Viljan att bli förstådd eller En uppmärksammad återkomst

Margaretha Krook och Jan Malmsjö

Hösten 1971 fick Dramatenpubliken vara med om en uppmärksammad återkomst – Jan Malmsjös. Den var efterlängtad. Det hade gått sjutton år sedan han senast hade stått på Dramatens scen.

Jan Malmsjö kom in på elevskolan 1950. Efter avslutad utbildning och ett år som Dramatenskådespelare lockade Karin Kavli honom 1954 till Göteborgs stadsteater, där han stannade i fem år. Åter i Stockholm blev det först på privatteatrarna lagrarna kom att skördas. Och det med besked. Musicalen Stoppa världen – jag vill kliva av på Scalateatern exempelvis kunde spelas över 230 gånger. Här fick han även sjunga och i en rad mim- och dansnummer ge prov på sin suveräna plastik. Då hade han dessutom gjort ett flertal insatser på den nystartade TV-teatern. Malmsjö var den komplette skådespelaren.

Återkomsten skedde i den polske dramatikern Stanislaw Ignasy Wietkiewiczs Modern från 1924, enligt författaren en ”motbjudande pjäs i två akter och en epilog”. Wietkiewicz hade tidigare aldrig spelats i Sverige. För regin stod Alf Sjöberg, för scenografin konstnären Roj Friberg.

Sjöberg menade att pjäsen handlar om viljan att bli förstådd: ”Den visar hur livet för oss alla består i viljan att uttrycka oss. Att om vi missar vårt språk, vår förmåga att göra oss förstådda, utplånar vi oss själva, förlorar vår identitet.” Ett sceniskt mera raffinerat, spektakulärt och genomfört sätt att visa dessa tankegångar på får man leta efter. Uppsättningen gick utanpå det mesta.

Lena Nyman, Jan Malmsjö och Margaretha Krook

Handlingen är i korthet följande: Janina Aulinger, en försupen, halvblind änka försörjer sig och sin trettioårige son Leon med sin stickning. Leon är en svärmare. Han har luddiga idéer om hur individen skall hitta fram till en bättre existens genom ett nytt förhållande till kollektivet, bort från mekanisering, förstelning och deformerat liv. När stycket inleds har han haft sin första föreläsning i ämnet som resulterat i kaos. Publiken slog sönder lokalen. Modern har sedan länge tröttnat på hans obegripliga idéer men hans fästmö, fnasket Sofia, entusiasmeras av dem. Hon känner sig ”artistiskt stimulerad”.

Göran Järvefelt, Jan Malmsjö och Mathias Henrikson

Från den sjabbiga salongen i första akten förflyttas vi i den andra till en elegant våning. Leon har börjat tjäna pengar, blivit handelsagent antar modern. I själva verket har både han och Sofia genom några dekadenta ädlingars försorg introducerats i kokainets värld. Under en sådan orgie får modern av en tillfällighet höra att Leon övergivit sina reformatoriska planer och istället blivit spion och sutenör. Hon dör av chocken.

I epilogen existerar inte längre vanliga rums- och tidsbegrepp. I ett svart rum står Leon vid sin moder som ligger på lit de parade. Allteftersom uppenbarar sig de personer som tidigare förekommit i pjäsen, inklusive Leons föräldrar i unga år. Alla kommenterar de honom och hans göranden. Några av dem skjuter han, men till sist bryter han samman, trots att han får höra att hans idéer nått stor popularitet. Slutligen uppenbarar sig sex arbetare som genomför ”en lynchning i den unkna mjäkiga demokratiska stilen”. Efter väl förrättat värv försvinner de. Ingenting av Leon finns kvar.

Enligt Sjöberg har Sofia insett att Leons idéer är betingade av modern. Trots att hon älskar sin son ”förföljer hon honom med hat, suger ut honom som en vampyr och förtär hans mod. Hon är besatt av det döda liv hon lever, vid sidan av sig själv”. Wietkiewicz var en stor beundrare av Strindberg. ”Finns det någonting genialare än August Strindbergs ’Spöksonaten’” får modern utbrista i pjäsens början och även Wietkiewicz stycke kan enligt Sjöberg sägas utspela sig i det ”strindbergska halvljuset, kretsande mellan dröm och verklighet, mellan liv och förstelning”. En inledande scenanvisning ger följande upplysning:

Alla personer är fullständigt likbleka. De har inte den minsta tillstymmelse till naturlig ansiktsfärg. Svarta munnar, svarta kindrosor. Kläder och dekor enbart i svart-vita toner. Ett undantag är Moderns stickning – den kan vara i blått, rosa, gult och ljust orange.

Strindbergs spökvärld har hos Wietkiewicz intensifierats ytterligare, utvecklats till en expressionistisk mardröm.

För att visuellt återskapa denna förgiftade miljö hade Sjöberg valt att samarbeta med grafikern Roj Friberg. I dennes ”på en gång realistiska och kusligt overkliga natur”, menade Sjöberg, ”spelar sammanhang, korrespondenser mellan de osynliga utanförliggande maktstrukturer, som genomstrålar vårt universum och vår triviala vardag”.

Scenografin blev mycket uppskattad i tidningarna. Friberg firade en triumf, skrev Tord Baeckström, med ”en obeskrivlig interiör, full av vågiga speglar, med väggar täckta av en böljande djungelvegetation av reliefer i svart-vitt och med en taklist som löper upp i super-barocka kurvor mot fondens mörker”. Han fascinerades även av de projektioner som användes i mellanakterna: ”Ett sakta böljande hav av växtlighet förvandlas till ett hav av huvuden. En svart tjärn, omgiven av skog och kantad som av en vit boa av vass. Och i nästa ögonblick står där Jan Malmsjös ansikte, som åt vänster rinner ut i ett par andra ansikten deformerade av sitt uttryck som i en flytande spegel”. Produktionens affisch är ett annat exempel.

Även musik bidrog till helheten. Enligt programbladet bestod den av ett musikaliskt collage av tonsättaren Torbjörn Lundqvist. Denne hade dock hämtat sitt material från kollegan Olivier Messiaens Turangalila-symfoni, där det elektroniska instrumentet Ondes Martenot spelar en framträdande roll. Det påminner mest om när det spelas på såg, en ljus, kall och diffus ton som glider mellan oktaverna. Den tolkade ypperligt styckets känsloläge.

I detta exklusiva sammanhang återvände alltså Jan Malmsjö till Dramaten – och han gjorde det med den äran. Arne Andreasson konstaterade:

Jan Malmsjö visar sig oanfrätt av alla mellanspel. Han hör hemma på Dramaten. Han uttrycker sig lika självklart i alla uppenbarelser. Rollen som Leon påminner om Lilleman i ”Stoppa världen”. Men hans spel är rent och klart, utan manér. Han klarar de våldsamma kastningarna i rollen utan att ett ögonblick förlora greppet.

Mycket uppskattning fick även Margaretha Krooks Modern och Lena Nymans Sofia. Alf Sjöberg kallades genial. ”Om någonsin”, avrundade den imponerade Andreasson, ”bjuder Dramaten nu på stor teater. Då finns knappast dess like”.

Man kan bara hålla med. Uppsättningen var ett fulländat sceniskt allkonstverk. Det var magiskt – åtminstone i mina då sjuttonåriga ögon. Jag såg uppsättningen sju gånger. Det är fortfarande personligt rekord.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika