpar med dem, och gång på gång överraskar de, gång på gång vinner de över hans uttalade avsikt. Vi vet genom Tolstojs dagböcker, genom brev och tidiga utkast att han från början tänkte sig Anna Karenina som något av en demon, en monstruös mansslukerska som inte ens var vacker utan bara hade detta obestämbara Något som drog kavaljererna i fördärvet; vi vet att han tänkte sig hennes make som hedern själv, rättrådig och känslig, och Vronskij som en ädel officer, storsint, djärv och glad.
Men …

Medkänslans förvandlingar

Allteftersom arbetet fortgår – och vi vet också under vilket motstånd, med vilken outsäglig möda det fortskrider, med ideliga omskrivningar och rättelser – förvandlas gestalterna, förvandlas författarens förhållande till dem. Ljus och skuggor byter plats. Tolstoj grips av medkänsla med sin hjältinna, en växande förståelse, kanske rentav förälskelse, tills hennes förtvivlan blir hans – och vår. Hennes make Karenin blir alltmer en träbock, en självisk och inskränkt farisé – men återigen: inte enbart. Hans olycka är att han inte förstår sina egna känslor, aldrig har haft några ord för dem, och när de någon gång bryter igenom blir han förvirrad, ett tacksamt offer för främmande och hycklande tolkningar. Också Vronskij förändras av sin lidelse för Anna, han skräms av dess våldsamhet och är stum inför hennes andra, moderliga sida, en sida som inte har någon framtid hos dem.

Så glider detta förhållande långsamt, hjälplöst och obönhörligt mot katastrofen, medan författaren med nästan klinisk klarsynthet iakttar de båda älskandes själsliga förfall.

Och sedan? Det finns en epilog, jag minns inte ens om jag läste den förra gången för med det furiösa crescendot mot Annas död, med denna sista kraftansträngning är romanen egentligen över. Sedan finns bara ett chockartat ingenting, ett söndertrasat lik som nämns i en bisats, en förkrossad Vronskij som skymtar på avstånd där han drar ut i rysk-turkiska kriget. (”–Han är så sorgsen. Och till råga på all olycka har han fått tandvärk.”) Inte ens Levin, den ljusa motgestalten där Tolstoj lade in så mycket av sitt eget, både äktenskapliga händelser och tyngande grubblerier – inte heller han ”överlever” den egentliga romanens slut. Författaren förser honom efter all hans inre plåga med ett halmstrå, att sluta grubbla och leva bara för Gud. Men luften har gått ur romanen och läsaren anar att författaren börjat vända sig mot annat. För honom är Konstens tid förbi, nu börjar Predikandets.

Madeleine Gustafsson är författare, översättare och litteraturkritiker. I boken Påminnelser: om böcker, människor och ord (Daidalos, 2016) finns ett urval av hennes litteraturkritik och essäistik från de senaste decennierna.

 

Anna Karenina – samtal

 

Stanna kvar en stund efter föreställningen för att ta del av ett samtal om Anna Karenina. Samtalsledare Jacob Hirdwall, dramaturg.

16 september kl. 16.15, Marmorfoajén. Fri entré, öppet för alla (även för de utan biljett till kvällens föreställning).

Anna Karenina – Introduktion

 

Kom en stund innan föreställningen och få en introduktion till Anna Karenina.

Dramatens dramaturg Jacob Hirdwall berättar om Lev Tolstojs arbete med Anna Karenina och Helen Edmundsons dramatisering av Tolstojs berömda bok.

26 september kl. 18.30, Marmorfoajén. Fri entré, öppet för alla (även för de utan biljett till kvällens föreställning).

Anna Karenina – Introduktion

 

Kom en stund innan föreställningen och få en introduktion till Anna Karenina.

Dramatens dramaturg Jacob Hirdwall berättar om Lev Tolstojs arbete med Anna Karenina och Helen Edmundsons dramatisering av Tolstojs berömda bok.

5 oktober kl. 18.30, Marmorfoajén. Fri entré, öppet för alla (även för de utan biljett till kvällens föreställning).