Mannekängteater och en halv tavla

Sent i april 1929 skulle en av teaterns mest omtyckta artister på damsidan, Julia Håkansson, ha sin avskedsrecett. Hon hade med stor framgång debuterat på Dramaten i Ett dockhem 1886, men sedan valt att arbeta på andra teatrar i Norden. Till Dramaten återkom hon 1907 inför flytten till Nybroplan. Nu skulle hon alltså dra sig tillbaka.

Pjäsen hon valde för sina sista framträdanden, Äventyret, är en komedi skriven av det franska författarparet Gaston Arman de Caillavet och Robert de Flers. Den hade gått upp redan 1915 och blivit en jättesuccé. Fram till 1923 spelades den inte mindre än 130 gånger. Den exceptionella framgången berodde till stor del på Anders de Wahl – den dråplige Valentin Le Barroyer blev en av hans mest minnesvärda insatser. Och som den gamla farmodern fru de Trévillac hade även Julia Håkansson en bra roll.

Anders de Wahl och Julia Håkansson

I pjäsen möter man den uppgivna men fogliga Helène de Trévillac, som skall gifta sig med en nitisk tjänsteman i kontrollverket – Valentin Le Barroyer. På själva bröllopsdagen när gästerna anlänt och presenterats dyker plötsligt André d’Eguzon i hemlighet upp, den unge man Helène i själva verket älskar. Det visar sig att Andrés mor, grevinnan d’Eguzon, genom falska förespeglingar och fula tricks kunnat skilja de båda älskande åt. De flyr därför hastigt bröllopet och reser till Helènes hem, dit även hennes farmor anlänt. Hon tar André för brudgum och saken blir aldrig uppklarad under kvällen, som slutar med att farmodern vänligt men bestämt föser in det förlägna kärleksparet i sängkammaren – de är ju nygifta. Följande dag uppdagas sakernas tillstånd, grevinnan d’Eguzons intriger avslöjas, den tilltänkte maken, som då hunnit upp Helène, inser att han förts bakom ljuset och får istället gratulera det lyckliga kärleksparet.

Vid uppförandet 1929 fick uppsättningen stor uppmärksamhet i pressen – Julia Håkanson var en omhuldad storhet. Dessutom hade NK-varuhuset den här gången fått spela en framträdande roll. Man kunde nämligen använda uppsättningen till en modevisning. En tidning förklarade: ”Det är inte så ofta våra svenska scener användas till mannekänguppvisningar i stor skala – i Paris är det kutym att varje aktris ’kläs’ av något visst modehus, som får sin reklam på programmet”. Det hade nu även NK fått och därigenom kunnat ge publiken tillfälle ”att beskåda vad vårmodet säger om eftermiddagsklänningarna med tillhörande hattar”.

Hela första akten, då bröllopsgästerna samlas, blev enligt tidningen en ”lysande mannekänguppvisning” med ett femtontal damer iförda det allra senaste. I samband med genrepet fotograferades de även i Marmorfoajén. På bilden ser man från vänster: Frida Winnerstrand, Signe Björkman, Anna Lindahl, Karin Bergman, Stina Hedberg, Sonja Sjöstrand, Maria Schildknecht, Lena Cederström, Hjördis Pettersson, Märta Ekström och Signe Enwall.

Mannekängerna i Marmorfoajén

Allra längst ut till vänster framskymtar även en halv tavla. Den var målad av Nils Dardel och visade Ivan Hedqvist som Claudius i Hamlet. Pjäsen hade gått upp på Dramaten 1914 och blivit en stor framgång. Hedqvists kung var en porträttlik men återhållsam variant av Henrik VIII, rå och bleksvullen. Det var en av Dardels bästa arbeten visste en tidning att berätta.

Tavlan hade i november 1928 skänkts till Dramaten av Rolf de Maré, konstsamlare och ledare för Svenska baletten i Paris. I samband med överlämnandet ställdes den ut i Marmorfoajén, där den alltså i april ett halvår senare fortfarande kunde beskådas.

Så småningom kom den att hängas i Paulikaféet och därifrån blev den tillsammans med fem andra tavlor stulen i mars 1945. Ingen av tavlorna har tyvärr kommit tillrätta.

Äventyret var en slitstark succé. Den togs upp igen hösten 1940 och blev åter en av det årets kassapjäser. Då hade Julia Håkanssons roll, den gamla farmodern, övertagits av Harriet Bosse, som 1915 hade spelat den unga bruden Helène de Trévillac. Den rollen kom nu att göras av Gunn Wållgren.

Anders de Wahl och Gunn Wållgren

Den ende som sällan eller aldrig byttes ut var Anders de Wahl. Fortfarande tjugofem år efter Dramatenpremiären gjorde han sin Valentin Le Barroyer, ämbetsmannen i kontrollverket, älskvärt uppfylld av sig själv. Någon mannekänguppvisning med NK-kreationer blev det dock inte. Det har bara hänt en enda gång i Dramatens historia.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

Kronlunds krönika