Sju bröder – en väl vald present

Den 17 maj 1963 fyllde Dramaten 175 år. Det firades med ordentlig pompa. Teatern gav Strindbergs Gustav III. Uppsättningen hade haft premiär en månad tidigare och blivit en vacker framgång. Titelrollen gjordes av en ypperlig Jarl Kulle, general Pechlin överdådigt av Anders Henrikson. Bengt Ekerot regisserade. Det var första gången Dramaten spelade pjäsen, en av Strindbergs absolut bästa.

Teatern förärades även gåvor. Den tyngsta – försåvitt man hade vägt dem på våg – kom från Svenska teatern i Helsingfors, som överlämnade en skulptur i keramik med titeln Sju bröder. Det var en kraftfull tingest. ”Det behövdes hjälpkarlar för att bära den tunga skulpturen”, rapporterade Helsingin Sanomat stolt. Konstnär var Taisto Kaasinen, verksam på välkända Arabia.

Alexis Kivi (Albert Edelfelt 1873)

Och motivet var väl valt. Det var hämtat från Alexis Kivis roman Seitsemän veljestä, tryckt 1870. Boken är den finska litteraturens första, stora klassiska verk. Här möter man bröderna Juhani, Tuomas, Aapo, Simeoni, Timo, Lauri och Eero, som läsaren får följa under tio år. Bröderna utvecklas från jägare i de djupa skogarna till bofasta, odlande bönder, ja från icke läskunniga vildbasar, snabba att ta till knytnävar och knölpåkar, till gudfruktiga, välartade och arbetssamma samhällsmedborgare.

Skulpturen skildrar ett kritiskt läge i brödernas liv. De har varit ute på en framgångsrik björnjakt, men överraskas av tio ilskna tjurar, varav de slår ihjäl flertalet. Det står dock inte länge på förrän ytterligare ett trettiotal tjurar uppenbarar sig i den dystra ödeskogen och tvingar bröderna att fly upp på en väldig sten. På den blir de kvar en hel natt. Följande morgon är hungern svår och djuren visar inga tecken på att ge sig av. Vad att göra?

Taisto Kaasinens Sju bröder

Det är Aapo som kommer med följande förslag vilket Kaasinen tagit fasta på i sin skulptur:

Aapo. Låt oss samfällt ropa häftigt som med en mun; kanske hörs ljudet av någon som vandrar i skogen, eller törhända når det ända till Viertola och får mänskorna att grubbla över saken.
Juhani. Den konsten tål att prövas.
Timo. Låt oss skrika hårt.
Juhani. Riktigt förbannat. Låt oss alla samtidigt klämma till med detta underverk till rop. Alla samtidigt, så verkar det bättre. Se så, nu stiger vi upp och håller oss redo. När jag för tredje gången slår i hop labbarna, så ryter vi till, och ryter som sju karlar.
– Ett, tu, tre!
De skrek allihop allt vad de orkade och samtidigt, så att det skrällde i stenen och marken runtom den, och självaste oxarna spratt till och flydde några steg bort från stenen.

Längre flyttar de sig dock inte varför bröderna får dväljas ytterligare tre dygn på stenen innan de plötsligt inser att de har både gevär och ammunition med sig och kan göra processen kort med djuren. De skjuts ett efter ett.

I romanen blandas realistisk allmogeskildring och romantisk naturbeskrivning med en obetalbar humor, detta i såväl berättande avsnitt som i dialogform. Särskilt underhållande är brödernas kamp med den så innerligt avskydda ABC-boken, deras ambivalenta känslor för överhet, böcker och bildning.

Juhani. O djävlar! Klockarns dörr är enligt min mening dödens käft!
Aapo. Just där ligger vårt mänskovärdes och vår äras början.
Juhani. En het ära, het ära! Ve oss! Där ser jag ju klockarns hela ståt, prästgårdens skrämmande prakt, och min natur ställer sig på tvären – Gud hjälpe oss! – ställer sig på tvären. Vad säger du, Timo?
Timo. Gruvligt på tvären.
Aapo. Det tror jag, men här dansas icke alltid på rosor och blommor.
Juhani. På rosor och blommor? Har vi dansat på rosor och blommor?
Aapo. Vi får allt här sluka många beska bär, bror min.
Juhani. Beska bär? Har vi inte redan slukat tillräckligt med beska bär? O Aapo stackare! Vi är redan kokta i många soppor, många vindar har rumstrerat i våra luggar. Och varför? Var är vår seger? Denna värld är en ganska stor gödselhög, och ingenting annat. Åt helsike med klockarna och prästerna, läsförhören och böckerna och länsmännen med sina papperspackar! Världens plågoandar allihop! Jag nämnde böckerna, men då mente jag inte precis bibeln, psalmboken, katekesen och abc-boken och inte heller ”den ropandes röst i öknen” – den förfärliga boken – dem mente jag inte just nu. Men varför blev jag född?

De hårda livsbetingelserna är ett genomgående tema i boken, men i vilken det även finns en religiöst färgad förtröstan inför allas våra livsvillkor.

I förlängningen ställs i boken frågan: vad är en människa utan språk? Och den var naturligtvis passande att aktualisera på Dramatens jubileumsdag. Språkets, smakens och sedernas odling var ju Gustav III:s uttalade mål för den nystartade teatern. Det var med andra ord en väl vald present Svenska teatern förärade sin kollega.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika